Fostervattensprov eller inte?

Kan du/ni tänka er en sen abort om det skulle visa sig vara något fel på barnet? Man brukar väl få svaret runt v.17, bara några veckor innan man känner fosterrörelser. Man har ingen nytta av kunskapen om man inte vet vad man ska göra med den. Jag tycker inte att det är någon större ide att göra ett ingrepp om du/ni inte kan överväga en abort.

Läste lite mer om NUPP och KUB-test nu och det känns som om det vore ett bra alternativ. Då har man fått nån slags vink om det kan vara värt att gå vidare med fostervattensprov. Men jag onda aningar om att de kommer stå som frågetecken när jag tar upp det med dem på sjukhuset här i stan där jag bor.

Min syster bor sen flera år tillbaka i Stockholm och födde på KS. Hon har diabetes och var nog övervakad under hela sin graviditet, då det innebär ökad risk för kompliktioner. Hon tackade sin lyckliga stjärna att hon hade tillgång till ett sjukhus med så duktigt folk och många bra experter. Känns som att det inte är samma standard på sjukhuset här uppe i norr där jag bor. Men vad vet jag, kan säkert finnas duktigt folk här också förhoppningsvis.

Jag tror vi skulle kunna tänka oss abort, annars hade det så klart inte varit något att fundera över att ens göra ett prov som du säger. Men man vet ju inte hur man känner när om det väl skulle bli aktuellt. Verkar vara lite olika också om när det går att få svar på testet och när man ens tar det. Fast ju tidigare man tar det desto större risk för missfall verkar det också som.

Jag är inte mån om livet till varje pris eller hur man ska säga. Varken för egen del eller för tex djur (som är de jag mest haft att göra med). Tycker helt enkelt inte döden är ett så hemskt alternativ. Däremot är jag helt emot lidande. Kanske låter kallblodigt, men jag känner mig själv som en person med enormt mycket känslor och empati, och är extremt lycklig över livet (skulle aldrig någonsin överväga självmord tex). Blir väldigt illa berörd när jag ser tex ser på TV hur barn eller djur lider, men är samtidigt ganska rationalistisk i mitt tänk. Skickade tex min travhäst på slakt när han vart gammal och halt, istället för som kanske en del tänkt att "åh klart han ska få leva, jag säljer vidare som promenadhäst" utan att då ha en aning om vem han skulle hamna hos eller hur han skulle ha det.

Men hur man väl skulle reagera om man stod inför ett beslut gällande ett foster man bär i sin egen mage vet jag faktiskt inte. Och skulle man gå vidare och föda trots att det visat tex DS, så är jag säker på att man skulle älska sitt barn över allt annat ändå.

NUPP och KUB är mer osäkra än FV så visar de "ok" kanske det är fel ändå. Och om du sedan får ett svar från FV-prov så finns det ändå en felmarginal som gör att provet kan visa fel. Så då ska man oroa sig för det ...

Det som i princip händer om du tar FV är att du ökar risken för missfall utan att för den sakens skull bli helt säker. Å andra sidan så är det så minimala risker för allt det här så att det känns nästan onödigt att hålla på att välja mellan alternativen. Man kan kanske välja vad som helst och det blir bra ändå i slutänden.

Eller så föds barnet utan DS, men med ett hjärtfel istället. Eller gomspalt. Eller är prematur och får börja livet med fyra-fem månader i kuvös. Eller så får ni, precis som de allra flesta en fullt frisk, normal unge.

Man kan aldrig styra sådant där full ut så varför ödsla för mycket energi på att försöka? Det är livet som händer.


Men: vore det min situation att bena i skulle jag skita i fostervattenprov eftersom mamman är så pass många år under 35. Som nästan alla andra gör och de får ändå friska barn.

Vore det däremot andra, tredje eller fjärde barnet och mamman är några år över 35 skulle jag välja FV pga om det skulle bli missfall så har man ändå redan ett barn (krass och kanske oetisk tanke - jag vet) och jag vet dessutom av nära vänners erfarenhet att jag aldrig skulle orka med ett barn med DS.

Om man inte provet och det blir missfallså har det skett på "naturlig väg" och man behöver inte gräma sig över det så mycket som om man har orsakat det genom provet.

hur går testet till ?

Från vårdguiden:

"Läkaren för in en tunn nål genom buken och livmodern till fostervattnet och suger ut fostervätska som sedan analyseras. Fostervattenprov, som är frivilligt, kan tas från och med graviditetsvecka 15 då det finns så mycket fostervatten att en del utan problem kan sugas ut. Provet, som innehåller celler som stötts bort från fosterhinnorna och fostret, analyseras efter provtagningen."

Risken är främst att hålet som nålen gjort inte läker ihop utan att fostervattnet läcker ut istället.

