Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Att ha aspergers själv gör varken av eller till för ens förmåga att uttala sig generellt om diagnosen. Dock är förstås folk med diagnosen ofta mer insatta. Att du tydligen kan diagnostisera någon bara utifrån att se hur de skriver, ja det gör dig bättre än de flesta psykologer i landet, de brukar behöva många intervjuer och undersökningar innan de uttalar sig så säkert.

Det jag säger är att det är många som inte uppfyller dina kriterier. Jag uttalar mig definitivt inte om vad "som gäller" för alla aspergare. Men jag har ganska bra koll på vad som ingår i själva diagnoskritereierna, eftersom min psykolog först trodde jag hade det. Jag har också pratat med aspergare både IRL och på Internet för att försöka bilda mig en uppfattning. De flesta har inga som helst problem med språket, så om folk med aspergers inte kan lära sig skriva(vilket jag tolkade dig som, men som sagt, jag förstår inte riktigt det du skriver alltid) så är det många som är feldiagnosticerade.

Aja, vi kommunicerar uppenbarligen inte så väl, vill inte bråka med dig. Vi har olika syn helt enkelt.


Jo, det är därför jag har den. Det lutade länge åt AS, men eftersom jag inte har stereotypa beteenden blev det inte den diagnosen.

Jo, jag antar att du har rätt i det. Skulle inte vara främmande själv för en diskussion om AS kontra språkbruk och så.

Missförstånd och feltolkning i ett.

Du säger: "Att ha aspergers själv gör varken av eller till för ens förmåga att uttala sig generellt om diagnosen."(!), evilket jag menar är en skaplig feltolkning av något väsentligt. Testa Det uttalandet på Aspergerforum, stick in huvudet där och säg så i ett för citatet lämpligt sammanhang, så kommer du märka att du blir rejält emotsagd i alla de tonlägen.
Jag förstår inte hur du resonerar, mer än att du igen mest visar på ett gängse missförstånd som personer utanför den direkta (att de har AS själva främst) aspergerska erfarenheten i sin okunskap om Asperger ofta begår.

Jag "diagnostiserar" inte "utifrån att se hur de skriver..." -
detta är en särdeles märkvärdig konstruktions-tolkning från din sida.

Och om du tror att psykologer, "de flesta psykologer i landet...", just (enkom) är de som avgör huruvida tillräcklig eller motsvarande AS-kompatibilitet föreligger för att respondera mot ett AS-diagnostiserande, tänker och-eller förstår du fel.
Du verkar sannerligen bristfälligt insatt. Fakticiteten är att det ofta-st, i förordningen s.a.s., är ett slags minst 2 personer-team, inklusive som praxis en (över-)läkare med något slag av behörig specialistkompetens, som är det som avgör och bestämmer, tillsammans med alla testresultat etc. förstås. Ett sammanvävt värderande görs av detta underlag.
Så var det i alla fall på 90-talet och under 2000-talet tills rätt nyligen, på de flesta ställen alltså.
Dock kan det ju ha ändrats under 2010(?) i ekvivalens med dagens ekonomisk-politiska diskurs, där indragningar och nedskärningar snarare är regel än undantag.

Vidare nämner du "De flesta har inga som helst problem med språket..." (återigen ett rätt uppseendeväckande uttalande, då...)... Förvisso, men vad det handlar om, vilket ju egentligen är uppenbart!, i den alldagliga verkligheten, är ju i sann mening att det många gånger (ändå) blir en kommunikativ, språklig problematik (på något sätt), då andra - de som språkligt möter aspergare - i åtskillig utsträckning Inte förstår, med därpå problem just i realiteten för AS-personen/-er därvid i slutändan i mångt och mycket.

Den till synes oförenliga synen, den "olika synen" som du säger, kan förstås bero på flera faktorer, och flera parametrar utgörs i ett sådant här ämne, men jag menar att ditt delvisa feltänkande och feltolkande i frågan i någon mening hänger ihop med att du inte har tillräcklig kunskap och förståelse angällandes Aspergers syndrom, i och med att du inte relaterar med delar av det nödvändiga i och med den aspergerska erfarenheten (för att travestera saken lite indirekt genom en sorts psykoanalytisk teori).


