Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Intressant... Ännu en asperger tråd!

Jag har skrivit av mig en hel del under gårdagen (https://www.flashback.org/t693901p119) ochär intresserad av att lära mig mer.

Hur fick ni diagnosen? (antagligen tagits upp redan)

Om ni orka ta tid att läsa det jag skrivit, skulle ni anta mig som en asperger?

Har kommit in i en smått manisk period just nu, alla mina tankar är i kaos - pga av sömnbrist är väl det mest akuta, men också dels på ovisshet i hur min framtid ser ut. Är det vanligt för er som fått bekräftad diagnos att ibland få smärre sammanbrott där ni bara sitter och blir mer eller mindre apatiska?

Hur mycket/lite skiljer säg lätt asperger gentemot grav asperber? Vad för slags "kombinationer" förekommer oftast? Tänker så som ADD/Asperger är rätt vanligt?

Ungefär 80% av alla med Asperger har någon slags uppmärksamhetsstörning, som till exempel ADD, då. Jag själv har inte fått på papper att jag har någotdera, så jag är rädd att om jag skulle svara på de andra frågorna du ställt, kanske jag skulle ge en felaktig bild.

(Ha - den tråden hade jag missat, tack.)
Ögnade slarvigt igenom vad du skrivit, men kan inte direkt kommentera något - några småsaker känns kanske bekanta.

Det enda jag riktigt fastnade för var att du (visst var det du och inte någon annan i den tråden?) någonstans skrev nånting i stil med "hoppaqs på att få börja psykodynamisk terapi".
OM du är aspig så skulle jag absolut avråda från detta.
Min erfarenhet av dylik terapi (visserligen då inte AS-diagnostiserad eller ens misstänkt, begreppet existerade knappt) som tonåring (ungefär 16-20) är att det var bortkastad tid, och snarare skadligt än till någon hjälp.

Första gången av mig själv som 25-åring, "låter troligt" sa min allmänpsykiater då. Nu, 13 år senare har jag äntligen blivit utredd "på riktigt", och jag antar att jag får det "officiellt" i höst efter semestrarna.


Jepp.
Och det där med "smått manisk period" tycker jag är väldigt intressant - själv fick jag diagnosen bipolär som 20-åring (barn-ungdomspsyket (de som stod för den långa dynamiska terapin) vägrade att diagnostisera på den tiden). Redan då tyckte jag att det var något intressant med autism, jag kände igen mig i beskrivningar etc. Så när sedan internet, och senare webben, kom började jag i något skede leta litet mer information - jag undrade om det kunde finnas en koppling mellan autism och bipolär depression. Och i den vävan hittade jag aspergers syndrom (och ja, det finns åtminstone en genetisk koppling mellan affektiva störningar och autism).

Sedan jag upptäckte min aspighet har mina bipolära tendenser planat ut ordentligt (de var nu aldrig så väldigt starka på den maniska sidan till att börja med), vilket jag tror att mycket beror på att jag insett mina begränsningar och låter bli att pressa mig själv. Så nu har jag mycket fler mini-episoder av att jag "bara sitter och blir mer eller mindre apatisk", men inga obehagliga perioder av att "hjärnan går på övervarv", eller allvarligare sammanbrott.


Läkaren som håller i min stora npf-undersökning menar att AD/H/D och autism mer eller mindre alltid går litet in i varandra, finns endera i tillräcklig utsträckning för att räcka till en diagnos, så hittar man s.g.s. alltid också drag av det andra.

Det där med lätt/grav tycker jag är ganska besvärligt:
För det första består ju autism av svagheter/olikheter på flera delområden. Sedan så är det en glidande skala hur starkt "påverkat" något område är. Och ovanpå det kan vi ännu lägga olika kompensatoriska mekanismer individen tillägnat sig.

Vem är "gravare": Jag, som framstår som ganska normal och social, kanske litet högljudd/bestämd/excentrisk/provokativ, rentav trevlig, på en förenings första maj lunch - men sedan behöver "sova" (glöm sånt som att duscha eller göra något produktivt) och knappast kan tala flytande i två-tre dygn efteråt pga ansträngningen.
Eller killen vars kroppspråk är litet avvikande, och som tråkar ut folk med sina föreläsningar om sitt specialintresse, begår diverse sociala dödsynder och allmänt betraktas som jobbigt udda - MEN är fullt "fit-for-fight", dvs funktionsförmågan inte på något sätt nedsatt, också följande dag?

Är det alltid så att funktionshindret är mindre gravt om man har en god "NT-emulator"? Oberoende av vad "kostnaden" för den är?

(En sak som kommit fram väldigt tydligt i min utredning, och som förvånat mig själv också, är hur otroligt mycket "extra träning" jag fick av föräldrar och lärare som barn. Löjligt många frågor där mitt svar var "men det där är ju något min mamma/mormor/pappa/lärare _explicit lärde_ mig när jag var 4/6/9/12! Jag tycker jag har lärt mig det ganska bra nu.". Och när psykologen bad mig beskriva en typisk (skol)dag när jag var sådär 8-10 var det märkbart hur förvånad han var över allt "extra" vis-a-vis motorik och social vägledning som jag fick i skolan.
Visst var jag litet medveten om det här tidigare - i början när jag just upptäckt min aspighet och hängde på alt.support.autism var jag förvånad över hur mycket av det som föräldrar till autistiska barn beskrev som "terapi" som jag upplevt som barn, trots avsaknad av diagnos.)

