Den stora tråden om att studera till sjuksköterska

Man vänjer sig. Ungefär som när man börjar köra bil då man är livrädd för att köra i intensiv trafik, men när man gjort det några gånger tänker man inte på det.

För övrigt är det aldrig för sent att utbilda sig. Intellektuella 30-åringar, eller 40-åringar, som vårdar sin kropp lär med stor sannolikhet bli 90 år förutsatt att de inte råkar ut för någon ärftlig sjukdom eller olycka, och pensionsåldern lär höjas. Det är bättre att satsa på något man är motiverad för än att härda 40 år till i arbetslivet bara för att det vore för sent att utbilda sig vid en viss ålder.

Själv har jag inte gått sjuksköterska, men jag vet många som utbildat sig till sjuksköterska som varit maximalt medelbegåvade. Allt handlar om ambition och om att förstå vad man gör och varför man gör det då utbildningen till stor del är praktisk. Till skillnad från mig som har pluggat ekonomi och juridik, på min utbildning har det varit skit samma om det har blivit fel och jag har inte behövt förstå mycket för att slappa mig igenom utbildningen.

En sjuksköterska jag känner är värdelös på matte och tyckte det var krävande att beräkna skillnaden mellan gram och milligram som var den maximala mattenivån, men hon fixade det. Däremot känner jag en sjuksköterska som hade problem med uppsatsen då hon är dålig på att uttrycka sig i skrift och tänka akademiskt, dock är hon en kanonbra sjuksköterska.

Var ambitiös och mänsklig så klarar du utbildningen, och kan jobba var du vill. Jag som är intresserad av människokroppen tycker själv att det är synd att jag aldrig skulle klara av att arbeta inom sjukvård då jag får panikångest av att bara höra om sjukdomar eller olyckor, för att inte tala om när jag ser dem.

Om man läst till SSK så kan man t.ex. jobba som ambulanssjukvårdare eller som en assisterade roll vid operationer. Nåt för dig, TS?

Bara kör! Det är som redan nämnt aldrig försent, känner flera som sadlat om totalt i vuxen ålder.

Man kommer in i det här med studier rätt så snabbt. Är själv 30-isch och studerar. Hade visserligen en kandidatexamen sedan tidigare och nu läser jag ett masterprogram som delvis, delvis inte relaterar till min kandidat. Många nya saker och efter att inte ha pluggat på flera år, så kände jag spontant vid kursstart i augusti: "Det här kommer att gå fullständigt åt skogen." Well, nu sitter jag här och cashar in nästan uteslutande A:n på en utbildning som jag var väldigt osäker på om jag skulle klara på grund av att det var ett nytt ämne och jag var studieovan.

Att prata inför större grupper kan du få räkna med.
Studievanan och den rätta tekniken finner du med tiden; kanske får du anpassa den beroende på vilken kurs du läser för tillfället. I vilket fall som helst så kanske du kan ha hjälp av den här tråden: (FB) Tråden om studieteknik

Sett till enbart din ålder, så bör det inte vara några problem att etablare dig på arbetsmarknaden. Behovet av sjuksköterskor är relativt stort, liksom möjligheten att specialisera dig/vidareutbilda dig inom olika områden efter några år på arbetsmarknaden.

Kör på. Om du låter oro och tvekan inför olika saker hindra dig, så kommer du bara att ångra dig om tio år för att du inte tog chansen och satsade på din dröm.

Tack för svaren

Jo, man får väl satsa nu så man inte ångrar sig framöver.

Det där med att prata inför större grupper funderar jag på om man behöver göra en utbildning dock, en vän som jobbar som SSK sa att man inte behövede det.

Om det är campusstudier så är "att prata i eller inför en grupp" någonting som du kommer att behöva hantera i någon omfattning. Men det behöver inte alls innebära att du behöver stå ensam framför hela klassen utan det kan lika gärna vara i form av seminarier där man diskuterar ett ämne i en mindre grupp och under lugna och sansade former eller att man redovisar någonting inför en mindre skara lärare och elever (som du troligtvis har lärt känna någorlunda vid det laget). I vilken omfattning det här sker på just SSK-programmet kan jag inte uttala mig om, ty jag har ej läst utbildningen. Men jag tror inte att du ska haka upp dig för mycket på just den biten.

Har väl en släng av scenskräck, därför jag hänger upp mig på det en del

Det har jag med, men jag har överlevt flertalet utbildningar genom åren, däribland en kandidatexamen och en fjärdedel av min master. Och då menar jag riktigt scenskräck: struntat att gå dit och kompletterat seminarier skriftligt, hjärtklappning och skakningar, panikångest. Allt det här kan motverkas genom att man lär känna de elever och lärare som man skall redovisa inför och lär sig att det inte är så farligt. Oftast dömer man sig själv hårdare än vad andra gör. Det är en övningssak, men för att kanske ge dig ett svar så lockar jag in en användare som jag tror kan svara på din fråga:


Upplevde du att det var mycket redovisningar inför större grupper, seminarier och liknande på SSK-utbildningen? Om de var jobbiga för dig eller någon av dina kurskamrater, hur hanterade du/dina kursare detta?

Hehe, då låter det som vi är rätt lika när det kommer till redovisning

Ja, mycket. Har också en släng social fobi. Som du säger, träna, lär känna gruppen. Jävligt svårt i helklasset med 40 tjejer som glor på en.
Använder sig av kompenseringsfaktorer. Löste inte problemet men gjorde det uthärdligt. Dvs papper att titta på för att hålla fokus, träna så in i helvete hemma på själva redovisningen. Gärna inför någon person.

I arbetslivet hamnar man sen i samma situationer till och från. Bara börja träna direkt..

Vart pluggade du? Min kompis som pluggade i Borås sa att det bara var diskussioner i mindre grupper.
Vad för situationer inom yrket är det när man får prata inför större grupper?

Vårdplaneringar, apt, utbildningstillfällen tex