Vad är nihilism?

Finns det någon moral som alla människor följer?

Det tror jag inte. Men är det ett rimligt krav att samtliga av jordens invånare måste vara överens om vilka värdesatser som är objektivt sanna? Samma typ av krav finns varken inom de vetenskapliga disciplinerna eller i vardagen i övrigt. Det finns människor - kanske till och med forskare på universitet - som tror att jorden är platt, betyder det då att det inte finns någon objektiv måttstock som vi kan härleda en propositions sanningsvärde ifrån?

Det må finnas många meningsskiljaktigheter när det kommer till moralisk frågor, men det i sig indikerar inte nödvändigtvis nihilism, eller ens värdesubjektivism, utan kan helt enkelt handla om att ignorans eller semantisk vaghet.

Finns det någonting överhuvudtaget som alla människor följer, tror på eller gör?

Det är av viss relevans för vad som menas med "värdeegenskap", vilket du undrade, och faktiskt också lite för vad nihilismen mer exakt innebär.

Begrepp såsom bra och dålig tänks vara tunna värdebegrepp, vilka saknar deskriptiva komponenter. (För tillfället får "deskriptiv komponent" nyttjas som synonym till "icke-värde-komponent", om man vill undvika att förutsätta en värdeteori, t.ex. kognitivism.)

Vilka begrepp som är tjocka är mer kontroversiellt, men påstådda exempel inkluderar bl.a. beundransvärd, risk, snål, omtänksam och grym. Tanken är att tjocka värdebegrepp innehåller såväl en deskriptiv komponent som en värdekomponent.

Om grym faktiskt är ett tjockt värdebegrepp, vilket är kontroversiellt, så innebär det att egenskapen att vara grym är en tjock värdeegenskap. Det är alltså fråga om en konstituent däri som är av värdeteoretiskt intresse. Emellertid skulle somliga filosofer om grymhet säga att det är sant att det är dåligt att vara grym, men falskt att dålighet är ett begreppsligt element i grym. (Huruvida grymhet instansieras av en människa tänks kanske av dem vara en rent behavioristisk fråga, eller kanske både en delvist behavioristisk och delvist mentalistisk.) Samma sak inser många nog gäller med t.ex. ordet "blind". Det är dåligt att vara blind, men det innebär inte att det är dåligt per definition eller av rent begreppsliga/analytiska skäl.

Jag tror att det är mindre kontroversiellt att t.ex. beundransvärd är ett tjockt värdebegrepp, vilket bl.a. tycks inkludera det deskriptiva begreppet beundran och värdebegrepp såsom förtjänar eller värd. ("Beundransvärd" betyder nog detsamma som "värd beundran" eller "förtjänar beundran".)

Begreppen chans och risk må nämnas som nog ganska okontroversiella exempel på vad som tycks vara tjocka värdebegrepp, med både probabilistiska komponenter och värdekomponenter.

Gällande värdeladdning må helt enkelt nämnas att ord som uttrycker tjocka begrepp kan tänkas vara värdeladdade. För klarhetens skull kan skrivas att det självfallet finns andra slags laddningar än värdeladdningar. Flera ord är t.ex. aletiskt laddade, bl.a. "ofalsifierbar", "otänkbar" och "ouppnåelig". Alla innehåller en omöjlighetskomponent. Och om vi antar att allt som är "metafysiskt" är ofalsifierbart – om vi begränsar oss till teser och utesluter många andra metafysiska partikulärer – så innebär det självfallet inte att ordet "metafysisk" uttrycker något med en aletisk begreppskomponent.

Om man är en emotivist kan man nog inte acceptera tjocka värdebegrepp, fastän det verkar möjligt med bl.a. tjocka värdeord. Sådana ord är då känsloladdade. Faktiskt verkar fler ord för emotivister vara värdeladdade än för t.ex. non-naturalister. Pejorativen "rikemanssvin" är ett exempel på något känsloladdat, som jag inte tror att non-naturalister vill påstå vara värdeladdat.

Om man är en värdenihilist som tror att det finns flera olika tjocka värdeegenskaper verkar man tvingas förneka att sådana kan instansieras. (Måhända att det jag skriver låter konstigt. Men det är fråga om en tro att en egenskap finns [som något abstrakt], fastän inget har egenskapen.) Om t.ex. grym är ett tjockt begrepp, så kan det inte finnas några grymma själar enligt nihilisten.

