Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Det fetade tycker jag inte stämmer för mig - jag blev aktivt _lärd_ mängder med sociala "tricks" av mina föräldrar, och bitvis också av min lärare.

Tvärtom skulle jag säga att just det att man INTE sådär automagiskt lär sig av andra (jämnåriga) är något av det mest centrala i att vara Aspie: att man saknar social intuition och därför måste bli mycket mer explicit vägledd i hur man umgås med andra människor.

Däremot så finns här en aspekt där jag tycker att det är en mycket tydlig skillnad mellan pojkar och flickor: de sociala förväntningarna på flickor är mycket högre.
Vilket i sin tur just kan leda till att en aspie-flicka får mycket mera handledning och hjälp, och i ett tidigare skede, med att lära sig sociala färdigheter än en pojke med samma grad av sociala svårigheter skulle få.

Men borde inte du, med ett helt livs erfarenheter, känna dig själv bättre än någon utredare som bara sett dig vid ett x-antal behandlingstillfällen? Tycker du låter självunderskattande. (därmed inte sagt att du inte kan ha AS)

Möjligt - är själv så pass gammal att jag inte riktigt sett den här AS-epidemin. Tack för de nya kriterierna, det var roligt att se dem.


Tja, som 4-12 åring uppfyllde jag nog alla dessa med glans. Som 20-åring? Nja, den sociala biten hade utvecklats en hel del, intressena bräddats och det sensoriska och motoriska hade jag lärt mig kontrollera (det var f.ö. intressant att märka hur mycket energi den biten tog - när jag som ca 25 åring upptäckte AS och släppte efter på kontrollen där, tillät mig märkliga gester, blev kräsnare när det gällde kläder och ljud etc, började jag må mycket bättre).

Nu, som 38-åring är det mera så att jag har _tendenser_ till alla dessa kvar (+ problem som bättre passar in på "executive dysfunction" modellen av ADHD), men det är egentligen bara "lack of social reciprocity" som fortfarande är riktigt störande (av nån anledning glömmer jag lätt bort detta).

Men, vad betyder då detta? Inte är det ju så att jag sedan jag var 6-12 egentligen förändrats i grunden. Jag har ju bara tränat (&tränats) väldigt mycket, hittat på knep och genvägar för att maskera mina inneboende brister i social intuition och hålla min tendens till stereotypa/rituella/whatever beteenden gömda.

Jo, och det är just därför jag varit, och delvis är, skeptisk till min AS-diagnos. Men den stora anledningen till att jag varit skeptisk är ju just det att allt jag lärt mig om AS framför allt har berört killar, men när psykologer och läkare förklarat hur det kan vara för tjejer, har jag ju fått mer insikt. Utredningen gjordes ju inte ur intet om man säger så, misstankar förelåg ju.

Lite fel av mig att säga tidig ålder kanske. Men det har ju kunnat konstaterats att flickor har lättare än pojkar att lära sig eller kopiera det korrekta sociala beteendet.

Nej, nej; det är ju inte tendensen till fixeringar som hänger ihop med det sociala, utan _hur_ du uttrycker dessa fixeringar - det är _där_ det sociala falerar. Utan social intuition märker du inte att du kommer med för mycket uppmärksamhet etc, du saknar "känslan" för det.

NTn blir ju också ibland fixerade vid personer, men de har nånslags fingertoppskänsla för _hur_ de skall gå till väga. Är den fingertoppskänslan speciellt välutvecklad kan det t.o.m. kallas "charm".

Ja, okej, du menar alltså att min avsaknad av insikt hur man ska behandla en person med måtta är det som är det "tydliga" aspergerdraget?

Mja, vill fortfarande inte riktigt hålla med när det gäller _mig personligen_.
Som barn förstod jag faktiskt _aldrig_ att man skulle kopiera andra barns beteenden, verkade så poänglöst på något sätt. Det behövdes alltid en vuxen som explicit påpekade att "gör du också som Lisa/Kalle/Maria gör, det är riktigt bra".

