Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Om man får en psykos så är det inte pga AS utan då har du något mer. Värt att kolla upp.
Att man har AS skyddar en inte från andra psykiska sjukdomar.

Ja, det är ju en ganska bra fråga men jag klarar mig nog ganska bra ändå trots diagnosen. Som alla har jag både bra och dåliga dagar, ibland ångest och en stor dödslängtan men det beror nog inte helt enbart på diagnosen. Jag har precis som du haft en del psykoser genom åren och räds fortfarande en del att tappa fotfästet i verkligheten, det är ett större problem än min AS-diagnos skulle jag påstå.

Däremot finns det en del grejjer med diagnosen som kan göra mig ledsen eller upprörd, som senast idag då min närmaste vän påpekade att hans arbetskamrat (som jag träffat en gång) genast märkte att det var någonting fel på mig. Sådant gör ju inte direkt saken bättre...

Nej men så har jag ADHD också, fast jag är jävligt säker på att det var denna grej från helvetet som slukade mig. Då fokuserar jag på att jag har haft väldiga problem med att kunna släppa saker, ta ironi osv.

även om inte frågan är riktat mot mig så svarar jag ändå.

Hur jag orkar leva med mina sjukdomar? Ja det är ett jävla under att jag ens går på denna planet eftersom man har inte mindre än cirka 6-7 självmords försök bakom mig under dom få åren man har levt. Varje dag är en satans jävla fight mot ångesten. Alla tankar om hur ens liv kommer bli i framtiden. Tankar som: ''Kommer jag vara ensamen hela livet?'', ''Hur kommer ens min framtid bli'' ''Kommer jag känna ens riktig glädje och inte vara fejkglad hela jävla tiden till folk'', ''När kommer folk acceptera mig för den jag är?'' ja, jag har en jävla massa tankar i skallen som knullar ens skalle.

Nog fan blir man galen av den satans jävla AS. Jag vet inte hur många gånger man har spytt av ångesten och bankat huvudet i skallen i väggen pga all ilska och frustarition man har. Att hela tiden bli missförståd. Att folk inte förstår en och tror att man funkar som en vanlig jävla människa. Att man är så jävla sneknullad i skallen och kan inte berätta hur man känner och tänker för dagens jävla människor tänker bara sig själva och bara bryr sig om sin egen jävla lycka och blir arga så fort man säger att man mår skit och vill ta livet av sig. Nädå, Dom ska bli arga och säga att jag ska sluta vara så jävla negativ.

Men har man upplevt bara smärta och sorg nästan hela ens liv och blivit behandlat som skit och blivit spottat av samhället så är man fan inte en posetiv människa.

jag är inte heller som andra som drömmer om att bli nåt som läkare eller bli nobelpristagare. Det enda jag drömmer om är att bli 100% lycklig och må bra för en gångs jävla skull och slippa vara fejkglad nästan hela tiden.

Och humör svängningar har man hela jävla tiden. Vara lugn ena dagen. Den andra dagen spyr man av all satans ångest man har.

Ett under att man inte har flippat loss och gjort en ''breivik'' mot en massa människor.

//Thestalkerdude

Ja vad ska man säga, fuck Asperger, jävla grej alltså. Men är inte amfetamin bra medicin? Har hört att folk med AS blir chill.

Nej, folk med adhd blir "chill" på amfetamin. Vi med AS blir bara påtända, precis som vanligt folk.

Jag tror inte folk någonsin kommer acceptera oss som vi är. Jag hanterar den insikten genom att se det som en naturlag. Stenar faller om man släpper, energi kan inte skapas och folk är som de är, dvs inte accepterande för annorlunda tänkande (om det inte är rätt annorlunda tänkande). Jag går ju inte runt varje dag och är arg för att jag inte kan flyga på egen hand, det vore absurt.

Ja, det suger, tricket är att ignorera dem. Försök få en bra psykolog och liknande det hjälper att ha någon att prata med som kan ta en på allvar.

