Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Din Aspie poäng : 100 av 200
Din neurotypiska (icke-autistiska) poäng: 111 av 200

Du verkar ha både Aspie och neurotypiska drag.

Ungefär så min psykiatriker sa.

Mjo, det kan mycket väl vara som du säger. Upplever själv att folk med diagnosen är mer uppriktiga och ärliga i sin framtoning än NT-personer, samtidigt som våran förmåga att tänka konkret och mer analytiskt kan komma till hjälp i en del situationer som kräver socialt samspel. Således lär man sig mer och mer om människor och hur dom tänker, även om vi inte direkt kan sätta oss in i deras känslor.

Efterlyser någon tjej/kvinna med Asperger här på Flashback!
Jag är själv tjej med en nysatt diagnos (AS) och söker efter likasinnade. Som vissa kanske vet skiljer sig vanligen AS mellan tjejer och killar, tjejer har vanligen bättre social interaktion och annorlunda intressen etc. Den mesta litteratur som är skriven om AS är utifrån en killes perspektiv och symptom och det känns rätt tråkigt. Därför söker jag efter tjejer med samma diagnos för att dela med mig av erfarenheter och liknande.

Vet inte om jag duger, BBollplanket, min diagnos är inte 100 % klar ännu (semestrar...), men själv är jag helt övertygad om att jag är Aspie. Om jag nu sedan får diagnos Asperger eller "atypisk autism" eller PDD-NOS spelar inte så stor roll för mig.

Och det som fick neuropsykiatern som håller i utredningen att litet varna för att Asperger inte är det enda alternativet också om vi rör oss på det autistiska spektret var just precis att "alla diagnoskriterier är upplagda efter pojkar, och i betydande mån pojkar som utåt ser ganska störda ut".
(Och jag är ju kvinna, ser helt normal ut, och numera mellan 35 och 40)

Inte vet jag nu om jag precis har några specifika men ändå allmängiltiga erfarenheter att dela med mig av - precis som du säger så är mina sociala färdigheter litet för bra för att vara typiska (men detta har dock kommit efter hårt arbete, både som barn och i tonåren), och mina intressen har ju inte varit lyktstolpars konstruktion eller tågtidtabeller (opera var nog mitt tidigaste specialintresse). I de senare tonåren blev jag väldigt intresserad av feminism och via det kommunikationsteknik och -teori - något som jag sedan definitivt hade nytta av vis-a-vis det sociala.

Som barn hade jag ganska ordentligt med sensoriska problem - vägrade t.ex. långbyxor i 4 år, då jag tyckte (&bitvis fortfarande tycker) att de var alltför obekväma; hemska tygbitar som slumpartat klibbar fast vid benen. Fortfarande är min favoritklädsel välsittande åtsmitande strumpbyxor och riktigt vid kjol. Vilket jag knappast är helt ensam om, men inte ens bland aspie-kvinnor är det helt vanligt, vanligare brukar en förkärlek för antingen klassiska jeans eller träningsdräkt vara.

Vad annat? Ja, som yngre tonåring hade jag väldigt stora problem med att förstå det här med den "kvinnliga" inställningen till sex och romantik. På den punkten tänkte jag definitivt "hyper manligt". (Det här tyckte f.ö. neuropsykiatern var väldigt intressant och han rekommenderade en bok Gunilla Gerlands bok i ämnet, som jag ännu inte läst men borde skaffa. Gerlands första bok, "En riktig människa" har jag däremot läst och den kan jag rekommendera.)

Jag tycker att bara "misstanken" om Asperger duger för att dela med sig av! ¨

Nu när jag tänker efter har jag också haft problem med åtsittande kläder. Gick under hela barndomen i "killkläder", vägrade tajta byxor och t-shirtar. Det ändrade sig dock i 15-årsåldern och jag började använda tajta jeans och liknande. Nu har jag dock kommit tillbaka till "hata-tajt-stadiet" och går inte i annat än chinos eller mjukisbyxor (är nu runt 19).

Jag har aldrig haft några riktigt intensiva specialintressen, kanske dock större intresse än andra "normala". Jag har dock en stor fixering som min psykolog tycker kan klassas som specialintresse. Detta är att jag kan bli oerhört fixerad av en person (som förälskad men utan sexuella aspekter). Jag tar reda på allt som går att finna om personen, vill prata/diskutera både med och om personen nästan 24-7. Jag tappar smått verklighetsuppfattningen och tror att personen bara finns där för mig och har en förhoppning om att mina känslor ska vara besvarade. Jag blir ofta alltför övermäktig i kontakten till personen (massa sms, telefonsamtal och vanlig kommunikation), vilket gör personen rädd och hon försöker dra sig tillbaka. Jag blir nästan triggad av detta tillbakadragande och kontakten ökar vanligtvis i styrka och jag kan berätta "obehagliga" saker, nästan hot, för att få personen att stanna kvar.