Läste det andra du skrev och det var intressant, tack...

Ja, det med hur "gravt/lätt" man har det är väl det som är det större problemet med att diatognisera det? Alla aspies är väl uppenbarligen inte katatoniska/apatiska och sitter och vaggar fram och tillbaka och gurglar - utan de flesta är väl hög fungerande människor? Och som du säger så finns det ju så många områden där man kan vara olika påverkad.

Det största problemet, som jag ser det, är hur jag ska framföra mina tankar till min psykolog på ett bra sätt! Jag har tagit upp det här innan men då har dom bara gett mig en jävla massa test (ett hette SCID kanske???) som handla om personlighetstyp, ett till prov om ADHD och ett annat autism.

Dom sa att jag inte har ADHD, vilket jag visste redan från början (Konstigt att jag fick ADHD test när jag bad om ett ADD test - jag är absolut inte hyperaktiv av mig)

Jag verkade inte onormal enligt deras "test", (vilket inte är så konstigt med tanke på att jag beter mig som vilken normal människa som helst) men när jag börja i psykodynamisk terapi så skulle dom kolla efter avvikande drag.

Dom dementerade aldrig chansen att jag har asperger - utan skulle ha uppsikt på det med.

Så, nu sitter jag och tänker på hur återigen jag ska framföra mina misstankar om asperger. Kanske ska tillägga att "mitt" team jag blivit tillägnad består av

1 sjuksköterska(hon agerar som medlare till läkaren, kollar upp min medecinering-gillar inte kärringen, hon är helt blåst),

1 överläkare(han är bra, har dock bara träffat han 1 gång men han tog mig på allvar och lyssnade faktiskt)

och 1 socionom(han är väl med i teamet bara för att se till så det sociala fungerar, hans psykologiska färdigheter tycker jag är icke existerande, det enda han tjatar om är familjeterapi jag är TRÖTT på att prata). Nu i höst så kommer jag få en psykodynamisk teraput, jag misstänker att han är antagligen mer erfaren än sjuksköterskan och socionomen och kanske där släppa all information som en stor hiroshima bomb, med nedskrivet material - då jag omöjligt kan ta och prata om det här IRL, då jag avviker och manipulerar dom till att tro att "allt" är "bra" - dvs inte sämre än vanligt.

Sen hamnar jag ibland i dom maniska perioderna och får för mig att bara släppa allt, och faktiskt är ärlig mot psyk teamet (som den gången jag pprata om mina misstankar om ADD/autism exempelvis) men det blir mest bara kaos av allt då, och då vill dom bara lägga in mig på akutpsyk, vilket jag tror inte hjälper, kanske träffar man en riktigt bra läkare där som sympatiserar med en?

Jag skulle vilja veta hur ni som har diagnosen AS ställer sig till att skaffa barn? Jag läser här i tråden om hur viktigt det är med rutiner och hur svårt en del har med empatin. Ett barn går ju inte att klämma in i fasta rutiner och ett barn ska få känna sig älskat.

Om du har AS och har barn får du gärna svara också, men jag är intresserad av att få veta hur tanken känns- att bli förälder.

Tanken på att skaffa barn och hela den grejen känns väldigt främmande för mig samtidigt som det är en skrämmande tanke på att försöka uppfostra en annan människa då jag själv inte kan ta hand om mig. Just nu lever jag i celibat och trivs mycket bra med det, så det är tveksamt att jag kommer skaffa mig en partner och ännu mer tveksamt med barn i framtiden.

Ok, tack för svar.

Till mig har folk sagt en längre tid att jag kan ha asperger eller ADHD och då har jag även fått höra att de är så lika varandra. Personligen tycker jag inte de verkar så lika men det kanske de är. Så nu undrar jag om någon här vet vad som är likheten mellan ADHD och asperger för jag kan inte komma på särskilt många.

Båda går med fötterna inåt, men Aspisarna sitter och vaggar tvångsmässigt, medan ADHD-folk rör sig åt alla håll för de kan inte sitta still.

Jag har AS och ADHD och jag tänker ej skaffa barn den normala vägen, om jag ska ha barn blir det adoptiv ellr någon annans spermier.
Då jag vet att mina fel är ärftliga och skulle aldrig vilja ge mina barn dessa.

Du tänker på den ärftliga aspekten alltså. Jag är intresserad av att veta hur du tror att ditt liv kommer att gestalta sig med ett litet barn? De är ju rätt så oförutsägbara och inte intresserade av rutiner osv när de är små. Tror du att du kan klara av det? Jag funderar över att personer med AS överlag verkar vilja ha fasta rutiner, man störs av ljud osv, osv.

Haha faen vad störd jag måste vara då som både går med fötterna innåt, sitter och vaggar samt rör mig åt alla håll :P