Jag tror inte folk är 100% lyckliga och alltid mår bra i allmänhet, inte ens de välbeställda normala människor. Men det där är ett viktigt mål, behåll det. Men, fundera på hur det kan uppnås. Det jag kom fram till är att jag mår bra när jag umgås med folk, så mitt mål har varit att lära mig att vara social med folk, och därmed kunna skaffa vänner och flickvän. Det har jag sedan dess jobbat på en massa, till den mån att istället för att klaga på att jag bara tänker på destruktiva saker hela tiden så började de(på Internet, de enda jag pratar om dylika saker med) klaga på allt mitt tjat om att skaffa vänner. "äh, det löser sig, ta det lungt så löser det sig" osv. En utmaning var att inte falla in och tro på vad de sa, utan fortsätta kämpa.

Jag är inte framme vid mitt mål, men, jag har lite bättre vänskaper nu än för tre år sedan, och jag har träffat två tjejer som skulle kunnat leda till förhållande. (den andra återstår att se) Jag ser inte längre någon anledning att ta mitt liv, för jag tror jag kommer kunna lösa det sista. Om jag fortsätter jobba på det här.

Provat medicin? Antidepressiva är ofta stabiliserande också. Prata med din psykiatriker om det tycker jag.

Vill bara säga att även om jag har milda besvär så det har varit lättare för mig så är det mycket lättare idag än för tre år sedan. Tack vare att jag lagt ner mycket energi på det och hela tiden haft grundinställningen att jag måste förändra mig, eftersom det inte finns något vettigt alternativ. Det sista är det som är jättesvårt att få gehör för bland andra, men jag tror det är nyckeln om man bara vill kunna leva ett vanligt behagligt liv. Utgå från hur verkligheten ser ut, kom på hur du skulle kunna forma dig till att passa in i den, och läs på och öva för att lyckas.

Brukar kika in i den här tråden ibland. Tycker det vara väldigt tänkvärda tankar du tog upp här.

Vi människor är oftast lite rädda för det som är annorlunda eller ovanligt. Men jag kan säga er att jag tror starkt att det kommer att bli bättre med tiden. Annorlunda människor fanns även förr i tiden. Kan hända att de hade det mycket tuffare att bli accepterade ifall de inte passade in i samhällets mall.

Det tar tid för samhällen att ändra sig, men det sker redan en förändring och det finns många som accepterar olikheter. Men för att det ska till mer förändringar så behöver ni ut bland folk och låta dem lära känna er. På så sätt får fördomsfulla människor lära sig att vara toleranta och lägga sina egna känslor åt sidan. Det är nyttigt för både er och annat folk att lära sig mer om varandra. Det är så vi utvecklas och börjar behandla varandra bättre.

Alldeles riktigt. En del människor blir aldrig nöjda med sig själva, trots stora framgångar utifrån en annans synvinkel. Alla behöver vi hitta vår alldeles egna harmoni i oss själva, i våra tankar och handlingar. Fortsätt vara social, så du skaffar dig mer erfarenheter. Ibland kan det göra ont när vi blir besvikna, då vi tyvärr kanske gör missbedömningar av hur en vän ska vara. Alla människor vill oss inte väl. Det betyder inte att det enbart skulle bero på dig. Kan mycket väl vara att den andra personen mår mycket dåligt psykiskt och behöver någon att projicera sina brister på.

Bra! Det är så för oss andra med. Efter en tid när vi själva förändrats som personer kanske vi behöver välja bort människor som inte får oss att må bra längre. Vi behöver vänner för att lära oss känna oss själva, glädjas med, få känna oss behövda, känna att vi kan räkna med att någon ställer upp för oss.

Jag själv har försökt få i alla fall mina vänner att förstå om mina sjukdomar och de men det verkar som att dom som dom skiter i att jag har sjukdomar och som ser mig som en vanlig människa. Visst är det bra på ett sätt att dom ser mig som en person och inte en psykisk sjuk människa. Men jag skulle uppskatta och har bett dom läsa om mina diagniose så dom kan sätta sig i hur jag funkar och tänker.


problemet för de mesta är att jag har väldigt svårt att öppna mig om jag inte är jävlit berusad eller påtänd på tjack. Ingen ide att skaffa sig en bra psykolog här uppe där jag bor eftersom väntetiden är snuskigt långt och jag har svårt att öppna mig för okända person. Visst är jag smått öppen här på forumet men jag kan ju bara berätta endas om hur jag mår och tänker och det och kan inte dra upp mina privata problem pga risken att bli outat. Men det är snuskigt skönt att kunna ventilera sig här på denna tråd och kunna prata med folk som är i alla fall lite på samma nivå som en Uppskattar ärligheten från ni användare i denna tråd. Ni krångar inte till de som alla andra gör



