Trådskaparen är förmodligen inte kvar här i tråden då tråden skapades för 2 år sedan. Men jag väljer ändå att svara på hans frågor utifall någon annan kanske får användning för mina svar.
1) Jag ser det som en dålig grej att berätta för alla man möter att man har AS - jag gör själv inte det.
Dock är jag väldigt öppen med att förklara att jag är socialt avvikande och insnöad på mina intressen osv - dvs förklara några "AS problem" utan att faktiskt nämna det officiella namnet.
2) Jadu säg det. Jag känner till två communities:
http://www.wrongplanet.net/
http://aspergerkontakt.jinity.com/
...dock är jag ej medlem där. Har inget intresse eftersom folk aldrig är intresserade utav mig. Jag har det väldigt svårt att knyta kontakter som inte är av variant kollega/bekant/klasskamrat. Hela mitt liv har varit präglat av ytliga relationer och folk som driftat ifrån mig eftersom jag varit sämst på socialt samspel och att visa intresse för andra.
3) De bästa jobb som en person med AS kan ha är ett jobb som involverar ens specialintressen. Är man helt insnöad på elektronisk musik: bli musiker. Är man helt insnöad på dataspel: bli spelutvecklare. Är man helt insnöad på rymden: bli astronom. The list goes on.
De sämsta jobb man kan ha (iaf enligt mig) är sociala jobb där man vistas runt mycket människor och hela tiden måste visa upp en glad, artificiell och korkad "låtsassida" av sig själv. Servitör/kassör är exempelvis något jag aldrig någonsin hade stått ut med. Usch och fy.
4) Jag har funderat över detta väldigt mycket. De slutsatser jag kommit fram till är att det finns två saker man kan sikta på här i livet: det sociala och sin karriär. Det sociala involverar vänner, familj och aktiviteter. Karriär involverar ens intressen. Det första fungerar inte alls för mig: Jag kan inte knyta djupa kontakter med NÅGON. Den person jag står närmast är min lillebror som jag vuxit upp med under hela mitt liv. Han är den enda personen jag känner att jag kan säga allt till. Inte ens mina föräldrar står jag särskilt nära, och vänner har jag aldrig riktigt haft (mer än ytliga förhållanden eller förhållanden som helt och hållet varit baserade på gemensamma intressen). Och flickvän? Jag skrattar självironiskt åt den tanken. Det finns vissa saker här i livet som man helt enkelt är 100% säker på - saker som ingen kan få en att tro annorlunda om. Och en sådan sak är det faktum att jag aldrig kommer ha en flickvän. Jag analyserar allting: speciellt mig själv. Jag vet att det inte finns något attraktivt alls med min personlighet - iaf inte i en kvinnas ögon.
Karriärmässigt så har jag dock hittat det som jag vill arbeta med resten av livet (studerar till det just nu) och det är ett av mina "specialintressen" så jag älskar det och är 100% motiverad. Och detta är en viktig faktor till varför jag inte överväger självmord. Men visst, att alltid vara ensam, aldrig vara omtyckt och att inte längre ha något hopp om flickvän ja det tar emot något enormt. Så visst är jag deprimerad till och från väldigt ofta - till sådan grad att jag misstänker att jag har dystimi. En annan anledning till att självmord inte är aktuellt är för att jag vet hur mycket det skulle skada dom enda personer som jag bryr mig om (föräldrar och lillebror) - man behöver inte vara särskilt empatisk för att inse sådana saker, det räcker att man är analytisk och kan dra slutsatser. Och jag skulle aldrig kunna göra något så själviskt och elakt mot dessa människor.
5) Ingen aning alls. Jag har noll erfarenhet av kvinnor och relationer. Dock har jag - av ren och skär nyfikenhet - blivit medlem på en dejtingsida. Mitt primära mål är att få ytterligare insikt i varför jag är så... åt helvete.
1) Jag ser det som en dålig grej att berätta för alla man möter att man har AS - jag gör själv inte det.
Dock är jag väldigt öppen med att förklara att jag är socialt avvikande och insnöad på mina intressen osv - dvs förklara några "AS problem" utan att faktiskt nämna det officiella namnet.
2) Jadu säg det. Jag känner till två communities:
http://www.wrongplanet.net/
http://aspergerkontakt.jinity.com/
...dock är jag ej medlem där. Har inget intresse eftersom folk aldrig är intresserade utav mig. Jag har det väldigt svårt att knyta kontakter som inte är av variant kollega/bekant/klasskamrat. Hela mitt liv har varit präglat av ytliga relationer och folk som driftat ifrån mig eftersom jag varit sämst på socialt samspel och att visa intresse för andra.
3) De bästa jobb som en person med AS kan ha är ett jobb som involverar ens specialintressen. Är man helt insnöad på elektronisk musik: bli musiker. Är man helt insnöad på dataspel: bli spelutvecklare. Är man helt insnöad på rymden: bli astronom. The list goes on.
De sämsta jobb man kan ha (iaf enligt mig) är sociala jobb där man vistas runt mycket människor och hela tiden måste visa upp en glad, artificiell och korkad "låtsassida" av sig själv. Servitör/kassör är exempelvis något jag aldrig någonsin hade stått ut med. Usch och fy.
4) Jag har funderat över detta väldigt mycket. De slutsatser jag kommit fram till är att det finns två saker man kan sikta på här i livet: det sociala och sin karriär. Det sociala involverar vänner, familj och aktiviteter. Karriär involverar ens intressen. Det första fungerar inte alls för mig: Jag kan inte knyta djupa kontakter med NÅGON. Den person jag står närmast är min lillebror som jag vuxit upp med under hela mitt liv. Han är den enda personen jag känner att jag kan säga allt till. Inte ens mina föräldrar står jag särskilt nära, och vänner har jag aldrig riktigt haft (mer än ytliga förhållanden eller förhållanden som helt och hållet varit baserade på gemensamma intressen). Och flickvän? Jag skrattar självironiskt åt den tanken. Det finns vissa saker här i livet som man helt enkelt är 100% säker på - saker som ingen kan få en att tro annorlunda om. Och en sådan sak är det faktum att jag aldrig kommer ha en flickvän. Jag analyserar allting: speciellt mig själv. Jag vet att det inte finns något attraktivt alls med min personlighet - iaf inte i en kvinnas ögon.
Karriärmässigt så har jag dock hittat det som jag vill arbeta med resten av livet (studerar till det just nu) och det är ett av mina "specialintressen" så jag älskar det och är 100% motiverad. Och detta är en viktig faktor till varför jag inte överväger självmord. Men visst, att alltid vara ensam, aldrig vara omtyckt och att inte längre ha något hopp om flickvän ja det tar emot något enormt. Så visst är jag deprimerad till och från väldigt ofta - till sådan grad att jag misstänker att jag har dystimi. En annan anledning till att självmord inte är aktuellt är för att jag vet hur mycket det skulle skada dom enda personer som jag bryr mig om (föräldrar och lillebror) - man behöver inte vara särskilt empatisk för att inse sådana saker, det räcker att man är analytisk och kan dra slutsatser. Och jag skulle aldrig kunna göra något så själviskt och elakt mot dessa människor.
5) Ingen aning alls. Jag har noll erfarenhet av kvinnor och relationer. Dock har jag - av ren och skär nyfikenhet - blivit medlem på en dejtingsida. Mitt primära mål är att få ytterligare insikt i varför jag är så... åt helvete.
) Narcississten i mig kanske?
Dom sa att om jag skulle yxmörda någon skulle dom ringa polisen...?!