Socialt har jag egentligen inte heller några direkta svårigheter för. Jag är i och för sig helst för mig själv och skapar inte kontakter med andra om de inte kan gynna mig (kunskapsmässigt vanligtvis). Under barnaåren lekte jag nästan enbart med killar, eftersom det alltid varit själva leken i sig och inte det sociala utbytet som varit det viktigaste. Jag har aldrig gillat att slöhänga med någon, utan vill alltid ha något intressant att prata om eller göra. Tja, det var väl det viktigaste om det sociala.

Enligt min familj och psykolog är jag även väldigt rigid som person. Jag har svårt för helheter, men uppfattar snabbt detaljer och hittar jag en lösning som verkar fungera så är det den som gäller. Jag har även svårt att kompromissa, vilket försvårat grupparbeten i skolan (om jag inte fått jobba med sånna som jag anser "håller måttet").

Det finns säkert mycket mer att berätta, men detta var vad jag kom på nu, utifrån din text.

Det var intressant det där med personer som specialintressen - men inte precis något jag känner igen. (Mja, litet tendenser ditåt hade jag kanske som sjuåring, men blev nog "avlärd" det snabbt - gick i en skola som kanske mer än vanligt också satsade på social utveckling, och jag hade en mkt bra klasslärare som sådär på sidan om gav mig ganska mycket 1-till-1 "tutoring" när det gällde sånt.)

Men hördu, jag kan inte låta bli att lyfta några citat ur din text:



Ser du ironin i detta?

Egentligen är det väl väldigt typiskt aspigt att du INTE kopplar ihop din tendens till överdriven uppmärksamhet mot EN person (i taget, antar jag) och "sociala färdigheter i allmänhet".

Men nog är det ju just precis brister i den sociala intuitionen (& möjligen också Theory-of-Mind) som gör att du brassar på med massor med uppmärksamhet och kommunikation, som sedan gör personen ifråga skrämd?

Känns igen - till en grad. Jag har också väldigt svårt att skapa och upprätthålla kontakter om jag inte ser något utomstående mål i det, eller ännu bättre om det finns någon utomstående ram för umgänget (förening el. dyl) - inte för att jag inte _vill_ (jag gillar människor), men för att jag känner mig väldigt osäker på vad som är vettiga och godtagbara orsaker att ta kontakt med folk.
Om jag har träffat nån som jag tyckte var intressant och rolig att prata med, så är jag liksom helt ställd när det gäller att lyfta luren och ringa upp människan igen - tänk om den tycker att jag tränger mig på? Vad ska jag egentligen säga?

Lekte också en del med killar som barn, men kanske inte så mycket som jag velat. Var litet blyg,och definitivt inte speciellt fysisk. Och som flicka uppmuntras man ju till att ha samkönade "bästisar" (urrrf!).

Jag förstår mig inte heller riktigt på det (_hur_ man slöhänger med någon), men började uppskatta det i tonåren när jag (via internets föregångare) kom i kontakt andra litet udda typer. Det kan vara riktigt kul - först som mer passiva "fältstudier i socialt samspel", och senare när man blivit mer bekant med en grupp människor litet mer aktivt deltagande.
Just nu har jag tyvärr ingen sådan grupp eller sådana personer - "hänger" mest med min familj eller min sambo.

Jag vet inte riktigt om jag kan säga att jag rentav har socialt liv som ett specialintresse, men tidvis kommer det nog väldigt nära. Själv är jag inte just nu aktiv i någon förening, men min man är det och genom honom blir det endel middagar och coktailpartyn och sånt. Ibland orkar jag inte, och han får gå ensam, men ibland tycker jag det är väldigt givande och roligt (och totalt uttröttande, dagen efter är det ofta så att jag knappt kan lägga ihop ord till meningar, hjärnan är så trött).

Hehe. Ännu har inget psyk-proffs vågat kalla mig rigid - antagligen för att jag är _mycket_ analyserande och diskuterande. Däremot kommer det ju nog från familjen titt som tätt... "var inte så aspig nu, syrran!" :-)


Det där är en bit som jag funderat mycket på. Jag tycker inte att jag har problem med att uppfatta helheter - men jag har också sedan ganska späd ålder blivit uppmärksammad på vikten av att göra det. Däremot har jag ibland svårigheter att växla perspektiv mellan helhet och detaljer. Det där att se helheten är s.a.s. något jag måste koppla på och av mera medvetet. Att dammsuga "tillräckligt bra" är exv. mycket energi-krävande för mig - om jag inte skärper mig kan jag hålla på med samma lilla hörn i en timme.

