Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Provade faktiskt som ett experiment att sluta med dem nyligen. Har ätit dem dagligen i cirka 4 år eller så. Det blev en återgång till precis det läge jag var i när jag började äta dem, och det vill jag inte leva i, då det innebär en allt för hög ångestnivå vad gäller kroppsliga symptom.

En sak jag kan märka när jag tagit höga doser och sedan inte tar, är att jag måste ta för att få bort restless legs. Men jag misstänker att det är som så, att jag har restless legs, och har vant mig vid en lindring dagligen. En återgång till förr känns oacceptabel, men beslutet att knapra pillren är inte taget i desperation.

Jag skulle nog kunna sluta med dem, och göra som förr, gå vansinnigt långa promenader på 4 timmar för att få ro i benen och få utlopp för ångest. Men jag ser ingen anledning till att plåga mig själv på det viset, till sist kommer kroppen att säga ifrån, vilket den gjort med ont i fötterna och ömma benhinnor.

Jo det var väl självmedicinering när jag använde gatuaffe men jag fastnade likväl inte. Jag kommer bara ner på nivå "-1" ifall jag slutar. Ligger iofs i stort sett där just nu pga den låga inställningsdos av metamina jag har men jag har bestämt mig för att för en gångs skull lyda läkarens råd...

Ang alkoholen så kom jag på en sak efter att jag skrev mitt inlägg igår: Jag har alltid försökt att bli fullast på varje tillställning/fest jag varit på, om någon är fullare så känner jag mig nästan misslyckad
Tur för mig att jag faktist inte dricker speciellt ofta längre.

Okej.. så nu räknas medicin som knark igen, bestäm dig nu va
Har fått morfin IV samt knaprat det ett tag utan att känna av något beroende. Visst var allt jävligt skönt och "fluffigt" men ptja... Som du ser så har jag inte fastnat.


Jag ser mig inte heller som mänsklig utan det känns just som att man ser ut på mänskligheten och den sk "normal"-människan. Jag är även väldigt pigg på att dela in människor i fack. Detta till trots så har jag kommit fram till att det antagligen är den enda lasten jag har. Ett socialt beroende eller vad man nu kan kalla det. Det är nog dessutom en av de värsta saker att vara beroende av eftersom alla andra ändå egentligen enbart är lika stora egoister som en själv...

Jag borde väl antagligen vara rätt beroende av Benzo och då speciellt xanor som jag åt 8mg om dagen i depot samt 2mg:are vid behov. Körde cold turkey på den fronten efter att du sade till mig och inte kände jag av något speciellt..

Numera äter jag i stort sett bara benzo mot sömnen med vissa undantag då verklighetsflykter trots allt är väldigt sköna. Att vara normal och inte reflektera över exakt allting känns väldigt långt bort.

Kom på ett exempel... och en fråga till er övriga. Har ni era eventuella självmord planerade? Alltså hur ni skulle utföra det osv?
Fick rätt konstiga blickar från mina klasskamrater när jag tog upp ämnet för något år sedan så det kanske är vanligare här

Det blir nog att koka ihop gift på något sätt. Av cyanidtyp - ingen återvändo. Kommer att röja ur lägenheten så den är tom, finta bort hundarna hos hundvakt och katterna, de får cyanid de med. Måste göra pinan kort för eventuella anhöriga. Så kattliken, möblerna, alltihopa slängs, kommer även att tillhandahålla pengar för begravningskostnad.

Mycket samvete angående detta för efterlevande .

Jag har haft en funderare kring då jag själv återfallit i orkeslösheten, opatit och då jag äter är det mest skräpmast som tröstänting, knarkandet igen och snart eventuellt supandet som kommer i mina depressionsfaser. Därför undra jag er andra här med AS om ni nuvarande befinner er i en depression eller har haft, och finns det en mindre eller högre risk jämnfört med vanliga människor som får depression?

Är för stunden nästintill apatisk och munnen känns helt konstig av alla mediciner jag petat i mig under det senaste dygnet, Imovane, Oxascand och någon öl blev det väl under gårdagen. Började må kasst framåt kvällen, fick ökade självmordstankar och var helt innesluten i mig själv. Vågade inte sova så jag satt uppe till fem på morgonen och inväntade sömnen, sov bort ett möte med mentalskötaren etc... Känner att jag behöver skriva av mig, känns som jag har en stor press på Flashback att prestera och hjälpa andra så jag själv hamnar i andra hand vilket mitt mående nu tycks ha resulterat i.

