Fostervattensprov eller inte?

Jaha en lite känslig fråga kanske?
Var iaf och konstaterade på BVC att jag är gravid. (Hoppas nu ingen jag känner har koll på mitt nick, jag har ju inte ens berättat för de närmaste än. Sambon vet så klart, och även chefen).

De undrade om fostervattensprov var något vi ville använda oss av. (För att kolla eventuella missbildningar som kan upptäckas, tex downs syndrom). Jag är några år över 30 men dock ännu inte 35 som visst är en gräns där de rekomenderar att man gör ett sånt där prov. Risken för missbildningar är 0,3% om man är 35 år och 1% om man är 40 (om jag minns rätt).

Frågade sambon vad han tyckte och han tycket vi skulle kolla. Allra mest för att han tyckte det skulle vara så skönt veta att allt är okej, och slippa oroa sig i flera månader. Men jag är osäker. (Risken för missfall pga detta test är tydligen 0,5-1%) Och beslutet måste tas snabbt för att boka tid tydligen.

Så, är det någon här som använt sig av detta? Gick det bra (missfall...)? Ångrar ni er, eller kändes det skönt? Hur skulle ni gjort om ni vore jag/oss?

Vi gjorde ett fostervattenprov förra året. Mest på grund av åldersfaktorn där risken för downs syndrom var 1 på 200. Vi velade länge innan vi bestämde oss och jag hade väl lite i bakhuvudet tanken att det blir en abort om barnet skulle visa sig bära på kromosonfel. Fostret visade sig vara fullt frisk till vår stora lycka. Detta gav ett lugn fram till förlossningen som var 4-5 månader senare. Dock gick man ju och oroade sig för andra saker men att slippa fundera på Downs Syndrom var iallafall skönt. Jag måste dock tillägga i efterhand att om jag i dagsläget vetat att flickan skulle ha downs syndrom hade jag inte velat genomföra abort (jag funderade faktiskt på det här när jag satte mig i bilen imorse).

Ingreppet var rätt smärtfritt och man kunde se på ultraljudsskärmen hur den lilla kanylen letade sig in i fostersäcken för att ta sitt prov. Hade det gått snett skulle man nog kunnat se det direkt på skärmen. Vi var ändå grymt oroliga de första veckorna efter FV-provet.

Vi resonerade lite såhär för att motivera oss inför provet: Det är 1 på 500(?) att det blir missfall av själva provet och risken för ett sjukt barn är 1 på 200. Statistiskt haltar logiken men vi kom fram till att det var lägre risk att ta provet än att låta bli.

Samtidigt bör man ha i åtanke att risken för missfall ökar om ett foster är sjukt eller lider av downs syndorm och oftast sköter naturen selekteringen.

Jag tänker inte ge er några råd huruvida ni ska göra FV-prov eller inte. Det kanske räcker med ett NUPP-test (ofarligt blodprov med lägre träffsäkerhet) för att ni ska känna er säkra på saken?

Det medför ju alltid en risk för missfall vid fostervattensprov, men nu vet jag inte hur svårt du haft för att bli gravid?

En tjejkompis till mig hade nästan givit upp barn då hon till slut blev gravid vid 38 års ålder. Vågade inte göra fostervattensprov för risken. Barnet föddes med ett kromosomfel och är svårt handikappat.

Det är ett beslut ni och ingen annan skall ta!

Det viktigaste, tror jag, är att vara medveten om va du tänker använda informationen till.

Avbryta graviditeten eller inte?

Tack för att du delar med dig. Som du säger är det säkert massa annat man kan oroa sig för ändå, men det är ju saker man inte kan göra nåt åt, så det är liksom bara att gilla läget.

Har varit med om en del klantiga läkare när jag gjort andra ingrepp. Skulle säkert råka ut för någon som kör omkrinng där inne som en parkinsonpatient som försöker sig på spelet plockepin

Jo räknade lite på det jag med på detta sätt (fast det så klart blir helt galet), men enligt uppgifter jag fått är alltså risken för barn med downs ca 1 på 333 (0,3%) och risken för missfall ca 1 på 133 (snittet mellan 0,5-1,0 alltså 0,75%).
Och enligt detta borde jag avstå...

