Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Så ur din synpunkt är Asperger en personlighetsstörning? Okej...

Men ser jag ut som en doc då? Vet nästan inget om AS

Mer om blyghet. De här efterblivet utåtriktade Aspergarna då, som går fram till okända och håller långa monologer om sina specialintressen eller annat då? Det kan näppeligen kallas blyghet, snarare total social gränslöshet och samma oförmåga till lämplig och lagom social interaktion som den mer introverte och tystlåtne. Att inte förstå när det är nog.

Är det dock inte en felande term att kalla folk med AS för efterblivet utåtriktade, då det mestadels av vad jag vet är gränsfall som sträcker sig till att just vara väldigt sociala utav sig? Jag är varken blyg eller väldigt utåtriktad, jag har lärt mig att anpassa mig och hantera situationer där man behöver öppna munnen men går sällan till överdrift. Dock, om det pratas om ett ämne jag är intresserad av har jag lättare att hamna i samtalsämnet, men utan överdrift.

Jag tycker man borde kategorisera i blyghet som de flesta Aspies har, alltså den korrekta benämningen och ingen social fobi inblandad, även om det kan röra sig om socialt efterblivna tendenser bland folk. Eller, att man är fullt fungerande i socialt samspel, har du någon text eller information du kan hänvisa till om just detta med efterblivet utåtagerande socialt?

Är det dock inte en felande term att kalla folk med AS för efterblivet utåtriktade, då det mestadels av vad jag vet är gränsfall som sträcker sig till att just vara väldigt sociala utav sig?

Ack, Ack, Modern Psykatri, så mycket fel. En diagnos är ett sätt att få hjälp av myndigheter såsom Kommun, landsting och även kriminalvård. Inget Annat, om tio år så kommer det nya diagnoser, systemet uppdateras, Psykiatri är bara Politik och Populärdiagnostik, stackars ni som tror er veta bättre.

Vad bra för oss alla att ett sånt geni som du kommer in i tråden och upplyser oss. Kankse om 10 år det inte längre heter Asperger utan Punishberger

Han har rätt. Matrialismen och avvecklingen av själen.

Jag har gått från att vara naiv och tro gott om folk och vilja bli omtyckt av alla till en person med insikten att ytterst få människor är älskvärda. Jag skiter i att alla inte tycker om mig och har förstått att man måste välja sina vänner med stor omsorg. Man kan nog kalla mig misantrop. En människokännare. Som betraktar varje ny bekantskap med paranoida ögon. Som inte släpper någon nära innan jag är säker på vad jag tycker om den och vad den vill mig.

Hur jag blev så som jag är nu vet jag inte riktigt, det kom med åren. Livets hårda skola. Jag har levt ett svårt liv med underliga relationer och blivit utnyttjad och illa behandlad av människor pga min naivitet. Mobbad, misshandlad, trakasserad. Till sist när jag var i 24-årsåldern klippte jag kontakten med alla jag kände utom två kompisar + familjen och levde ganska isolerad. Tills jag några år senare mötte min nuvarande sambo på internet.

Efter att ha insett skillnaden mellan bra och dåliga människor så är jag väldigt kräsen. Insikten gör att jag kan spela roller lättare med folk jag inte har några känslor inför. Jag har lärt mig spelet som de andra kör. Att inte vara mig själv med andra än de som jag är säker på att de accepterar eller kan hantera mitt sanna jag. Jag är en kameleont som anpassar sig efter vad de andra vill se om jag känner att det behövs.

Jag har ju Aspergerproblematik kvar, men eftersom jag dragit mig undan det sociala livet så märks inte den sociala efterblivenheten av så ofta. Men det blir ju knepiga situationer med kompisar ibland, kommunikationsproblem. Men jag gör så att jag hellre frågar en gång extra än att gissa vad de menar med det de säger. Nu är problemen mest orkeslöshet, perceptionsstörningar, sömnproblem, ångest mm.

Det är som att jag var utvecklingsstörd, mognade långt senare än jämnåriga. När jag var 20 låg jag väl på en femtonårings nivå ungefär.

Är det dock inte en felande term att kalla folk med AS för efterblivet utåtriktade, då det mestadels av vad jag vet är gränsfall som sträcker sig till att just vara väldigt sociala utav sig? Jag är varken blyg eller väldigt utåtriktad, jag har lärt mig att anpassa mig och hantera situationer där man behöver öppna munnen men går sällan till överdrift. Dock, om det pratas om ett ämne jag är intresserad av har jag lättare att hamna i samtalsämnet, men utan överdrift.

Jag tycker man borde kategorisera i blyghet som de flesta Aspies har, alltså den korrekta benämningen och ingen social fobi inblandad, även om det kan röra sig om socialt efterblivna tendenser bland folk. Eller, att man är fullt fungerande i socialt samspel, har du någon text eller information du kan hänvisa till om just detta med efterblivet utåtagerande socialt?