Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Så ur din synpunkt är Asperger en personlighetsstörning? Okej...

Du skämtar va?

Håller med, AS eller ej. Det är riktigt irriterande.


Får jag vara med i Flashbacks aspie-klubb nu?

Fick diagnosen här i veckan.
Har dubbla diagnoser nu (depression sedan några år tillbaka), vilket verkar vara tämligen vanligt för folk med aspergers?



Du vet att det krävs flera symptom innan man ens kan börja misstänka en sjukdom?
För att få diagnosen aspergers symdrom krävs det lite mer än att vara blyg och väldigt intresserad av en sak.

Det är lite som att säga att alla som har ont i magen har magcancer, när det oftast inte är något särskilt alls.

Hur känns det såhär nu i efterhand efter att du har fått diagnosen, finns det en form av lättnat eller känns det annorlunda att veta att man har en diagnos på sig?

Jag har ju själv AS och haft depressioner av och till i snart tio år, men på sistonde har terapi, rehabelitering och SSRI:n hjälpt markant till att få mig att må bättre och känner inte av symptomen längre dock. Vet inte hur stor del av folk med AS som är eller har varit deprimerade men mycket hänger väl ihop med den utanförskap, svårigheter med att skaffa och behålla vänner såväl den isolation man drar på sig med sina intressen.

För er som vill läsa mer så har Wikipedia ökat upp sin AS-Wiki till en större och mer djupgående läsning, står väldigt mycket bra där.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Asperger

Någon vet skillnaden mellan asperger intressen och "normala" intressen, något tveksam att de är udda intressen då detta oftast brukar vara beroende på omgivningen. Detta borde självklart förändras med åldern, en femåring har självklart inte samma informations flöde som en tonåring. Mainstream bland killar brukar troligen vara fotboll, datorer, tjejer men varför skulle personen i fråga vara aspie enbart för något/några avvikande intressen? Var går gränsen för hur djupgående kunskapen är, en hög intelligent borde ha större kunskap om ett ämne än en låg intelligent.

Vad är det som oftast gör att aspergare avstår från konversationer, är det känslan att personen/personerna inte har kunskap om ens speciella intresse eller att kall prat i allmänhet inte kommer att fungera. Detta gissar jag brukar oftast resultera till att personen blir tillbaka dragande i ej påverkat tillstånd.

Det känns okej... Var nästan säker på att jag skulle få diagnosen.
Hade dock varit bättre om jag gjort utredningen tidigare, när jag gick i grundskolan eller gymnasiet med tanke på alla problem jag hade där (missförstådd, få kompisar, borta mycket p.g.a detta etc.).

Själv har jag bara ätit en massa piller i alla dessa år, har väl funkat bra antar jag... Vi får väl se om det blir något mer någon gång.



Ja, det stämmer nog. Det var just det min psykolog sa till mig också.

Det är svårt för en med Asperger att i synnerhet kunna dra en avgörande gräns hur man bedömer AS-intressen med normala. Men i synnerhet är det väl att Aspien i synnerhet fördjupar och förlorar sig allt mer i en annan fantasivärld kring dessa intressen, i synnerhet lever kort och gott för att utföra dessa sysslor och ser inget annat som är kul i vardagen. Så är det åtminstonde för min del då mitt specialintresse är film och skriver om film ,ser film och avgudar film. Har egentligen inget annat intresse som är lika starkt, och ser ingen anledning i att sluta.

Den normala personen har väl i synnerhet ett antal olika mer ytliga intressen som sträcker sig från dag till dag med att göra det ena och andra. Den med AS sitter i timtal, fördjupar sig i ämnen etc... sen vet jag inte hur mycket intelligensen spelar in bland AS-personer men det varierar väl, men man blir väl sedd som intelligent beroende på vilka sysslor man har som intressen och så vidare.


Avståndstagandet bottnar väl i främst dålig självkänsla och socialt umgänge är någonting alla Aspies känner att dem inte räcker till för. För min egen del kan jag bara konversera djupgående med vänner medans jag drar mig för att inleda snack med främmande människor, även om det händer, men mycket sällan dock. De enda gångerna jag pratar med främlingar och kvinnor är då jag antingen är "hög" på flödder eller väldigt berusad.

Oh nej!. Jag blev klassificerad som blyg under barndomen för att jag aldrig tog kontakt med kamrater och sällan talade. Jag tilltalade aldrig någon förutom min familj fram tills jag började gymnasiet ungefär, då började jag så sakteliga börja tilltala mina kamrater efter något år, om än sällan.

