Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

På vilket sätt är han irriterande? och att myndigheter skulle placera ut folk på högskolor för att dom ska "ha nått att göra" tvivlar jag på.

Och på vilket sätt skulle dom förstöra inom arbetslivet?

Mycket i detta fallet beror nog på förutfattade meningar om Asperger, arbetsgivare är helt enkelt osäkra på hur kapabla vi är i arbetslivet och dess miljöer, men visst skulle det funka om yrket var till någon förfogan till sitt intresse. Dom praktikplatser jag besökte fick jag "sparken" ifrån mestadels för jag inte kunde vara med i det sociala samspelet och visste inte hur jag skulle agera utåt mot kunderna. Men jag hade en gång i högstadiet en praktik på en videobutik och där fungerade jag utmärkt, så det är nog ett jobb jag kan tänkas jobba på. Nu ska jag försöka sova men vi hörs senare...

Bara för att väldigt ånga aspergerare är dumma är inte alla det. Normalt "placeras man inte ut så på högskolor" pga inkometens utan för att man ska få utnyttja sin kompetens, vilket inte går i det vanliga arbetslivet.

Jag är ju själv extremt "duktig" inom vissa områden, inom andra är jag en idiot.
(nu menar jag testmässigt, men även i verkligheten tyder ju mkt på att jag har vissa förmågor mer än andra, om man säger)

Ja, det gäller att välja en framtidsbransch.

Jovisst är det viktigt men säkerligen ytterst svårt för oss med Asperger då vi inte direkt visar några bra resultat i skolgången eller något intresse huruvida om något direkt som inte innefattar våra egna intressen, på det sättet är det svårt just att få någon inblick i jobb eller dylikt. Man får helt enkelt försöka tenta upp betygen men jag har nog ytterst svårt för att kunna ta det ansvaret då jag gick ut med nästintill icke-godkänt i betyg i mer än hälften av mina betyg, även om det bara var i matematik jag brast i då jag är dyskalkyliker. Faktum är att om man visar upp AS som en diagnos mer i skolsammanhang som ADHD och Damp blivit så tror jag inte uteslutande att det leder till något dåligt, snarare tvärtom. Föräldrar och lärare får ta del av skolgången mera och man kan ju bli "särbehandlad" om man nu vill, alltså få tillgång till den skolgången man själv behöver men ändå få dom behov och den skolgång med betyg man förtjänar. Någon som håller med?

Om någon vill kan ni med AS gärna förmedla lite kort hur ni hade i skolgången så man kan se om det finns liknande särdrag bland oss och skolan.

Jag var skräckslagen varje dag eftersom jag gick vilse i korridorerna. Jag var ständigt tvungen att hänga efter någon klasskamrat, vars ansikten jag inte kunde känna igen. Om de försvann ur sikte hade jag svårt att återfinna dem. Så jag halvsprang mig genom hela grundskolan.

Språkligt begåvad i teorin, men pga att jag sällan talade så gick det ju inte så bra att bevisa det. Lätt att lära saker som intresserar mig, har förstått i efterhand att tex matematiken i skolan var alldeles för förenklad, man satt ju bara och rapade upp siffror. Jag hade nog tyckt att det var intressant om man hade fått veta att matematiken faktiskt var användbar och hade en mening, att alltihopa var ett system. Det fattade ju inte jag då, tyckte bara det var meningslös utantillärning av siffror.

Håller med, skolan kändes som en kafkatisk mardrömsvärld där jag var offret för mina "vänner" som slog, misshandlade och gjorde mitt liv till ett självmordsbenäget helvete varje dag. Vi har ju som sagt redan från början svårigheter med det sociala och på en plats som i skolan gick det ju bara utför, tryggheten man hade på dagis med att vara den dominanta personen för min del var helt som bortblåst. Full kontroll över situationer och sitt liv är något vi behöver men som inte gick att eftersträva i skolan, man fick sitta i särklasser, bli klassad som knäpp och man hade ingen som helst aning om vad som pågick i skallen då man samtidigt befann sig i puberteten.

