Citat:
Ursprungligen postat av
Sveaswe
Absolut inte inget försvar, men det är 20 år sedan dessa blev bedragna i Sverige tänker jag. Hur orkar man gnälla. Hade förstått om det var mord det handla om som man lyfter etc .
Jag förstår inte dock varför hon överhuvudtaget kom tillbaka till Sverige. Här är hon markerad för livet.
Hej, den Therese du syftar på är förmodligen jag – om du menar det Ingela utsatte mig för när jag var 19. Till vardags ägnar jag inte en tanke åt detta. Det är bara när Ingela eller media envisas med att dra upp det som jag påminns. Då börjar olika medier jaga mig för att höra vad jag tycker och tänker om det som hände då, och om det hon gör i dag. När de ställer detaljerade frågor om hur det var och hur jag kände, blir man ofrånkomligen tillbaka*kastad i minnena.
Ännu värre än skulderna och själva händelsen var min upplevelse under förlossningen – när sanningen gick upp för mig några timmar innan jag åkte in – och den första tiden med min dotter efteråt. När allt detta åter tas upp i offentligheten känner jag sorg över att jag inte fick fokusera fullt ut på henne. När jag ser tillbaka på den tiden är det inte de första ögonblicken med mitt barn som jag minns starkast, utan det här.
Samtidigt kan jag i dag inte låta bli att tycka att vissa saker är ironiska.
Till exempel att be om ursäkt via en bok och media, men inte personligen. Om man nu säger sig ha funnit en moralisk kompass – som hon uttrycker i dokumentären – borde man veta att en ursäkt ges direkt till den man utsatt.
Eller påståendet att hon "tagit sitt straff". Det straffet gällde helt andra brott – checkbedrägerier och människosmuggling – inte det hon utsatte mig för. Jag skulle inte bli gladare av att hon satt i fängelse för det hon gjorde mig, men säg inte att du tagit straffet för det du gjort mot mig. Det är helt enkelt inte sant.
Varför ställer jag då upp i media igen?
Därför att jag berövades möjligheten till ett avslut när det begav sig. Och om historien återigen ska berättas i dag, förtjänar den båda perspektiven – inte bara hennes. Det handlar inte om bitterhet, och den som känner mig vet att det sista jag vill är att synas offentligt. Titta bara på mina sociala medier: jag delar knappt något alls.
Jag hoppas verkligen att Ingela nu en gång för alla har fått säga sitt, så att jag slipper återuppleva detta fler gånger. Jag vill bara glömma och gå vidare med mitt liv, vilket jag redan har gjort. Som sagt drar inte jag upp detta igen, utan hon och media.