Vårdguiden:

"Det finns en liten risk för att fostervattenprovet kan leda till missfall. Den beräknas till ett missfall på mellan 100 och 200 provtagningar."

risken att ungen dör är alltså lika "liten" (enligt vårdguiden)
Som att ungen skulle vara sjuk...
glöttigt känns det,

Jag är snart 40 så jag skulle vara en högriskmamma om jag blev gravid.
Skulle ändå inte göra ett fostervattenprov, utan att först kräva ett nupp-test.
Å andra sidan skulle jag inte tycka att det var någon katastrof att föda ett barn med downs, så jag antar att min oönskan om fostervattenprov kommer därifrån. Om jag absolut inte ville föda ett barn med downs, så skulle jag naturligtvis göra fostervattenprovet - ett barn ska vara önskat och inte bli emottaget som en katastrof när det föds.

Värre missbildningar, som skulle föranleda att jag gjorde en sen abort, syns på ultraljudet.

Happ, idag har vi varit på inskrivning. Frågade upp lite mer om NUPP- och KUB-test, men som jag befarade var det inte så lätt inom vårt landsting. De hade regler som sade att resurserna för sådana test lades på de som uppfyllde minst ett av dessa kriterier
1) Hade tidigare barn, egna syskon eller flera i släkten med missbildningar som downs eller andra kromosomavvikelser.
2) IVA (hette det väl?) dvs befruktad genom insemination
3) Haft flera missfall utan "bra" förklaring (som då skulle kunna vara pga kromosomfel tex).

Bokade in ett införmöte med läkare där vi kan diskutera fostervattensprov närmare. Min sambo (och pappa till ev. blivande barn om allt går som det ska) tycker vi ska göra FVP. Han säger att det så klart är jag som får ta slutgiltiga beslutet eftersom det är min kropp, men jag känner ändå att jag vill väga in hans önskan också. Det är ju inte bara jag som ska bli förälder. Och särskilt OM det skulle bli ett barn med downs så bör man ju vara två för att fixa det som det känns.

Klart att det, som en del säger, är liten risk för DS (och risk för andra saker som inte upptäcks genom FVP). Men samtidigt är ju inte risken för missfall jättestor heller, och det vore skönt att veta att iaf just den saken med stor sannorlikhet är okej.

Kan kanske vara bra att veta att du har rätt att vända dig till ett annat landsting.

Angående fostervattensprovet så är det en väldigt personlig fråga att ta ställning till, så du och pappan måste komma fram till något eget beslut där. Det är ju som du säger viktigt att pappan får vara med - om barnet föds skadat så behöver man vara minst två.
Ett barn som föds med allvarligare fel är dessutom en svår belastning på förhållandena - skiljsmässor verkar vara mer regel än undantag.

Först och främst, grattis!

För mig är och var valet självklart, ju mer information man har desto bättre beslut fattar man.

Jag och min fru var i en liknande situation vid första graviditeten, men till skillnad från dig hade hon haft svårt tidigare att bli gravid och detta kom som en glad överraskning.

Som du var vi lite över 30 och inte i den direkta riskgruppen för DS, och pga svårigheten att bli gravid ville vi inte riskera missfall med ett FVP. Allt var lugnt, statistiken såg bra ut. Det gjordes Nupp och KUB och fan vet allt, då vi har kontakter i området var det aldrig några problem. Alla proverna visade starkt minskade risker för kromosomskada.

Vid rutinultraljud i 18:e veckan upptäcktes missbildningar som tydde på kromsomavvikelser. Då var det ingen tvekan och FVP gjordes samma dag. Efter något dygns fruktansvärd väntan kom beskedet, Trisomi-18 (-21 är DS), de som vill kan Googla.

Det blev en abort i 19:e graviditetsveckan, och det var inte heller speciellt kul, men bättre än att vänta på ett barn som var gravt missbildat.

Det är alltså viktigt att komma ihåg att alla andra tester är bara indikationer och statistikpillande, ett FVP (amniocentes) är enda sättet att veta.

Ett drygt år senare var vi gravida igen och nu var det FVP så snart som möjligt. Testet gick bra (men är inte så roligt med den långa nålen), fostret var friskt och vi kunde fokusera nojorna under graviditeten på andra saker....

Så mitt råd är att ALLTID ta ett FVP om du inte har extrema skäl till att avstå, tex flera misslyckade IVF som sen äntligen fungerar eller så. Tänk så här; har du normal-lätt för att bli gravid så är det ingen stor grej även om det skulle bli ett FVP-inducerat missfall, jämfört med att få ett handikappat barn.

Jag ser ingen anledning att föda ofriska foster och skulle självklart abortera ett som upptäcks skadat.

/capmac