Jo, visst har man haft självmordstankar och det har jag fortfarande, började bara ploppa upp igår men tror det var någonting annat som talade för det, men mår fortfarande piss idag och är ett under att jag inte ligger och sover i sängen. Känner mig inte tillräcklig längre på något vis, känner bara en enorm press på mig att utföra och hjälpa andra så började jag må sämre. Om jag nu skulle ta livet av mig blir det att dricka det sista ur min snart förbrukade whiskey med en opioidöverdos av det jag kommer över hemma, framtiden får avgöra hur det blir om jag inte börjar må bättre inom kort eller hamnar på psyket igen.

Specialintresse gone bad. Men du har inget ansvar, hjälperiet är ett specialintresse, se det så . Läkare tex, de drar sig inte för att bli barnlediga och lämna patienter vind för våg. Vänner, de drar sig inte för att ställa in ett möte pga lättja - somnade i soffan.

Ge inte mer än du orkar, jag tror alla som är lite insatta förstår att stubinen bränns ut innan man hinner märka det själv.

Vara lagom, se sina begränsningar - dessa är inte kriterier som skall uppfyllas för att få Aspergerdiagnos.

I synnerhet är det svårt när det gäller kontakt med andra människor, de är ju nyckfulla och krävande. Speciellt psykfall. Så mångfacetterade, så svåra att hjälpa. Mia Törnblom fungerar ej, inga quick fixes. Man kan dela med sig av tankar och ideér, men man har inget ansvar att göra det kontinuerligt även fastän man skulle vilja. Ingen människa räcker till på det sättet, inte på ett sätt så att man alltid är 100% engagerad. Det är den här lagomgrejen igen.

Aspergaren kör i 110 och röner framgångar, men faller ihop i en våt fläck på slutet. Neurotypen kommer lite efter, gör pruttljud med svettig armhåla och skrattar med bullrigt skratt, inte så våt, men inte heller så djupt engagerad.

Tack för ditt stöd ska jag passa på att påpeka.

Jag har märkt av att jag blivit mer fokuserad på att behålla mitt rykte på Flashback och prata med andra här och försöka göra det bästa av min situation med att hjälpa andra så körde jag mig helt i botten av orkeslöshet, känner mig utmattad och utslagen varje gång jag skrivit. Kanske borde tänka på att minska ner Flashback en smula och se hur det går, för i min nuvarande form mår jag piss och är nära på att lägga in mig igen då jag överväger självmord, känner mig helt misslyckad med att jag kan hjälpa andra men inte mig själv.

Du som anhörig får lära dig att säga tydligt -Jag är ledsen för att...
En i min omgivning trodde alltid att jag var sur - till slut frågade jag varför undrar du det? Din mun går inte uppåt i mungiporna då är man sur, sa han. För det hade han lärt sig.
Det är då man bör visa tydligt hur man mår, vad man menar.
De här smiliesgubbarna är jättebra. Relatera till hans känslor så kan du förklara att så känner jag. Då har AS personer stor empati.

5-7 år : Dinosaurier

1:a - 6e klass: Hästar

Högstadiet: Michael Jackson

Gymnasiet: Politik

Gymnasiet till nu: Psykologi, intervjuteknik, förhörsteknik, kroppsspråk och liknande.

Hej igen.

Nu har jag en fråga som jag skulle vilja ställa; Har aspies svårigheter att hantera äckliga bilder eller videoklipp, till exempel sådant som länkas på "mondo, gore och bizarre"-forumdelen. Eller är det tvärtom?
Själv är jag väldigt skör av mig och reagerar väldigt starkt på allt sådant här, för många veckor sedan kollade jag på "m,g och b"-forumdelen. En bild på ett harlequin-spädbarn och den ocensurerade avrättningen av Eugene Armstrong gjorde att jag hade ångest i flera dagar efteråt. Nu har jag lovat mig själv att aldrig mera titta på länkar från den forumdelen. Men ironiskt nog har jag dock startat en tråd där som handlar om kannibalen Issei Sagawa, vars dåd jag av olyckliga och frustrerande, men dock av klåfingriga och självförvållande omständgheter kommit över på internet, och som har vållat mig likadan ångest.