Gymnasiet klarade man med nöd och näppe, tack vare att man höll sig över ytan, hade delvis vänner som kunde stötta en men man var fortfarande outsidern. Av det jag upplevt av den vuxna världen och dess yrkesliv är det ingenting för mig, trots att den dagen kommer då jag tvingas ta steget in i yrkeslivet och bli en arbetare. Känner mig väldigt ångestfull och frustrerad för detta, kommer säkert bli som på praktikplatserna och skita sig fullständigt och man inser bara att man är en ynkrygg, likt Gregor Samsa i Förvandlingen, en skalbagge döendes på ryggen.

Härligt med en sån här tråd

Nu till frågorna:

1. Enligt min uppfattning verkar de med asperger vara intresserade av just blod, skräck, mord, mer eller mindre bisarra saker (bisarra i medelsvenssons sinne alltså) är det så och kan någon förklara varför?

2. Om du/ni som har asperger själva skulle se någon gå runt och prata för sig själv och upprepa gester och ljud, skulle ni tycka att det var konstigt då eller att det verkar helt normalt, eller skulle ni ens inte lägga märke till det?

3. Har inte kriterierna för att kunna få asperger-diagnosen en motorisk del också? Har hört att en del med asperger är som besatta av sportresultat, tabeller över sportresultat osv, men däremot har jag aldrig hört om någon med asperger som är besatt av att utöva en sport, har du/ni det? Kan det bero på motoriken eller vad?

4. Sen när det gäller intresset som tex film - är det då att kolla på samma film om och om igen som gäller och att tex spola fram och tillbaka för att se en speciell del i filmen som är det viktiga?

5. Tror du att man med asperger har svårare än andra att ta till sig nya saker - tex att prova på något nytt som man aldrig provat förut?
Händer det ens att man provar nya saker på eget bevåg eller krävs det
a) att man har blivit pushad/peppad av någon som nästan tvingar en med på det nya?
eller om man nu gör det på eget bevåg att
b) man måste ha total kontroll och ta reda på alla detaljer innan man vågar prova något nytt?

En följdfråga blir då:

Förtar inte kontrollbehovet det roliga?

Ja, det var väl allt för nu. Jag hoppas på svar

har fyra frågor:

varför tror folk att såna som Bonde-Fredrik eller andra älskningsnördar på tv lider av Aspergers? Och ni som själva har det, kan ni se nåt på honom som tyder på att han också har det?

hur fungerar relationer för er, alltså kärleksrelationer? Jag kan tänka mig att många inte lyckas skaffa en pojk/flickvän, eller iaf långt senare än andra.

finns det bra saker med aspergers?

skulle ni vilja få bort det? vad skulle bli bättre då? hur mycket av er skulle försvinna isfåll?

Samma här. Jag blev inte mobbad där, så det var rentav ganska trevligt, även om jag kände mig annorlunda.


Tja, det låter inte som att du har blivit förstörd ännu, så det kan nog gå vägen tror jag. Jag fick min Aspergerdiagnos när jag var 24, och då hade ju jag plågats i några år ute på arbetsmarknaden (tills jag var 22) utan att någon anade att jag ens mådde dåligt öht.

Alla dessa åtgärder och kurser suger musten ur en. Och inte får man betalt heller på ALU, MINIUM, KUK, FLUX, LAX, KLAS och allt vad det nu hetter, slava utan lön.

Hade jag vetat i tidig ålder att det var fel på mig hade jag ju kunnat avkräva specialanpassning och dylikt. Förklara för alla arbetskamrater typ, ursäkta, men jag är lite mongoloid och känner inte igen ansikten, så om jag inte säger hej är det inte för att vara otrevlig. Det kan vara så att jag inte känner igen dig, eller inte uppmärksammar dig för att jag tänker på annat. .

Om man vet vilka egenskaper man har, och kan sätta ord på det, så kan man förklara det som kan anses vara tillkortakommanden med andra mer smickrande ord.

Istället för oartig - drömmande, ouppmärksam, lättsam och icke i behov av artighetsfraser.