Jag var inte blyg.
Jag hade bara ingenting att säga till andra människor, jag var helt tom på samtalsämnen och min röst var tyst och bröts ständigt, den höll liksom inte utan mynnade ut i pipande eller viskande efter meningar längre än "Ja" eller "nej".

Jag var till stor del helt ointresserad av mina klasskamrater under barnaåren.

Levde i min egen värld och var vid 9 års ålder tex endast intresserad av att umgås med min bästis. Det hände att jag tilltalade henne, men mest var det hon som talade och styrde vad vi skulle göra. Jag var som en viljelös docka, en robot. För jag hade ingen aning om hur samspelet skulle fungera. Visste bara att jag tyckte väldigt mycket om min bästis och ville vara med henne.

Lärarna försökte förgäves få mig att ta kontakt med andra klasskamrater än min bästis. Sände mig till skolpsykologen för att hon skulle lära mig hur man skaffar en större umgängeskrets. Men jag var helt ointresserad, de andra klasskamraterna äcklade mig, jag såg ner på dem och många av dem mobbade mig. Varför skulle jag vilja vara med någon annan än min bästis?

Nu i vuxen ålder märks det inte att jag har Asperger, jag är talför, charmig och manipulativ, nästintill antisocial ibland mellan varven. Tex med grannarna. Med människor som jag inte tycker väldigt mycket om. De är rekvisita, verktyg för att få mig att framstå som en glad prick som gärna byter några ord om vad trevligt det är att att sommaren kommit osv.

Men ibland sluter jag mig i mitt skal och går i min egen värld och tittar inte på folk. Ibland orkar jag inte vara social. Då klassificeras jag som "hon som aldrig hälsar", "den där otrevliga tjejen som bor bredvid ****".

Mer om blyghet. De här efterblivet utåtriktade Aspergarna då, som går fram till okända och håller långa monologer om sina specialintressen eller annat då? Det kan näppeligen kallas blyghet, snarare total social gränslöshet och samma oförmåga till lämplig och lagom social interaktion som den mer introverte och tystlåtne. Att inte förstå när det är nog.

Min mor har fått höra väldigt långa monologer om djur, hundar i synnerhet. Hon kokade över av irritation ibland. Jag tenderar att hålla föredrag snarare än att faktiskt kommunicera och föra dialoger. Min sambo upplever att jag ofta pratar på honom istället för med honom. Så huruvida det var bra att jag skaffade mig ett talspråk eller ej kan man ju fråga sig .

Vad är det som har orsakat förändringen, vad är skillnaden mellan de yngre åren och nu?

Jag har gått från att vara naiv och tro gott om folk och vilja bli omtyckt av alla till en person med insikten att ytterst få människor är älskvärda. Jag skiter i att alla inte tycker om mig och har förstått att man måste välja sina vänner med stor omsorg. Man kan nog kalla mig misantrop. En människokännare. Som betraktar varje ny bekantskap med paranoida ögon. Som inte släpper någon nära innan jag är säker på vad jag tycker om den och vad den vill mig.

Hur jag blev så som jag är nu vet jag inte riktigt, det kom med åren. Livets hårda skola. Jag har levt ett svårt liv med underliga relationer och blivit utnyttjad och illa behandlad av människor pga min naivitet. Mobbad, misshandlad, trakasserad. Till sist när jag var i 24-årsåldern klippte jag kontakten med alla jag kände utom två kompisar + familjen och levde ganska isolerad. Tills jag några år senare mötte min nuvarande sambo på internet.

Efter att ha insett skillnaden mellan bra och dåliga människor så är jag väldigt kräsen. Insikten gör att jag kan spela roller lättare med folk jag inte har några känslor inför. Jag har lärt mig spelet som de andra kör. Att inte vara mig själv med andra än de som jag är säker på att de accepterar eller kan hantera mitt sanna jag. Jag är en kameleont som anpassar sig efter vad de andra vill se om jag känner att det behövs.

Jag har ju Aspergerproblematik kvar, men eftersom jag dragit mig undan det sociala livet så märks inte den sociala efterblivenheten av så ofta. Men det blir ju knepiga situationer med kompisar ibland, kommunikationsproblem. Men jag gör så att jag hellre frågar en gång extra än att gissa vad de menar med det de säger. Nu är problemen mest orkeslöshet, perceptionsstörningar, sömnproblem, ångest mm.

Det är som att jag var utvecklingsstörd, mognade långt senare än jämnåriga. När jag var 20 låg jag väl på en femtonårings nivå ungefär.