Visst är det så. Finns väl ingen som är 100% lycklig som du säger men om man jämför mig med mina polare så har dom lyckas mycket mera än mig. Vad fan har jag lyckas med? Jag har ingen utbildning, Har aldrig haft ett förhållande, Har inte knullat nåt, har aldrig lyckas med nåt, Är inte bra på många saker förutom på historia och att knarka. Så visst blir man frusterad över att man har bara misslyckas hela livet. Visst kommer jag hålla kvar mitt mål med att bli lycklig nångång. Det är mitt största mål och kommer inte släppa det förän jag är lycklig eller ligger död och begraven..


Låter fint de. Att du tänker posetivt och kämpar på. För mig går det inte lika bra pga mitt kassa självförtroende.

Har ätit mediciner förut. Tog zoloft och ritalin men blev fetare av de och mådde sämre av de och till slut sa jag ''Äsch fuck it'' och slänge skitet och har inte tagit en medicin på 5 år. Enda som verkar funka på mig som får mig lugn är cananbis och tramadol.


För väl försöka. Men som sagt. Att ha ett kasst självförtoende hjälper inte mig så mycket. Är en väldigt osäker person men får väl kämpa mig fram

//Thestalkerdude

Såklart det skulle vara trevligt, men de är ju bara människor, det är inte lätt att hantera folk som är annorlunda och de har ju annat i livet säkerligen. Tror inte sånt är något man kan förvänta sig. Att bli behandlad som vanlig är nog bättre än att bli behandlad som utvecklingsstörd ändå.


Jadu, jag har också varit där,trodde utbildning skulle lösa allt. Det gjorde det inte. Hade fortfarande inte det andra. Sen insåg jag att de flesta människor har behov av social samvaro och närhet efter att ha läst studier om det, och jag är ju människa. Men det var inte lätt att ordna, det finns tyvärr dåligt med kurser i det, mycket självstudier blir det.

Men om ditt mål är att bli lycklig, då måste du först klura ut vad som krävs för att du ska uppnå det, ett tips är att kolla på vad lyckoforskningen säger. Många tror t.ex. att pengar gör en lycklig, det är inte sant. Sen är det bara att komma på hur du kan jobba mot det målet. Tänk på att alternativet är att må dåligt resten av ditt liv, det är din motivation.

Snarare att jag inte kan acceptera alternativet. Jag har också ganska dåligt självförtroende. (även om det blir långsamt bättre) Men självförtroende är inte så viktigt, det är ju nåt man får om det går bra, det är inte det som gör att det går bra.

Det finns olika mediciner, en del har inte viktproblemen. Ritalin är inte stabiliserande på det viset vad jag vet.

Osäker är man när man inte vet vad som är ok och inte ok. Ju mer man lär sig desto säkrare blir man. Så, börja lära dig, och våga tänja på dina gränser lite.

Folk säger det inte är ok att prata med folk på bussen t.ex. det är en osäkerhet många svenskar har. Men faktum är att om man göra det på rätt sätt och väljer sina situationer går det alldeles utmärkt. Den sortens spontan kontakt kan dessutom leda till att man träffar en tjej.

Vad innebär all extra "hjälp" som Arbetsförmedlingen anser sig kunna ge för ens jobbsökande och hur många av er har faktiskt blivit sjukskrivna?

Nu är det såhär: Jag har varit arbetslös sen november. I februari blev jag erbjuden "Jobbgarantin för ungdomar" och valde då att gå hos en jobbcoach eftersom det kändes mindre penibelt och mindre enerverande än att välja någon gruppaktivitet med massa dönickar och ännu dummare föreläsare. Nästan direkt märktes det att hon hade mindre och mindre att säga varje gång vi träffades enär jag redan visste allt hon "lärde ut". Vi bestämde då att jag skulle gå på praktik istället för att jag ska komma dit 1 minut i veckan när vi inte har något att säga till varandra. Jag är fortfarande på praktik förstås.