Det där med att köra in sig på en lösning, och sedan är det den som gäller, det känner jag igen. Men inte så mycket från mig själv, utan från min pappa (ingenjör, ganska typisk aspig annars också). I mig själv har jag aktivt motarbetat den tendensen sedan jag var omkring tio år gammal.


Grupparbeten fy fan. Tack och lov fick jag oftast göra sådana ensamma (och vi hade inte så mycket sådana), och jag blev nog redan som tonåring upplyst om att idéen med grupparbeten inte alls är den färdiga produkten eller kunskapsinhämtning, utan social träning (hade förutom en smart lärare i lågstadiet också en smart mamma :-)).

Men det där med kompromisser - argh, nu när jag tänker tillbaka på min skoltid så känns det som om det var en enda lång träning i konsten att kompromissa, att "göra det möjliga, inte det optimala". Och tyvärr så tar det ju inte slut med skolan - jag har nog satsat väldigt mycket mental energi på att lära mig göra saker "tillräckligt bra", "utgående från de förutsättningar som finns" och annat jobbigt.

Känner igen mig i både Aspusa och Bbollplanks inlägg här.

Dels att diagnoskriterierna är anpassade efter män, eller snarare pojkar för diagnostiersingen hos vuxna är dålig.

Motvilja mot åtsittande(vissa ställen)/för lösa kläder (kragar för min del, tål inte kläder som sitter åt runt halsen, inte ens vanliga t-shirts utan urringad hals). Detta har blivit värre med åren och nuförtiden är jag oftast i stort sett näck hemma (Bara sportBH eller BH + trosor) och när jag ska ut så har jag långa vida känningar med tights cyckelbyxor eller liknande under (även på vintern men då har jag lite varmare leggings under och helt fotsid klänning som döljer byxorna)

Fick också bedömingen att det nog inte var aspie pga att jag verkade så social (hårt intränad och oerhört tröttsamt och klrar inte av fler personer åt gången), hade ett fungerande förhållande, att jag hade humor (även den till stor del inlärd, och tämligen grymm för det mesta ) samt att jag hade ett väl utvecklat ordförråd. (Började prata väldigt sent men utvecklade snabbt ett väldigt "lillgammalt" språkbruk som barn).


Känner även igen mig lite i att inte förstå "den "kvinnliga" inställningen till sex och romantik".

gäller mig också! konstigt är det. fast jag känner mig mer beroende av människan. på nåt konstigt sätt.

Utåt sett har ingen människa lagt märke till att jag ska ha några svårigheter socialt (bortsett från mina "fixeringspersoner" då), men det var läkarna och psykologerna tidigt noga med att påpeka att flickor redan i tidig ålder lär sig utav andra. Du säger själv att din sociala förmåga är inlärd och det är ju som sagt ett typiskt tecken för tjejer med AS.

Alltså, alla människor har väl sina "egenheter". Asperger är en rätt tung diagnos att få, då det är ett livslångt funktionshinder som ofta medför ett betydande lidande för den drabbade. Något som inte kan botas, utan som man får lära sig leva med. De nya, mer strikta kriterierna som kommer med DSM-5 innebär troligen dödsstöten för AS-epedimin.

Här är de nya riktlinjerna

Autism Spectrum Disorder

Must meet criteria 1, 2, and 3:

1. Clinically significant, persistent deficits in social communication and interactions, as manifest by all of the following:

a. Marked deficits in nonverbal and verbal communication used for social interaction:

b. Lack of social reciprocity;

c. Failure to develop and maintain peer relationships appropriate to developmental level

2. Restricted, repetitive patterns of behavior, interests, and activities, as manifested by at least TWO of the following:

a. Stereotyped motor or verbal behaviors, or unusual sensory behaviors

b. Excessive adherence to routines and ritualized patterns of behavior

c. Restricted, fixated interests

3. Symptoms must be present in early childhood (but may not become fully manifest until social demands exceed limited capacities)

Tror att 90% av de i nuläget diagnositserade AS:arna inte kommer att uppfylla alla dessa kriterier - samtidigt.

Jag vet att AS är en slags "populärdiagnos" just nu, men detta gäller dock framför allt killar. Jag fick min diagnos fastställd för bara några dagar sedan, men psykologer och läkare har i flera år talat i termer om att jag skulle lida av AS. Själv har jag alltid varit skeptiskt till att jag skulle lida av detta funktionshinder, men när psykologen redogjorde för mig vad som gjorde att jag föll in på varje punkt (det delas ju egentligen in i två stora kriterier: Social interaktion och Stereotypa beteenden), började jag förstå att det trots allt skulle kunna röra sig om AS.

Förvisso. Det är mycket möjligt att denna fixering till stor del hänger ihop med de sociala färdigheterna. Det är dock inget jag tänkt på, som du märker. Mina behandlare har väl däremot påpekat det någon gång.