Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Det handlar nog mer om personlighet än diagnos i de flesta fall.
För mig är diagnosen sekundär. De personer jag umgås med, med diagnos, umgås jag med för att de är trevliga. Precis som med neurotyperna. Sen vet jag också att många med AS föredrar att helst bara umgås med andra AS'are då de vet att de är uppriktiga och inte sitter med någon dold agenda, och att de dessutom kan förstå den andre och dess problem.

Och apropå socialt liv. Jag har ingenting emot ett socialt liv. Men det skall vara socialt på mina villkor!

Rakii;


Jag misstänker att min pojkvän har AS.
Min fråga till dig är omfattande; Går det om personen i fråga
verkligen vill, att förbättra en relation mellan två parter?

Nej jag har ingen diagnos. Men det är klart, man kan väl vara lite smått paranoid utan att ha asperger.

Jag har träffat en annan med Asperger i verkliga livet som jag mött här på Flashback, det var ganska ansträngande att umgås med honom måste jag säga.

Har läst lite i tråden som du startat i relationsforumet, så ska försöka komma med konkreta förslag till dig. För det första så är det osäkert utifrån din pojkväns beteende om han verkligen har Asperger, men det måste han som sagt utredas för och det kan ta tid. Psykiatrin måste först kontaktas, hamna i kö och sen göra en grundlig analys av personen först med samtalsterapi etc... först efter detta kan man börja med det omfattande arbetet att jobba ihop utifrån samtal om huruvida din pojkvän har någon diagnos.

Om det nu visar sig att han har diagnosen så är det viktigt att låta saker gå i hans egen takt och i hans tempo, stress för en person med Asperger är aldrig bra. Planering och noggrannhet i livet är A och O, går inte att göra spontana grejer utan inplanering före. Du får även ha i åtanke att du inte i början bör tvinga din pojkvän till sociala konventioner utan hans vilja och stadigt i stället bygga ihop en trygg miljö för er båda med respekt och ömsesidighet.

Det är ganska svårt så här i förhand utan en riktig diagnos på papper att hjälpa, men av det som jag läst i din tråd så tror jag att han skulle må bra av samtalsterapi med någon mer kunnig.

Har märkt att jag på sistone blivit mer och mer sluten i mig själv, introvert fast på ett positivt vis. Drömmer mig bort ifrån allt elände i världen med min iPod i fickan hela tiden, och ibland önskar jag att man bara försvann ifrån Stockholms stress till någon enslig by uppe i Norrbotten. Detta med att vara isolerad och i benägenhet av egen tid är ju som bekant viktigt för folk med Asperger. Därför är jag nu nyfiken hur ni hanterar den ensamhet som ni dras med (positiv och vald på egen hand), vad gör ni då ni sluter in er i eran egen värld?

Jag är inte Rakii, men skulle säga att svaret är ja. Just viljan är också oftast det viktigaste, från båda sidor. En med AS behöver ofta tydlighet, gör inte subtila antydningar om du vill något utan säg det rakt ut. (detta gäller väl iofs de flesta killar, men än mer vid AS) Och den med AS kan behöva förstå att andra har andra sorters behov som han kanske inte har. Jag såg t.ex. någon tråd förut om något par där den med AS inte gillade att kramas och inte ville acceptera riktigt att den andra faktiskt kände ett behov av sånt.

Men om båda har viljan att få det att fungera går det verkligen. Finns många med AS som är ihop med NTs utan problem.

Är introverthet en del av aspergers? Det känns ju annars mer som ett personlighetsdrag? Jag har inte ren Aspergers, men har problematiken inom det sociala från diagnosen. Jag är dock extrovert, jag får energi av att umgås med andra och tappar motivation om jag är ensam. Jag tänker mig att det är två separata fenomen. Men det verkar som många med AS är introverta, att de blir trötta av att umgås, är det en del av syndromet?

Själva asperger-tillståndet som sådant, med dess kringlöpande konstitution-er, (ut-)gör just att det blir ett annat slags Socialt liv och levene. Det handlar inte i egentlig mening om att aspergare "inte Vill ha något socialt liv".

Hm, det kan jag inte med säkerhet svara på men är ju ganska vanligt att vi med diagnosen blir otroligt trötta efter sociala sammankomster. Måste ladda batterierna ofta då man har varit på stan eller umgåtts mycket med folk, det gäller även mig själv. Nu när jag tänker efter är ju trots allt en del av kriterierna för Schizotyp Personlighetsstörning social isolation och tillbakadragenhet, har ju den diagnosen såväl så kanske den biten som spelar in.

Det jag undrar är om sällskap ger något. Eller om de lider av att bli isolerade.
Alltså både behovet av att ha relationer till andra människor och att umgås med dem.

Eller om de blir isolerade bara på grund av att de inte har någon enastående social kompetens. Och kanske tycker det blir lättare att skita i att umgås med andra för att det blir massa jobbiga missförstånd.

Beror till stor del på vem personen är, bara för man delar symptom eller diagnos är man inte av naturen spegelbilder av varandra. Jag själv har några vänner som jag träffar ibland, mest för att dom vill men jag hade nog klarat mig ganska bra utan. Vad gäller sociala saker i samband med shopping eller gå till psykologen är rentav utmattande för mig, känner mig ofta som ett miffo som inte platsar in i världen. Kan mycket väl vara därför som jag söker mig bort ifrån samhället.