Trevliga, otrevliga eller rentav obehagliga kändisar?

Precis menar bättre, fast de är hon inte jävla dryg bitch är hon

Har jag nämnt Titti Sjöblom (Alice Babs dotter)?
Hon är riktigt trevlig och rar.

Björn Ulvaeus är väldigt proffsig och vänlig. Lätt att intevjua.

Kan lovorda Johan Glans. Snäll vänlig och grymt tålamod även om nån stör han i maten.
Grymt vänlig och jordnära kändis.

Jag förstår

Jag träffade han som spelade Skorpan Lejonhjärta för ett tag sen. Han är riktigt pervers idag. Väääldigt långt ifrån den där rare och oskyldige pojkspolingen med tidsoenlig pottfrisyr som bars i sagda film. Mötet kändes absurt minst sagt.

Berätta gärna mer. Hur är han pervers etc

Förmodligen vet du redan det. Om inte så ta en titt i hans historik. Knasiga böjelser som jag antar är naturligt att utveckla efter att man hamnat i klorna på snuskgubbar som liten vase.

Inte så han verkar vara nä. Fast inte oväntat ändå karln är ju djurgårdare trots allt.

Å fan. Jag har alltid trott att Annika Hagström var kommunist och därmed otrevlig mot alla vanliga människor. Däremot har jag alltid tyckt hon var snygg, snygg som tusan och då i synnerhet på 80-talets slut. Hon är ju född 1942. Hagström, journalisten och milfen.

Jag kan tänka mig det. Ofta är det de som är överdrivet trevliga och inställsamma framför kameran/offentligt som sen är "svin" privat.

Hört av lastbilschaufför som lämnat varor på en bakgård i Stockholm. Stod sen vääldigt länge och väntade och bilisterna bara körde. Så kom en lyxig sportbil som stannade. Chauffören körde ut ,vinkade tack och tittade på föraren. Det var Björn Skifs.
Heder åt en sån handling.

Under åren i servicebranschen träffade man ju en och annan ”höjdare”, och till de trevligare räknar jag Peter Wahlbeck (lågmält artig), Per Holknekt (artig), Richard Dawkins (brittisk gentleman) och Carl-Einar Häckner (speciell, men mysig).

Sen har man ju sprungit på en del kändisar i fyllan och villan, och till de mest charmanta hör definitivt Lisa Miskovsky (som vid tidpunkten stod på toppen av sin karriär). Det var faktiskt hon som tog kontakt, och det tråkigaste som hände var väl att jag blev olyckligt förälskad

LOK-Martin träffade jag på Hultsfred ca 06-07. Han var bakis och kanske därför inte den pratgladaste, men han bjöd på blaskig screwdriver ur en petflaska och kunde ta ett skämt, så han är OK i min bok. Trummisen i Kent gav också ett hygglo intryck när han frikostigt bjöd ur den BiB som frigjorts ur boxen och bars runt likt en säckpipa.

Gubbarna i Coca Carola förtjänar också att nämnas. Vi umgicks lite under 90-talets punkrenässans, och det talades om att jag (då 14 år) skulle följa med på turné för att dokumentera bandets bravader i serieform, ett lyckohjul som morsan dock var skaplig snabb att köra kryckan i