Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Där ser man. För min del har det inte talats om någon kurort i alla fall. Det hade suttit fint med lite alpluft och ett dunbolster just nu. Det låter som om du haft det tufft även efter diagnosen dock. Hoppas du har kommit rätt nu i alla fall.

Jag har väldigt svårt för att orka härda ut i såna här långsamma processer. Psykiatrin som sådan har jag inte så mycket klagomål på, det är snarare bristen på densamma som stör mig. Alternativt blir jag utskickad i ett KBT-program där jag får lära mig en massa saker som jag aldrig lyckas tillämpa.

Jag blir så otålig att det brukar sluta med att jag ger upp och tycker att jag ska nog klara mig bättre på egen hand. Den dystra sanningen är dock att jag i längden inte klarar av att sköta mitt liv och kämpa på egen hand. I stället blir jag en belastning för dem som jag älskar mest, och det är det som är mest nedslående av allt.

Den här gången vill jag åstadkomma en varaktig förändring. Jag ska börja leta efter en privat psykiatrimottagning bums, -annars blir det inte gjort alls nämligen.

/bananers

Intressant att diskutera detta med er som enligt egen utsago är empatistörda. Ni verkar värdera människor utefter hur logiska de är snarare än hur empatiska de är.
Jag tänker fortsättningsvis inte lägga några värderingar i den här diskussionen. Jag hoppas att ni också vill fortsätta i god ton.
Empati med okända är något som drabbar en som en huvudvärk. Det handlar inte om ifall det är onödigt eller inte, på samma sätt som det oftast är onödigt med huvudvärk, men att man sällan reflekterar över det när man har ont.
Det är svårt att slå ifrån sig. Man kan känna ilska eller indignation över sådant som orättvisor. Till exempel orättvisor mot oskyldiga djur. Den känslan tror jag ni känner igen men det är inte samma känsla som empati, inte för mig i alla fall.
Jag var betydligt mer känslokall och cynisk förut, men jag har tränat upp mig. För min del krävdes det att jag verkligen exponerade mig för människors sorg och smärta. Att verkligen titta på de där hemska inslagen på tv och försöka fantisera mig in i deras situation. Jag har iofs aldrig haft några problem med fantasin så det kan ju hänga ihop.

Det kanske är kört för er, men jag hoppas att ni förstår att det här är viktigt för många människor.

För egen del har jag mycket svårare att dela människors glädje;

-Jaha, ni har gift er. Ingen överraskning efter fem års föhållande.
-Jaha ni har fått en bebis. Det är inget speciellt ovanligt, och vi har ju vetat sen sex månader att den var på väg.
-Jaha du har fått ett superbra betalt jobb, inte så konstigt efter dina fem år på handels. Verkar inget vidare att behöva jobba åttio timmar i veckan dock.
-Vad blev du glad för den där presenten för, den passar väl inte din smak.

Och så vidare.

Hur ställer ni er till en sådan sak som respekt. Inte i betydelsen att se upp till någon för dennes prestationer utan att acceptera människor för sådana som de är, även om ni själva är annorlunda.

Bryr ni er ifall andra respekterar er för era egenheter, eller är ni bara sura för att de inte fattar att ni är bättre?

Hoppas att jag inte gjort några övertramp.
/bananers

jag har ett litet problem,jag har ett intresse som satte mig i fängelse en tid men jag saknar mina saker så pass mycket att mitt liv känns tomt till 70-75%,funderar på att minera fastigheten samt förse mig med mycket mat och dyl så jag slipper gå ut så jag slipper fängelse så jag inte behöver aktivt ta mig ut osv,vill bara vara ifred,men nu till problemet!!har en mor som skriker som en gris bara hon ser en k-pist på bild å jag orkar inte med hennes oändliga tjat om att jag måste anpassa mig och"sköta mig",vad menas med sköta sig jag sköter ju om mig.är för övrigt en utmärkt skytt,hade en trygg hantering av mina vapen SOM E BORTA NU å e genuint intresserad av vapen men jag misstänker att min direkta omgivning kan ha synpunkter för det har dom sagt..
ska jag söka licenser på det jag önskar ha hemma eller söka som viltvårdare fast ett djur skulle va mycket svårt om inte omöjligt för mig att skuta,då använder jag en kniv ist,låter inte och är mer kontrolerat tycker jag och så har en viltvårdare inte så spännande redskap heller,,här kommer viltdåren med en kel-tec 2000 osv!!
funderar på svartkrut,har hört man kan ladda på med hur kraftig laddning som helst bara kula krut å de "får plats" men de e ju ett väldans jobb å ladda samt vårda pjäsen.
ska bolla lite ideer med min lss-handläggare men missstänker det slutar med ett strypt luftgevär.
har för övrigt släppt tanken på att minera huset då min flickvän skulle bli mer än lite förvånad och arg.

Nja, jag skulle inte påstå att jag är empatistörd. Min empati fungerar fint. Det är bara det att jag inte har någon för personer utanför den personliga sfären. I någon större utsträckning.

Jag drabbas inte av de där obehagskänslorna av att tre miljoner människor dör någonstans. Däremot kan jag bli upprörd över orättvisan som skett eller så. Att de dog har jag inte något med att göra och jag kan inte göra något åt det. Jag kan skänka en slant om jag känner för att hjälpa till. Känner dock inte att jag borde ta ansvar för sådant.

Vad jag bryr mig om är hur jag är mot de jag bryr mig om. Jag gillar inte att vara otrevlig bara för att jag kan. Det är något jag kan vara ofta om jag skulle känna för det. För mig är att bry sig om någon att känna lusten att hjälpa någon eller göra någon glad utan anledning. Att bli ledsen för att personen är det. Inte för att jag på något sätt har blivit skadad. Det är få jag känner detta band till.