Jo och då "slipper man" ju ta beslutet.


Kan de kolla downs och ryggmärgsskador på detta också alltså? Vet du hur stor chans det är att upptäcka sådant via ett sånt test? (Kanske måste fråga upp om detta blodprov på BVC, hon nämnde inte ens något om detta alternativ för mig.

Jag blev gravid lätt som en plätt. Slutade med p-piller och ägglossningen efter vart det träff. Trots att vi tom försökte använda skydd under ägglossning eftersom vi tänkte att det blir lämpligare att skaffa barn om några månader. Trodde också det skulle ta mycket längre tid. Ställt mig in på att det i värsta fall skulle dröja nåt år, och kanske inte funka alls eftersom jag är lite äldre (och att jag känner några andra som haft problem).

Men om det nu bli missfall är det ju inget som säger att det går lika lätt nästa gång. Kanske låser det sig totalt (det sägs ju att det är lite psykiskt också), och eftersom jag inte är purung så kanske jag då kommer bli "stressad" över detta.

Jobbigt

Ja, och det där diskuterade vi också jag och min sambo. Och vi kom verkligen inte fram till något svar. Vi önskar av hela vårt hjärta att barnet ska vara friskt (vem önskar inte det?). Men skulle man verkligen klara av att kallblodigt ta bort det om man fick besked att det inte stod rätt till? Kanske skulle det bita sig fast och göra att man känner sig som en usel människa resten av livet om man tar bort det? Och kanske var det enda chansen man fick att få ett barn? Kanske skulle man om man väl bar det i 9 månader och födde fram det, även om det inte var friskt, känna att detta var rätt val?

Och känner man att man absolut inte skulle göra abort finns det väl egentligen ingen anledning till att göra testet. Så nån tanke om abort finns väl ändå där hos oss. Men helst vill man inte tänka på det på det sättet, utan mer att det skulle vara en lättnad om man fick veta att allt var okej.

Skit i det det verkar inte värt besväret.

Nu har jag inte befunnit mig i den sitsen att jag behövt ta ställning till ett eventuellt prov. Tänker mig dock att du kanske kan vara mer intresserad av KUB-test istället?
Då minskar ju risken för missfall iom att man inte sticker in en stor nål direkt in i livmodern.

http://www.praktikertjanst.se/templa...l____5412.aspx

Det är samma som det NUPP-test vi gjorde. Det låter dock skojigare än KUB

Märkligt att barnmorskan inte informerade om alternativ till FV-prov..

Läste på nåt annat forum om detta test (eller om det är två liknande test), och det verkar inte som om de använder sig av dessa inom alla landsting. Men jag ska fråga dem och höra vad det säger om det iaf. Tackar för tipsen.

Vi var med i testgruppen när NUPP (http://www.karolinska.se/templates/P...epslanguage=SV) kom till Sverige. Fick lite kortfattad förklaring på vad det var och om vi ville ställa upp och det ville vi. Provet visade att vårat barn hade en risk på 1/35 för att få DS (Jag var då 19, min sambo 20 samt 4 olika doktorer tillkallades för dom tyckte inte att det kunde stämma men alla fick fram samma resultat..) så då var det fostervattensprov som gällde.

_Det_ var nervöst kan jag lova.. ont gjorde det också. Det liksom ilade i hela kroppan när nålen åkte genom magen till livmodern. Efter det var man tvungen att ta det väldigt lugnt för att inte få missfall så jag låg hemma hela den dagen och tog det lugnt resten av tiden. Dom sa att "är det något så ringer vi, förmodligen inom en vecka men är det inget så kan det ta 3-4 veckor innan ni får brev hem". Fruktansvärt att vänta så länge.. precis när dom där 4 veckorna hade gått kom det ett brev hem där det stod att "Inga kromosonavikelser hittades i samband med FVP. Vi ni veta könet på barn, ring *telefonnummer*!

Så så var det för oss. Vi valde att testa oss dels för att NUPP var nytt och dels för att förbereda oss utifall barnet hade DS.

Lycka till och skriv hur ni gör sen!