Jag råkade första mötet i februari nämna att jag har Aspergers och nu ringde hon och ville att jag, hon och min handledare på Arbetsförmedlingen tillsammans ska påbörja en utredning. Jag har diagnos som jag fick hos en psykolog för mindre än 2 år sen men de behöver göra några komplement som enligt dem ska extrapolera grovheten och hur arbetsduglig (oduglig?) jag är.

Jag vet att jag kommer få mer pengar och sånt och det är väl kul. Men det jag ställer mig tveksam till är att jag troligtvis kommer tvingas gå på gruppaktiviteter och få annan s.k. "hjälp" från dem och det kommer jag inte klara av. Det räckte med att jag har tvingats gå på vanliga föreläsningar hos Arbetsförmedlingen och det kändes som om jag skulle explodera av ilska när jag fick sitta där bland abderiter och med minst lika debila föreläsare som proklamerar sådant som varje normalintelligent männska kan tänka sig till.

Nu kommer jag säkert få tvingas gå på gruppmöten med andra människor varav hälften kanske är riktiga Aspergare (som vissa kan intressanta att träffa) medan resten är feldiganosticerade missanpassade och obtusa individer som feldiagnostiserats.

Jag har redan varit med om det här förut när jag fick gå i särskola under lågstadiet med efterblivna varelser som man inte ens behövde manipulera (som jag fick göra med normala barn) för att få dem att göra som jag vill.

Jag tror att jag i hela mitt liv varit ganska nedstämd och både som bebis och när jag var äldre så kunde jag gråta och bli rasande helt oförklarligt. Jag minns fortfarande ilskan jag kände när jag hörde barnpsykologerna gång på gång förklara mig efterbliven för mina föräldrar. Jag tror inte det blev bättre när jag tvingades gå bland massa idioter som jag inte kunde känna någon gemenskap med. Som tur var fick jag pröva att gå i en normal klass när jag var 9 och kunde då höja fingret mot hjärnskrynklarna när jag utskåpade en hel klass i diverse skolämnen vilket bevisade att jag inte kunde vara efterbliven eller helt utvecklingsstörd.


Jag skulle gärna bli sjukskriven och slippa jobba och slippa möta alla former av vardagliga obstakel och äntligen kunna spendera hela dagarna med mina intressen och återuppliva hobbies som jag fått överge p.g.a. tidsbrist men om jag ska tvingas gå på idiotiska kurser och aktiviteter som kommer indignera mig totalt och kanske t.o.m. få min depression att växa igen (Jag är fortfarande deprimerad men sen augusti har jag mått lite bättre än vad jag gjort på flera år) så skulle jag hellre tvinga mig själv att stå ut i ett vanligt liv och med alla problem i arbetslivet som kommer tillkomma både med min Aspergers och mina andra aberrationer.

Jag presterade ju faktiskt väldigt bra på mitt förra riktiga jobb (kylskåpsfabrik från juni till november) och mer än halva tiden där jobbade jag kvällstid där jag hade ett slags chefsjobb.

Sen är jag inte säker på hur sant det är men de har sagt till mig att de vill ha tillbaka mig men inte vågar p.g.a. av LAS och att de skulle få problem om jag blev anställd men inte såna som jobbat där i flera år innan de blev tvungna att släppas. Om de menade det eller om de bara sa så vet jag inte men jag vet att jag måste gjort någonting rätt (och haft tur) när jag fick så mycket ansvar de sista månaderna som folk som jobbat där i flera år aldrig hade fått.

Anledningen till att jag inte gått vidare med min Aspergers ännu är just detta. Att samhället kanske skulle se ner på mig och stigmatisera mig skiter jag i så länge jag lever dugligt men något jag verkligen inte kommer klara av är om jag ska tvingas gå på massa jävla gruppaktiviteter och föreläsningar för efterblivna (med tanke på hur efterblivna Arbetsförmedlingens vanliga föreläsningar är så kan jag bara tänka mig hur låg nivå det kommer vara för oss som "behöver extra hjälp").

Självklart vet jag att det finns en chans att man lär sig något och kanske får bra hjälp men jag känner mig själv så bra vid det här laget att jag vet vad jag kan lära mig och vad jag inte kan lära mig samt vilket jag vägrar lära mig och ta till mig på grund av mina egna principer, värderingar och rena övertygelser.

