Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Vad har du för erfarenhet av människor med Asperger syndrom?

Satoshi Tajiri, skapare av Pokémon, skall visst ha det. (Inspirationen till pokkarna kom visst i en dröm där små insekter kröp mellan Game Boys via den där kabeln.)

Jo, det håller jag med om, men det verkar mest som att folk vill ha en diagnos som ett namn på deras identitet, och jag hävdade att det inte borde vara nödvändigt samt att det är ett I-landsproblem. Man borde inte söka en diagnos, för det kan bli problem också, eller hur?

Jag har erfarenheter.

Har inte ställt till med problem för mig, snarare har det hjälpt mig både ekonomiskt och med terapi, medicin etc. Utan diagnosen hade jag nog inte haft mycket till liv eller chans till självständighet alls, som bäst hade jag nog fortfarande bott hemma och snyltat av min morsa eller farsa. Det har också hjälpt mig att förstå varför jag har vissa svårigheter och att jag vet att det inte är för det är något fel på mig eller att jag är korkad och misslyckad, utan för att jag har en diagnos. Det har också hjälpt mig att faktiskt söka hjälp för mina svårigheter istället för att sjunka in i en depression där jag ser mig själv som en nolla.

I det fall att man börjar identifiera sig med en diagnos så skapar man också ursäkter för sig själv. "Åh, jag har AS och därför kan jag inte göra si och så" istället för att faktiskt testa att göra "si och så".

Jag säger inte att alla blir så, men det känns som att när folk letar efter diagnoser - och AS verkar vara populärt där - så verkar det som att det inte är så mycket svensk välfärd och LSS de söker utan mer en identitet. Jag tror inte på att vi lyckas nå en identitet via en diagnos. Det känns som att folk anser sig själva vara sin diagnos, istället för att vara en individ med fri vilja och diverse svårigheter som man kan ta sig förbi (tro mig - jag vet). Jag säger inte att problemen som AS framställer inte existerar, utan jag säger endast att det kan bli problematiskt och inte alltid hjälpsamt om folk börjar luta sig på diagnoser istället för att ta tag i sina problem.

Det är bra att det går bra för dig, men jag hoppas att du förstår min poäng.

Vi har även sedan lumpen-problem, samt körkort som jag har hört blir svårare att få med AS, etc.

Det sköna med att få en diagnos är ju just att, själv känner jag mig totalt efterbliven och har känt så hela mitt liv nästan, förut tänkte jag inte mycket på det, men sedan efter några år började jag inse att jag betett mig konstigt.

Nu vet jag fortfarande inte om jag ens har någon störning, men innerst inne hoppas jag på det, för kommer kännas otroligt hårt att få reda på att jag inte har något. Det är då, jag isåfall, kommer känna mig ännu mer misslyckad. Det är svårt att inte kunna känna på det här sättet eftersom jag gått igenom så mycket, såsom mobbning och andra svårigheter i skolan.

En diagnos skulle kunna ge svar, svaren jag alltid velat ha, och som säkert många andra vill ha. Dock kanske man inte är så himla glad att få reda på att man har en "psykisk störning" men det kommer ändå hjälpa en att förstå saker. Det är så jag känner i alla fall.

Hur/varför känner du dig efterbliven?

Självklart ska man aldrig identifiera sig med en diagnos. En diagnos/ett syndrom har inflytande på ens liv men det skapar inte ens personlighet och det sätter inte ut ens mål i livet. Däremot så är det ju ett faktum att de flesta med asperger har svårt i sociala situationer eller har mindre sociala behov. Det kan vara bra att veta att det inte är ens fel, så att man sedan kan arbeta på det (om man vill). Man ska aldrig känna tvång åt ena eller andra hållet, personligen har jag inga sociala behov och när jag fick veta att det var okej så var det en lättnad. Jag behövde inte längre tvinga mig själv att vara social när jag inte ville och må dåligt pågrund av det. Istället kunde jag börja uppsöka mina intressen var dem än låg och få hjälp för dem besvären som jag tyckte var i vägen för livet och inte bara "men alla andra gör så, du måste också göra så" problem.

