Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Väldigt snart ska jag få reda på resultatet av min asperger-utredning. Saken är dock så att jag snarare tror jag är schizoid än har asperger. Ingen läkare har ens nämnt schizoid personlighetsstörning och jag undrar hur saker och ting kan bli. Om jag är schizoid, upptäcks det då på detta test eller måste det göras ett annat test? Eller kan det rent av bli så fel att jag blir diagnoserad med asperger istället för schizoid personlighetsstörning, om jag i själva verket är schizoid? Man kan ioförsig tycka att det vore orimligt att psykologer kan begå sådana fel, men å andra sidan liknar "störningarna" varandra en hel del och dom kanske har letat efter fel saker.

Aspiesar är ju schizoida. Samma skit!

Jag vet inte om du är seriös eller inte, men eftersom jag antar att det knappast existerar mycket sarkasm i denna tråd så utgår jag ifrån att du är seriös.

Stämmer det verkligen? Visst, de har många likheter men vissa saker som skiljer dom åt. Dessutom vore det meningslöst att ha två olika namn för samma sak i det här läget.

Jag kan inte säga 100. Men en teurapeut jag träffade för längesedan sa att det var samma sak. Och det påminner ju i alla fall om samma sak, då aspies tenderar till att leva lite i sin egna värld.

Jag orkar inte sätta mig och googla nån timme nu för att se om det är rätt eller fel.

"Enligt ICD-10 karaktäriseras schizoid personlighetsstörning av minst tre av följande:

* Känslomässig kyla, likgiltighet eller reducerad känslosamhet.
* Begränsad kapacitet att uttrycka antingen positiva eller negativa känslor mot andra.
* Föredrar ihärdigt ensamma aktiviteter.
* Väldigt få (om några) nära vänner eller relationer och en avsaknad av lust att ha sådana.
* Oberörd av antingen beröm eller kritik.
* Känner glädje av få, om några, aktiviteter.
* Oberörd av sociala normer.
* Upptagen med fantasier och själviakttagelser.
* Avsaknad för lust av att ha sex med andra personer."

"Enligt DSM-IV-TR karaktäriseras schizoid personlighetsstörning av följande symptom:

* Varken längtar efter eller gillar nära relationer, inklusive familje-relationer
* väljer nästan alltid ensamma aktiviteter
* har lite, om några, intressen för sex med andra personer
* finner nöje i få, om några, aktiviteter
* saknar nära vänner eller bekanta förutom närastående familj
* verkar likgilting mot beröm eller kritik från andra
* uppvisar känslomässig kyla, avtrubbning eller begränsad känslomässig påverkan av andras känslor"

Jag tolkar det som att det är två olika saker men med stora likheter. Men åter till min första frågeställning. Någon som kan svara på den?

Så du tycker inte om någon människa alls?

Jag är otroligt sexuell. I och med att jag är renlevnadsmänniska och tränar/äter rätt lever jag också nästan i något slags konstant njutningstillstånd där jag lätt blir upphetsad och upplever känslan av intimitet starkare.
Vore det möjligt skulle jag ha sex nästan dygnet runt tror jag ibland. Även om jag har kortare perioder av asexualitet då jag upplever meditativ frid och finner shopping eller en kashmirhalsduk mer tillfredställande än sex så är jag och har alltid varit otroligt sexuell.
Redan som litet barn lekte jag nån slags sexuella förnedringslekar med ett par andra pojkar och som 4-5 åring var jag medveten om min sexualitet.

Några NT-personer jag legat med har beskrivit mig som den absolut "sexigaste" erfarenhet de haft och påstått att jag är en bra älskare.
Folk tror dock inte detta om mig eftersom jag ser så sofistikerat sval och aristokratisk ut, snarare än som ett djur som är kåt dygnet runt.
Har alltid varit väldigt emotionell på insidan även om jag kunnat ta på mig en kylig mask.

Att älska en annan människa fysiskt såväl som själsligt är kanske det viktigaste målet i mitt liv. Jag vill uppnå det perfekta sexet med någon jag även älskar på det icke-fysiska planet.

Jag tycker om vissa människor. Det varierar vilka de kan vara, men majoriteten av människor ogillar jag starkt.

Vad sägs om att bli eremit då?

Jag är redan eremit på ett sätt, men jag saknar socialt umgänge emellanåt. Jag vill socialisera utan att skapa för starka band. Det enda riktiga band jag söker är ett personligt, privat band till en annan människa. Ett riktigt förhållande.

Jag tror på ödet och jag är den typen av karismatiska personlighet som bara genom att visa mig drar vissa typer av människor till mig. Både intervjuare, försäljare och "avvikande" som bara plockar den mest synliga/vackra/karismatiska i en folksamling brukar lägga märke till mig och haffa mig.
Trots att jag är passiv som personlighet rent socialt, jag spexar gärna men jag söker inte kontakt med främlingar bara för att de råkar intressera mig, så tror jag att jag förr eller senare kommer dra min ödesbestämda kärlek till mig. Folk har en tendens att bara "komma fram" till mig och ta kontakt för att jag verkligen syns och framstår som speciell ungefär som om jag var en aristokrat från en annan tid.

Överempatiska NT-personer har flera gånger visat intresse för min "söta" introverta personlighet. Typ lite ADHD-killar som samtidigt har stark empati brukar dras till mig och behandla mig nästan som en tjej, vilket jag inte har något emot egentligen.
De är den aktiva, starka parten, jag är den introverta som småler, plutar med munnen och tankfullt höjer ett ögonbryn samtidigt som jag framstår som lite "awkward" och "spröd".
T.o.m straighta NT-killar av ovan nämnd typ har flera gånger utbrustit "fan så söt du är!" eller "marry me!" och gett uttryck för någon slags platonisk attraktion.

Jag tror jag behöver en överempatisk NT-kille för att fungera. Jag skulle aldrig kunna ge uttryck för mina innersta tankar och känslor med en annan aspergare, min erfarenhet av AS-personer är att de verkar förstå varandra och söka gemenskap tillsammans men att jag själv är på en "högre nivå" och allt jag säger blir i deras värld förvrängt.
När det gäller NT-personer med hög intelligens och extremt hög empati är det snarare så att de kunnat se rakt igenom mig, sätta fingret på mina svagheter och personlighetsdrag jag inte ens tänkt på att jag hade. De förstår vad jag säger och ofta har vi haft ömsesidig platonisk kommunikation. Så har de accepterat att jag är "annorlunda", t.o.m har de verkat se det som attraktivt.

Okej.

Hmmm...
Hur många av er arbetar/studerar?
Om ni inte gör det.. kan ni inte arbeta? varför då?
Och vad gör ni på dagarna i så fall?
Klarade ni att gå i normal skola/gymnasie eller blev det "specialklass"?


Har fått intrycket att de flesta aspergermänniskor bara sitter hemma hela dagarna och håller på med deras "specialintresse"... Fast det kanske bara är en fördom