Emellertid uppskattar jag ditt engagemang i någon mening, då det medfört viss aktivitet hos mig...

Okej, ber om ursäkt jag läste inte så noga och missade nog det. Är det enbart din sociala förmåga som räknas som autistisk? Ursäkta om det blir för privat men jag har läst lite om atypisk och det står så olika på olika ställen.

Apropå det för AS-are centrala begreppet autism...:

Man får vara glad och nöjd med att man har en typ av originell autism, trots allt
(a. från ordet autismus).

Slika alternativ som 'ren autism', det vill säga "intet" (detta begrepp medels översättande hämtat och lånat av en lite nischad psykoanalytisk-ideologisk tolknings-konstruktion), lockar ju inte direkt...

Inte heller det gängse kommunikativt normopatisk-"autistiska" dylika som den konstituerande
vedertagenhetsvärlden mer eller mindre sysslar med, och lever i och för,
tilldrar sig tillräcklig uppmärksamhet...


Tacka vet jag Aspergers Syndrom-autismen, således...

Atypisk innebär bara just att man inte uppfyller alla kriterier men något. "A pervasive developmental disorder that differs from autism in terms either of age of onset or of failure to fulfil all three sets of diagnostic criteria. " säger ICD. Det finns ingen atypisk aspergers så det är blir atypisk autism även om det är aspergers man inte uppfyller. (i DSM-V som inte kommit ut än så anser man att aspergers är inkluderat i autism-diagnosen, och har därmed ingen separat diagnos)

I princip innebär det att jag har en sk neuropsykologisk funktionsnedsättning som gör att jag har svårare för vissa delar av sociala sammanhang, det kan vara att läsa av människors intentioner eller hålla igång ett samtal, etc. Om detta stämmer vet jag iofs inte, kan vara bristande träning också, men det är i åtminstone mer än att jag bara inte försöker tillräckligt.

Atypisk som egentligen alltså, mer tydligt, betyder:

"Avvikande från det vanliga. Innebörden i begreppet 'atypisk' inom psykiatrin är att den egentliga störningen, de s k kardinalsymtomen, är dolda av andra symtom. Sjukdomsbilden som helhet stämmer då inte med de tecken som enligt den allmänt tillämpade klassificeringen ska finnas för den diagnos som man ställer".

Källa: Henry Egidius 'Psykologilexikon' (Natur och Kultur)

Okej, men det måste väl bero på vilket kriterium man uppfyller? Tar man det där med annorlunda motorik eller extrema intressen så kan det ju bero på någonting helt annat. Det måste väl vara minst det sociala och kanske ett till eller ett och ett halvt?

Kan inte du sluta spänna musklerna och hålla dig till ämnet.

Varför det? Jag menar, vad spelar det för roll, på vilket sätt ska man vara med nöjd med just Aspergers syndrom?

Får man ut något av det själv?
eller
är det att man verkar finare inför andra?

(Det senare verkar viktigt för många med AS därför frågar jag).

Jag tror det har med tillit att göra att ofta uppfattas som reserverad och svår att komma in på.

Det jag kan tänka på med AS, om man jämför med autism (högfungerande) är att om man ska träffa någon som man vet har AS, tex om man som läkare ska få in en patient, så vet man att personen inte är underbegåvad och kan kommunicera. En vän till mig fick diagnosen högfungerande autism och skulle faktiskt på just läkarbesök när hon var yngre, och hade med sig sin mor. Läkaren hälsade på mamman, gav inte min vän en blick, och sa "Jag ser här att hon är autistisk, kan hon kommunicera?". Det enda som gjorde att min vän inte fick diagnosen AS var att hon började prata sent. Hon hade alltså samma sorts ordförråd och kommunikation som en person med AS men i pappret stod det att hon var autistisk och inte vilken grad.
Har man AS så vet man att personen inte är som en person med sk lågfungerande autism. Det blir ett annat bemötande och andra förutsättningar. Så tänker jag.