Trög - eftertänksam och noggrann, i behov av bättre instruktioner

Dum i huvudet - eftertänksam och noggrann, i behov av instruktioner öht! Förstår inte det självklara.

Nonchalant - eftertänksam och noggrann. Jobbar som en jude, har inte tid för artighetsprylar - effektiv och pengaalstrande för företaget.

Förhoppningsvis inte. Alltså jag tror att jag kanske hade kunnat åstadkomma någonting som resulterade i en lön om jag inte hade blivit förstörd och sönderstressad av soc, arbetsförnedringen, och company. De jagade mig med blåslampa och anklagade mig för att vara lat, arbetsskygg, partyprinsessa som hellre festade. Vilket inte var sant, men de baserade det på att jag använde mycket smink och var klädd i vad som skulle kunna tolkas som partyklädsel = gillar att festa bort livet. I själva verket hade jag inga kompisar och spenderade livet med att vara ute och promenera, och sitta på kammaren och ha svår ångest.

Jag funderar just på hur lite AS man kan ha och ändå va det? Här verkar det ju som de flesta har ganska kraftig symtom som faktiskt hindar er i verkliga livet... men om man som min vän bara har vissa bitar och inte så de blir hindrande, utan bara störande, är det då bara drag av AS? Å finns det människor med AS som lever ett helt normalt liv med familj, jobb körkort och så vidare?

Bra fråga, som jag inte har ett riktigt korrekt svar på utifrån att alla personer är högst olika och jag har aldrig träffat någon vad jag vet som har AS och är lika bisarr i sinnet som jag. Själv är jag ett oerhört stort skräckfilmsfan (mitt huvudsakliga AS-intresse), samt att jag brukar spendera dagarna här på FB´s mondoforum med att kolla bilder på lik och dylikt. Jag får en härlig endorfinkick av det helt enkelt och mår bra, samt att skräckfilm mestadels är mer intellektuellt belagt om man nu snackar äldre filmer än dagens mainstreamfilm.


Jag har en form av ticks eller vad man skall kalla det så jag gör ljud för mig själ och rörelser, kan vara helt spontant att jag står och röker på balkongen och jag får för mig att börja göra något. Annars då jag är ensam hemma går jag runt och skriker för mig själv. Aldrig tänkt på att det skulle vara konstigt och jag förstår att det är ticks men man tänker inte på det helt enkelt.


Jo det är oftast den motoriska delen som de flesta har svårt med. Just att simma eller lära sig att cykla är en viss del av helheten som man kan dra slutsatser ifrån. Men att det skulle ha någonting med tabeller eller sportresultat att göra låter långsökt. Jag är själv väldigt bra och smått "besatt" av datum och åratal, vet t. ex när någon jag någonsin träffat fyller år eller när den och den filmen har gjorts. Allt fastnar direkt i huvudet och man lär sig det på en gång.


Jag som är väldigt filmintresserad har lätt att se helheten första gången och behöver inte spola, jag har lätt för att analysera och recensera filmer mestadels för jag lägger märke till helheten lättare än andra tror jag och märker detaljer mer. Sen kan jag se en film fler gånger på en vecka, det har hänt förut och lärt mig repliker utantill, men det gör jag knappast längre.


Ja det kan helt klart vara så, och för fler tror jag att det behövs mer tid än för normala personer att kunna förstå helheten av det nya etc... Jag är nu inne i en period som jag brukar få av diverse saker efter att jag spelat Fifa (fotbollstv-spel för den som ej vet) och blivit smått besatt av fotboll nu. Läser allt jag kommer över och köper tidningar för att suga in allt jag kommer över, men om det är en fas jag brukar få ibland vet jag inte, det händer.


Kan säkert tyckas för utomstående men för oss med AS är just kontrollbehovet det viktigaste i livet till stor del och gör så vi fungerar på ett normalt sätt. Utifrån mig själv så mår jag bättre och har roligare om jag redan kan anpassa mig till något utifrån vad jag redan vet ska hända. Om jag möter någon vill jag helst veta vad som skall hända och så, då mår jag som bäst med allt redan klart för mig.