Faktiskt verkar varken godhet eller ondska finnas om man är en nihilist. Bara ren och skär amoralism. Det för att sådant som minst tycks förutsätta deontiska egenskaper.

Emellertid kan nog nihilisten ändå sanningsenligt säga sådant som "Tåget borde vara här snart.", eftersom han då nyttjar "borde" på ett vad många kallar epistemiskt vis. (När filosofer talar om epistemiska normer has emellertid annat vanligen i åtanke.)

(F.ö. kan nog vanliga människor använda "borde" på ett axiologiskt vis snarare än ett deontiskt. Sägs t.ex. "Det borde finnas mer vänlighet i världen." menas nog detsamma som "Det vore bra med mer vänlighet i världen." Ett deontiskt börande är blott tillämpligt på handlingar.)

Frågan är vad du menar med "moral". En samling påståenden om vilka handlingar som är moraliskt tillåta, påbjudna, förbjudna o.s.v.? Om så är fallet bör det rimligtvis finnas oändligt många sådana påståendemängder vilkas normer ingen genom sina handlingar bryter mot. (Enligt en är allting tillåtet.) Men de systemen kan också uppfattas som falska moralsystem.

Det är också värt att påpeka att man självfallet ibland kan göra sådant man tror att man inte bör göra, och det p.g.a. viljesvaghet. T.ex. anser en människa kanske att han inte bör äta sötsaker, men p.g.a. sin viljesvaghet gör han det ändå. Att han inte agerar så som han tror att han bör, innebär inte att han tror att det han gör är moraliskt tillåtet.

Med hänsyn till några av dina senaste inlägg antar jag att du tror att moralisk oenighet talar för nihilism.

Gällande moralisk oenighet kan för det första nämnas att oenighet om något inte implicerar dess frånvaro av sanning.

För det andra må nämnas att det inte alltid är säkert att oenigheten beror på det rent normativa. En människa kan t.ex. tro att man bör ta en viss medicin, medan en annan tror det vara falskt. Anledningen kan vara att de har olika trosuppfattningar om vilka medicinens effekter är. (Oenigheten visade sig m.a.o. i det fallet vara empirisk.)

Eller kanske att oenigheten t.o.m. är rent verbal (d.v.s. att de inte uppfattar ordens mening på samma sätt)? T.ex. nyttjar inte alla sig av ordet "demokrati" på samma sätt, vilket kan tänkas innebära att en verbal oenighet uppstår när en människa påstår att demokrati är bra medan en förnekar det. (Eller kanske att en hade intrinsikalt värde i åtanke och den andre extrinsikalt? Det skulle också resultera i en verbal oenighet.)

Det jag nämnde om viljesvaghet är också av relevans om man fokuserar på moralisk oenighet. Bara för att en människa mördar innebär det inte att han tror att det i någon situation är moraliskt tillåtet att mörda. Kanske att han p.g.a. sin extrema girighet valde att mörda för att få pengar? Så genom observationer av andra människors agerande kan man inte avgöra huruvida de faktiskt är oense eller ej.

Om man har en intuitionistisk moralepistemologi är fallet måhända så att man tidvis riktar sin uppmärksamhet mot en handlingstyp, i syfte att detektera dess deontiska status. (Emellertid lär konsekventialister som är intuitionister nog fokusera på axiologiska intuitioner snarare än deontiska, och på basis därav dra slutsatser om handlingars deontiska egenskaper. Men att de behöver åtminstone en deontisk intuition – för att få en länk mellan värden och det deontiska – finns skäl till att tro.)
Om jag t.ex. riktar min uppmärksamhet mot handlingen att för nöjes skull tortera ett barn, tycks den ha egenskapen att vara moraliskt förbjuden (eller t.ex. egenskapen att vara extremt dålig). (Det man uppmärksammar lär dock ha en mer eller mindre stor specificitetsnivå.)
Jag tror inte heller att det blott är fråga om att någon känsla uppstår hos mig i samband med att jag detekterar handlingens deontiska status, eftersom jag genom introspektion inte kan detektera någon sådan.