Någon som har erfarenhet av hur det här funkar och som kan berätta hur kort eller hur långt ni vill?

Ujujuj vad man fick läsa noga för att hitta dina frågor i texten. Du måste ha snöat i väg lite men ingen fara på de. Brukar hända mig med som du kanske har läst mina inlägg i denna tråd

Jag är själv inskriven på de där ''jobb garanti för ungdomar'' och ska försöka förklara fast jag brukar glömma hälften av de allt dom säger till mig.


Extra hjälp AF kan ge tex är SIUS (Särskilt introduktions och uppföljningsstöd). Det är som en annan avdelning inom AF. Och deras jobb är att just söka och hitta ett jobb ått en så man slipper söka själv och kan sitta hemma och göra vad fan man vill under tiden dom söker ett jobb ått en.

Det börjas med att man får gå på 2-3 möten på cirka en timme först där dom ställer en massa fråger till dig som: Vad skulle du kunna tänka dig att jobba med, Vad vill du ej jobba med och Vilka arbetstider vill du ha som hel/halvtid. Efter dom där möterna så kollar dom efter ett jobb ått en både i den privata och den offentliga sektionen. Vi säger tex att dom hittar ett jobb som städare som är ledigt och är efter dina krav så hör dom av sig till dig och frågar tex: ''Det finns ett jobb som städare ledigt som man får en grundlön på 15.000 kr i månaden. Vill du ha de ja eller nej?'' så tackar man ja eller nej om man nu vill ha de jobbet. Av min egen efarenhet så har SIUS inte huvuderna sina upptrycka långt in i arslet som AF. Men har kanske tur att ha bra handläggare inom SIUS.

Konstigt att du får gå på gruppmöten och de. jag har aldrig behövat göra de under den tiden jag har varit arbetssökande. Men kanske beror på att dom på AF har märkt hur mycket jag lyssnar (läs nästan inget) på dom. Tur att farsan min brukar vara med på dom flesta info möten annars hade man ju inte kommit i håg ett skit

Vad jag vet så finns de inte nå gruppmöten för oss med diagnioser. kanske är skillnad vars man nu bor i landet men som sagt. Finns inga såna gruppmöten för skadade människor så det borde vara kolugnt. Annars säg bara till din handläggare att du får panik och ångest av att sitta där med en massa folk. Kan funka som en ursäkt



jag har ingen anning hur du ska fixa att bli sjukskriven men vad jag läser så verkar du inte ha gått in i vägen helt och hållet. Annars försöka fixa förtids pension? jag själv skulle inte ens kunna drömma om att bli långtis sjukskriven eller få förtids pension. Jag vill jobba och kämpa för att liksom ge fingret till alla normala undermänniskor att jag kan fan lyckas också och är inte helt misslyckad som dessa judar (normala människor altså) ska inse att jag är överlägset dom på alla plan och att dom är bara menningslösa kopior av sina föräldrar.



Kan jag förstå, Dagens samhälle är ju så jävla efterblivet. Tror att vi med AS är korkade fåntrattar som sitter i rullstol och dregglar hela dagarna (ja en barndomms polare tror att folk med AS är så där som en CP skadad människa -.-) Men som jag sa med gruppmöterna och föreläsningarna. Stå på dig och säg att du får panik av att sitta där. Att du blir helt ur balanse. hade jag sagt om jag blev nu helt tvungen gå på en massa efterblivna möten om hur man ''söker jobb eller skriver CV''



Som sagt. Kolla in de där med SIUS, Det är helt frivilligt och efter ett sorts infomöte med de när du har möte med SIUS och din handläggare från AF så väljer du altingen att gå med i de eller får stå ut med fåntrattarna på AF.

har säkert missat nåt om detta med tyckte att skriva om detta var drygt. Att prata om AF får mig bara irriterad som fan. Som när jag var där förra veckan och skulle skriva på ett papper. Min handläggare hade lämnat ett papper där så jag behövde bara gå till kundtjänst och be dom ta fram de. Men nope, idioterna tog fram i stället en blanket som man ska fylla i varje månad och skicka in till dom varje månad

Om du har några frågor ska jag försöka besvara dom så gott jag kan.

//Thestalkerdude