Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

det var i alla fall en massa såna frågor

Vad blev din diagnos av det testet? Vad svarar du på de frågorna?

Att ta saker bokstavligt är väl iaf bara en del utav diagnosen och främst förekommande hos barn, äldre och framförallt vuxna har hunnit lära sig hur det fungerar.
Behöver inte ens förekomma om man ska titta på diagnoskriterier, är väldigt svårt att ställa diagnos genom några få enkla frågor utan krävs flera större tester och proffs som både kan se hur individen besvarar frågor och genom intervjuer och iakttagelser.
Försvåras såklart ytterligare av att det är en på många sätt "luddig" diagnos som lätt kan blandas ihop med andra och innehåller ett stort spektra av problem. (Finns såklart perfekta typfall som passar in på allt men dom är i minoritet antar jag)

Hur gick/går det för er som har Aspergers diagnostiserad i skolan?

Den här frågan har säkert redan ställts, men jag orkar inte gå igenom hela jättetråden:

Finns det några vetenskapliga belägg för Aspergers? Eller är det bara någon som tyckte det var fint med ett särskilt namn på folk som är lite lagom socialt missanpassade?

En orsak till att jag ställer frågan är att jag nyligen läste om Aspergers och stötte då på en formulering vilken löd ungefär: "personer med Aspergers ser hellre rationellt på saker än följer sociala konventioner". Får mig att undra vilka som egentligen är psykiskt handikappade...

Det är väl om jag inte missminner mig en av sakerna som gör det knepigare att diagnostisera vuxna, att dom har tränat in "rätt svar" på ett annat sätt.

Nu hittade jag inte studien men det finns flera studier där man har gjort kombinationsbilder av hjärnan vid test när man får se en helt ofarlig och glad bild, och sedan får man se en traumatisk bild.
I studien framkom det att neurotypiska personer får mer aktivitet i amygdala och en del andra områden som direkt reagerar på traumat och känslan i bilden. Men AS personerna hade mindre aktivitet i dessa delar som resulterar i att de för det första inte tar bilden som en verklig situation, och för det andra inte visar den känslan till bilden.

Jag har sökt denna studie men hittar den som sagt inte.


Det man kan göra nu är att man gör gruppjämförelser och kollar hur olika områden i hjärnan aktiveras för olika saker. Dock kan detta inte göras på individnivå, men på gruppnivå kan man visa på att ASD finns.

Här har du lite som tyder på att ASD är "på riktigt" och inte påhittat som du tror.

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20625995
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20413799
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19885834
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/7620587
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/11677429

det är ganska lätt att se på vuxna ändå.. man märker hur de diskuterar och tolkar budskapet. och dessutom vad i retoriken de lägger fokus på.

en vädligt detaljrik person analyserar sönder din mening och ser inte själva generella budskapet du framför förens väldigt sent efter meningen är sönderanalyserad.

(nej alla med As är inte detaljrika, men väldigt många)

Jag tycker folk med det här syndromet ofta verkar målas upp som totalt främmande på olika sätt.
Jag fick själv något sånt här antagande under gymnasiet eftersom jag inte mådde särskilt bra då och drog mig undan rätt mycket, men jag gillade aldrig idén eftersom många som hörde talas om det blev riktigt dryga och daltiga; dessutom var jag precis som vem som helst under i stort sett hela grundskolan och umgicks med folk hela tiden, och kuratorn ifråga har bara fått halvbra bedömning av sina patienter.
Har i alla fall lyckats bli av med alla problem sen dess och är till och med redo att säga upp allt som kuratorn skrev om sina antaganden i min journal eftersom jag inte haft det minsta behov av den på två-tre år och den bara ger mig obehagliga minnen.

Jag tror inte riktigt på att sätta en permanent diagnos på folk, särskilt inte eftersom det tekniskt sett ofta faktiskt går att "bli av" med det (skulle en diabetiker fortfarande ha diabetes om man lyckades bota honom/henne, liksom?), det passar helt enkelt inte för alla och somliga föredrar att bara känna till vad de behöver jobba på, varken mer eller mindre.

Det du beskriver låter ju inte direkt som Asperger, mer som någon variant av depression (fast du kanske hade andra svårigheter som du inte nämnt här?)

Visst har du rätt, risken finns alltid att barn feldiagnostiseras (nyligen kom en rapport från ett amerikanskt universitet som visade på att uppemot 1000 amerikanska barn feldiagnostiserats med ADHD tex) med Asperger eller andra neuropsykiatriska funktionshinder & kommer man över de flesta svårigheterna man hade som liten ser iallafall jag ingen anledning till att diagnosen ska sitta kvar på pappret

Det beror ju på, jag har hört att jag i treårsåldern ibland kunde gömma mig bakom dörrar när jag hamnade bland många nya människor, och jag var oerhört tystlåten det första året på grundskolan (men samtidigt var jag väldigt spontan och kunde till exempel lätt hoppa in i fotbollsmatcher på rasterna och hade många kompisar i klassen som gillade mig).
Jag vet i alla fall att jag som barn var väldigt glad och energisk, som barn brukar vara, och jag har alltid haft lätt för att snabbt småprata och bli lite kompis med folk som jag är ensam med.
Jag minns att jag var ganska glömsk och tankspridd under grundskolan och ofta glömde saker på olika ställen, och kunde ibland känna mig obekväm under gymnastiklektionerna, men annars var jag som vilken kille som helst och var väldigt omtyckt av både klasskamrater och lärare (tror att jag till och med var lite favoriserad av några av dem, jag fick ofta positiv uppmärksamhet i alla fall ).

Jag har aldrig haft några riktigt typiska Asperger-drag såvitt jag vet;
jag har bra kroppskontroll, förstår hur jag ska bete mig i sociala situationer (när jag förväntas prata osv), visar intresse för människor jag pratar med, använder ögonkontakt och har inga speciella "rutinbehov" eller specialintressen (snarare många stora och ganska vanliga intressen).
Egentligen tycker jag att alla problem jag någonsin har haft på ett eller annat sätt har haft med blygsel och social fobi att göra, och till och med det har jag jobbat upp så pass bra sen gymnasiet att konversationer numera ger mig energi istället för att ta energi från mig.

Så ja, jag vet inte - jag kommer förmodligen att be om att få det där diagnosantagandet raderat, eftersom det inte är till någon nytta längre och enbart ger mina jobbiga associationer till hur jag mådde för fem-sex år sen.

Det var någon här innan som skrev att många med asperger använder mirtazapin eller setralin. Vad är det för nått?