Ifall man är en etisk intuitionist innebär det inte att man måste vara en infallibilist om moraliskt berättigande. Något som inledningsvis tycks omoraliskt kan efter djupare reflektion framstå på ett annat vis. Det kan också visa sig att desto mer man reflekterar moraliskt över något, ju större görs sannolikheten att inkoherens uppstår i ens moraliska system, vilket talar för revision därav.
Tillåter man intuitivt berättigande av generella moralpropositioner, så höjs nog risken att vad generella moralpropositioner i konjunktion med empiriska implicerar om hur man i enskilda situationer bör agera, är något i konflikt med ens intuition om den enskilda handlingens normativa status. Då lär man ha ett motexempel till den generella normen. (Men även om det är sant att en enskild handling man utför i en viss situation är maximalt specifik, så kan man betvivla att man känner till allt i den faktiska världen som determinerar dess maximala specificitet.)

Det är kanske så att vissa människors moraliska intuition är allvarligt skadad, vilket också kan ske med bl.a. mänsklig perception. Somliga människor är ju t.ex. blinda, och vissa är döva. (Jag lutar faktiskt åt att det är svårt att få bättre skäl för att acceptera moralskepticism än skäl för att acceptera yttervärldsskepticism.) Så måhända att vissa människor inte kan detektera moraliska sanningar ö.h.t., eller i varje fall att det är ytterst svårt för dem att göra det?

Lathet (eller motivations-brist-störning, som en psykiatriker kanske skulle säga) kan också tänkas innebära att somliga människor inte vidare ofta ägnar sig åt moralisk reflektion. Så även om de alla skulle bilda gemensamma uppfattningar om handlingars moraliska status, ifall de reflekterade ordentligt däröver, så är problemet att de inte gör det.

Jag föredrar icke-existens. Innan man föddes var allting bra. Lidande och problem existerar för att det kan vara möjligt när man existerar. Icke-existens är inte något problem eller dåligt. Icke-existens innebär inga känslor eller tankar om saker.

Hur kan du kategorisera tiden innan livet som "bra"? Du skriver själv att icke-existens innebär inga känslor eller tankar om saker. Kan en upplevelse vara >>bra<< om man varken är emotionellt eller kognitivt medveten om någonting?

Verkligheten bryr sig inte ett dugg om mänskligheten eller universum. En meteorit kan döda allt liv på jorden om en timme och det skulle inte spela någon roll.

Livet blir meningslöst när man förstår att alla varelser dör. Och att vara död/icke-existerande är inget problem, eftersom det inte finns något sinne som har tankar om det.

Ja fan, finns det inget mer än detta och man glömt sedan att man levt är vi alla bra rökta. Gör att det känns sjukt olustigt att leva.

En av mina stora förebilder, den ryska matematikern Sofya Kovaleskaya, var visst nihilist på 1860-talet. Men hade hon känt igen sig öht i gnället från Flashbacks nihilister?

"During that same period, the son of a local priest introduced her sister Anna to progressive ideas influenced by the radical movement of the 1860s, providing her with copies of radical journals of the time discussing Russian nihilism.
Although the word nihilist (нигилист) often was used in a negative sense, it did not have that meaning for the young Russians of the 1860s (шестидесятники):"

After the famous writer Ivan Turgenev used the word nihilist to refer to Bazarov, the young hero of his 1862 novel Fathers and Children, a certain segment of the "new people" adopted that name as well, despite its negative connotations in most quarters.... For the nihilists, science appeared to be the most effective means of helping the mass of people to a better life. Science pushed back the barriers of religion and superstition, and "proved" through the theory of evolution that (peaceful) social revolutions were the way of nature. For the early nihilists, science was virtually synonymous with truth, progress and radicalism; thus, the pursuit of a scientific career was viewed in no way as a hindrance to social activism. In fact, it was seen as a positive boost to progressive forces, an active blow against backwardness.[9]: 2–4 

https://en.wikipedia.org/wiki/Sofya_Kovalevskaya
där referensen pekar på
9 Ann Hibner Koblitz, Science, Women and Revolution in Russia, Routledge, 2000.

Denna nihilism är alltså skeptisk till religion och väldigt positiv till vetenskap för att hjälpa den stora massan av människor till ett bättre liv, och påminner väl närmast om Humanisterna idag.

De var politiska nihilister, inte filosofiska, ungefär som Diogenes.

Jag säger ju det! Inga är så motiverade som nihilisterna, om än det gäller att sprida sitt evangelium på FB eller att hålla stånd mot vidskepelsens väderkvarnar.