Det händer att man hittar en kattunge här och där som man tror har kommit ifrån sin mamma. Men sanningen är den att mamman har gjort ett medvetet val och skjutit ifrån sig kattungen eftersom den kände att det var någonting fel på kattungen. Naturen är grym, men människan kan vara tusentals ggr grymmare.
En människa som har asperger kan jämföras med kattungen här. Människor känner på sig att det är någonting fel på AS-människan och reagerar ofta med avsky.

Att komma till insikt om att man har ett tillstånd som AS kan hjälpa en att förklara inte bara varför man beter sig så som man gör utan också varför människor bemöter en på ett visst sätt. Människor är ytliga, men när det kommer till AS så är människor extremt ytliga. Allt, precis allt handlar om ens utseende.

Jag var på en intervju för ett arbete som jag absolut inte hade någon erfarenhet av. Men dom var ändå väldigt intresserad av mig trots att det fanns fler sökande till jobbet som hade mycket mer erfarenhet än mig. När dom tittade på mitt utseende så framstod jag som en idiot för dom pga mitt tillstånd. "Den här människan kan ingenting". Men när dom tittade på mina meriter så var dom väldigt imponerad. "Denna människa som inte verkar kunna någonting har åstadkommit så mycket". Jag blev upphöjd till skyarna.
Vi gick och tittade på arbetsplatsen. Snabbt så insåg jag att det krävdes en enorm prestation av mig för att klara av jobbet. Och det var inga som helst problem. Men som människa så händer det att man gör någonting fel. Det är oundvikligt. För en normal människa så innebär ett litet fel ofta inga större konsekvenser medan det för en AS-människa blir väldigt förstorat. För en AS-människa har sitt tillstånd som höjer honom till skyarna och sänker honom lika hårt. Därför så beslöt jag mig för att tacka nej till jobbet. Och det kändes otroligt deprimerande.

Så att ha AS kan vara både en nackdel och en fördel. En diagnos kanske inte hjälper en så mycket. Men att komma till insikt om att man har AS kan göra ens liv mycket lättare och hjälpa en att undvika konflikter.

För att när jag var mindre och nu också, har jag till exempel i skolan problem när man får instruktioner, eller andra saker muntligt, jag lyssnar, försöker lyssna men av någon anledning glömmer jag bort det som sagts direkt och måste fråga igen. Läraren säger "Lyssna nu så jag inte behöver säga det här igen!" Och så måste jag fråga ändå, oftast fler gånger, vissa bitar fastnar bara inte.

Sedan i sociala sammanhang, så blir jag oftast utmattad och orkar inte prata mer, trots att jag inte sagt mycket, eller så blir det att jag helt enkelt kopplar bort samtalet och tänker på andra saker så går man där helt tyst medan de andra pratar, efter ett bra tag inser jag att jag varit heeeelt tyst. Sedan "stammar" jag fram orden ibland, det här har nog inget med aspergers att göra, vet inte ens om något har det... men jag funderar länge innan jag säger något, när jag väl säger det hoppar jag över en massa bokstäver i ordet, så inte många uppfattar vad jag försöker säga, så måste jag stanna upp och sedan försöka säga det igen.. (det har inget med att jag pratar för fort, för det gör jag inte).

Kan rabbla upp fler saker, men det kommer bli så långt, som innan. ;p


@Robert Bra sagt, det är väl så det är. Själv vill jag gärna få reda på att jag har en diagnos, men kommer ju inte berätta för alla, sedan måste väl inte de på utbildningen, körskolan och sådant få reda på det? :s

Stämmer in på pricken på mig också, så du är inte ensam om dessa problem iaf.

Du måste uppge det när du söker lämp/övningskörningstillstånd