Klart jag förstår att det är viktigt. Jag tar hänsyn till andra i min närhet men det är för att jag inte ser någon nytta i att vara otrevlig, är dock ärlig så långt jag kan.

Det där med glädje känner jag igen. Vad ska man säga?
Ok, nice, skoj, roligt för er?
Man konstaterar ju bara något uppenbart, men andra uppskattar att få sina känslor bekräftade. Det är för mig ganska meningslöst att göra detta verbalt. Uttrycker inte riktigt glädje så.

Repsekt är svårt. Jag känner den främst för personer som gör "rätt". Alltså personer som har värderingar som liknar mina. Personer som lyssnar på tankar jag har, som ger unik respons. Personer som har egna tankar och funderingar. Jag känner respekt för folk som har ett känslomässigt djup, alltså de som inte är naiva, som många är runt 20år. Jag känner respekt för intelligens, att kunna resonera är ett måste för att få min respekt. Jag känner respekt för folk som verkligen försöker, även om de misslyckas. Jag känner dock en opersonlig respekt för prestationer.

Jag har i regel mycket enklare att umgås med folk som är annorlunda. Man märker snabbt om en person är naiv, om den faktiskt har upplevt lite skit eller inte.

Bryr mig om folk respekterar mig. Folk som pratar nedlåtande eller liknande känner jag bara för att förklara varför de har fel och varför de är jobbiga personer. Undviker dem. Personer som tänker på vad andra tänker om en är också jobbiga att umgås med. De slappnar aldrig av och de tycker att man är jobbig om man är sig själv.

Att vara sig själv, avslappnad i en förvissning att man lever sitt eget liv (och så vitt vi vet, bara ett liv), att det är lika rätt och värdefullt som någon annans, att man kan vila i sig själv och sin ensamhet, för sig själv, oberoende av andra. Inte många når så långt, men de flesta rör sig i den riktningen med åldrandet.

Jag har märkt att jag gör det i alla fall. Vissa människor hjälper mig att hitta mig själv. Det har hittills bara funnits en person som jag kunnat vara mig själv med helt och hållet med undantaget att jag har känslor för henne och hon har ett förhållande.

Jag börjar tröttna på att anstränga mig och börjar vara mig själv oftare och oftare.

Först vill jag be om ursäkt om mitt svar kom lite sent men har inte haft ork att sitta på flashback och självklart kan vi diskutera i en god ton. Inte precis du har gjort mig arg eller kallat mig för kukhuvud eller nå.

jag kan ju känna empati över människor som hamnar i orättvisor som tex Palestina/Israel konflikten där jag kan känna ilska över att Israel kan bete sig som en bunt idioter bara för nån misslyckad konstnär råkade utrota en jävla massor av deras folkslag. Men det är inte en ursäkt för att bomba ett annat folkslag över gammalt skit som hände för över 80 år sen.

När det finns stunder där man är tvungen att visa empati eller sympatier med folk (Mest när det gäller folk man känner inte så bra eller folk som man känner bättre men som man inte skulle dö för precis) så tvingar man sig själv att visa empati. Mest för att slippa dålig stämming och bli stämplat som en känslokall jävel. Så man låtsas bry sig fast man skiter blanka fan i dom.


Kört hur? Kan du utveckla detta lite mera?


Har också lite svårt det med att dela glädje med andra, Asså om det är mina närmaste familj och vänner så visst kan jag vara glada för dom men inte så att man säger typ: ''Nämen guuuud så kul för dig asså!'' utan det blir mera: ''Gratulera till ditt jobb/barn/befodran/osv'' och sen inget mera med det. Inte så att man sätter sig in i det hela i långa stunder precis.


Ja, Jag kan acceptera människor som dom är. Så länge dom inte ska smeta in det i ansiktet på en och ska prata en jävla massa om dom är speciella eller duktiga i nåt. Då tappar jag respekt för dessa väldigt snabbt. Fast för att få respekt av mig till 110% så gäller det är att dom är snälla så klart, vågar vara sig själva och vågar vara utanför det ''normala''. Har svårt med människor som ska vara normala och bror duktigt med mera.


Ja jag vill att folk ska respektera att jag är den som jag är. Att jag är helt enkelt inte i samma mall som alla andra. Inte för att låta som nån ego idiot men självfallet är det en självklarhet för mig att man visar samma respekt till personer som är utanför det ''normala''.

Inte heller att jag blir sur över att folk inte fattar att man är bättre än nån. Kommer allti finnas folk som är sämre eller bättre än sig själv.




Du har absolut inte gjort några övertramp just nu. Varför skulle jag bli sur på dig? Du har ju bemöt en med respekt och respekt är det du har fått tillbaka!

Skrev lite löst nu bara så om det finns nåt svar du vill att jag ska utveckla så är det bara att säga till. Har du några andra frågor så är det bara att fråga på.

vi muppar som går under lss gör annat åxå,lyssna inte på skitsnack som att de e muppar som behöver/får stöd under lss,det e en kanonhjälp OM man blir beviljad osv.

Värsta jag vet är att umgås med folk som har ADHD och är ironiska och driver om i princip allting!

Skitsnack? Har varit beviljad LSS och deltagit i dagisverksamheterna själv. Numera får jag stå ut med andra muppar inom Samhall.

Är det någon här som fått lägenhet tack vare sin diagnos?

Jag kan vara en sån jobbig person ibland. När jag har tråkigt. Jag känner inte någon med ADHD vad jag vet. Brukar komma på när jag börjar bli jobbig. Vet jag inte så frågar jag om jag är jobbig. Det beror lite på om jag bryr mig om ifall jag är jobbig eller inte. Jag driver dock med standardfolk.