De gångerna jag stött på sådant här har jag reagerat med avsmak, motvilja, chock, m.m. Jag har läst att en tydlig signifikation för aspies är att de hyser avsky för förändringar, en av de saker som jag jag tydligt känner igen mig i. Jag undrar om detta kan ha något med det här att göra, att rädslan för förändringar inte bara handlar om materiella saker (vilket är fallet för mig också) utan även vad som händer i hjärnan. Nu när jag har den här "Sagawa-ångesten" märker jag att en av de tydligaste jobbiga momenten är att jag grämer mig VARFÖR I HELVETE jag var tvungen att klicka på dessa bilder, dessa tankar besudlar mig som ett gift vilket gör att jag är arg när jag tänker på vad jag hade kunnat göra istället för att förstöra mitt liv genom att gå och tänka på en händelse som chockerat mig på ett överdrivet sätt. Dessutom så ruinerar ju detta min koncentration på det verkliga livet, vilket är det sista jag behöver.

Men detta kanske bara är unikt för mig, jag vet inte.

Mvh

Först och främst, hej på dig igen, det var ett tag sedan vi hörde av dig här och jag hoppas att allt har flytit på bra för dig och att det löst sig med frustrationen på din arbetsplats. Och bra att du tog upp denna frågeställning då den är värd att nämnas och är viktig.

För er som frekvent besöker filmforumet har säkert märkt hur jag huserar i en del trådar om just skräckfilm, splatter och mondodokumentärer, i synnerhet är mitt filmintresse kretsat kring dessa filmgenrer och tråden "Våldsammaste filmen någonsin?"-tråden som min goda FB-vän Joel431 startade. Även om jag ser på mycket annan sorts film så är det främst splatter jag hyser starkt inför, tysk såväl som italiensk av pionjärerna Andreas Schnaas, Olaf Ittenbach, Jörg Buttgereit, Joe D´Amato och Bruno Mattei b.la

Jag växte upp under åttiotalet då videovåldsdebatten i Studio S var som värst, under min barndom kom jag över filmer tidigt såsom Motorsågsmassakern, Cannibal Holocaust och Salò. Dessa filmer i sin tur eggade upp mig till den grad att jag började senare då jag fick tillgång till Internet att söka upp sidor som Rotten, Ogrish och Belowsurface som alla kort och gott handlade om mondodokumentation. Jag hade i början rätt svårt för just autentiska bilder kontra just våldsfilm men efter ett tag började jag mer och mer fascineras för döden och bli mer morbid.

Så, jämnfört med dig har jag inga som helst svårigheter att se vidrigheter på riktigt eller på film, mondo är ett intresse jag har samt seriemördare och dylikt, Issei Sagawa är en av mina "favoriter" b.la, men i detta fallet tror jag rent generellt att detta inte är något speciellt utmärkande för just folk med AS. Många människor hyser starka känslor för just denna typen av bilder och reagerar starkt, men det kan gott och väl ha något med just den förändring som du tar upp. Första gången man ser sådant blir det en smärre shock och man mår dåligt, känner sig smutsig och pervers samt äcklad. Hjärnan fungerar så, tror inte speciellt för folk med AS att dom skulle reagera värre, men beror väl helt ifrån person till person. Därför väljer jag att vänta tills andra svarat och se...

Enligt en läkar vän till familjen så mår 8 av 10 människor i alla av att se blod och andra saker som kan uppfattas som stöttande. Så att det skulle vara nått speciellt för folk med aspie tvivlar jag på. Men visst folk med störningar kankse reagerar olika. Sen har det ju med vana att göra ochså. Tittar man mycket på sånt så vänjer man ju sig och tycker förmodligen inte att det är äckligt.

Ska göra en jämförelse. Första gången i mitt liv jag hyrde porr(inte första gången jag såg) så var det en MAX HARDCORE film. Jag tyckte det var så äckligt och hemskt så jag kunde inte se färdigt filmen. Numera kan jag se vilken sjuk porr som helst utan att höja ögonbrynet. Så tror det handlar om vana.