Teoretiskt började jag kanske förstå att det var meningen att det skulle fungera sådär i 9-10 års åldern. T.ex. så var det pop i min klass att byta bokmärken och dekaler*, och jag märkte nog att dekaler var högre skattade än bokmärken av alla andra, men det var för mig helt omöjligt att förstå och ansluta mig till den åsikten.
Men i verkliga situationer med jämnåriga så var jag nog i de övre tonåren innan jag kunde applicera den kunskapen (typ snappa upp modeutryck (istället för att rätta språkfel), inte avfärda musik som var pop som "gräsligt oljud", i detalj beskriva varför någons favoriträtt var utomordentligt äcklig m.m.).


*"Bokmärken och dekaler", ja. Ännu som 15-20 åring skulle jag ha haft utomordentligt svårt att ens skriva dessa ord, eftersom det i min regionala varietet av svenska heter "glansbilder" och "klistermärken". Visst visste jag vad de rikssvenska benämningarna betydde, men att själv använda dem skulle ha kännats väldigt tillgjort och fånigt. Var det nån som sade rigid?

Jepp, precis. Det är inte det att du _vill_ kommunicera med objektet och lära dig allt om honom/henne som är den starkaste aspigheten, utan det att du inte märker/tänker på vad som är en rimlig omfattning av det. Antagligen inte heller uppfattar signaler från objektet om att nu skulle det räcka med litet mindre.

Som jag ser det så finns det två olika mekanismer i det aspiga sociala handikappet:

- Det ena är att man inte intuitivt uppfattar non-verbala signaler som tonfall, minspel och kroppspråk (och ofta själv också är en dålig "sändare" av dylika). Glapp i de-kodningen/en-kodningen.

- Det andra är att man glömmer bort att tänka efter vad motparten kan tänkas känna och tycka (& ibland t.o.m. _veta_ - med mycket närstående personer kommer jag ibland på mig själv med att ha en TOM på en 4-årings nivå, "om jag känner till X, så gör min mamma/sambo/syster det också", sådär genom osmos eller nåt). Glapp i "empatin" eller Theory of OTHER Minds.

Okej, jag förstår!

Den oförmåga du beskriver här känner jag nog inte igen mig i. Jag vet inte om min förmåga att bete mig som en "vanlig" människa var inbyggd eller om jag helt enkelt lärde mig av vänner och familj (det bör ju tilläggas att min familj alltid varit noga med att påpeka vad som är rätt och fel). Detta kan ju ingen direkt veta. Mina föräldrar noterade aldrig att något skulle vara fel i mina sociala relationer eller att mitt beteende skulle vara opassande på något sätt. Visst var jag väldigt rigid och gjorde enbart som jag själv bestämt och upplevde jag något som fullständigt meningslöst i skolan (t.ex. följa med på bio eller liknande) låste jag helt enkelt in mig på toan och vägrade följa med. Varför skulle jag till skolan om vi bara skulle se på Nalle Puh? Jag var ju enbart där för att lära mig något! Jag har aldrig gått till skolan för att träffa vänner. Jag saknade aldrig mina vänner under sommarloven t.ex, tyckte mer att det var skönt att få vara för mig själv och göra precis det jag ville.

Jag har sedan 5-årsåldern lidit av ett starkt tvångsbeteende. Detta diagnostiserades först som OCD och började behandlas med KBT. Det ledde till att en del tvångshandligar upphörde eller minskade i omfång, men ångesten tog sig i uttryck på andra sätt istället. Mitt kontrollbehov bytte helt enkelt skepnad och jag drabbades av en ätstörning, min kropp skulle ju se ut på MITT sätt. När ätstörningen upphörde blev det istället mer panikartad ångest, som jag inte kunde koppla till något speciellt. Jag har medicinerats med allt möjligt, fluoxetin, sertralin, klomipramin, efexor, ergenyl (mot mina återkommande depressioner och tvång), atarax, lergigan, oxascand, lyrica, risperdal, zyprexa, stesolid, xanor, samt theralen, imovane och nitrazepam vid sömnbesvär. Den enda medicin som gett någon effekt är xanor, och jag har mycket att tacka den medicinen!

Att ingen medicin fungerat har för läkarna också stärkt misstankarna om asperger och här sitter jag idag med den diagnosen. Jag hoppas innerligt att jag ska kunna få nån ordentlig hjälp med den. För som det ser ut idag kan jag inte ha det, dels pga de sociala bristerna samt den ihärdiga ångesten.

Man måste acceptera att man är som man är och skita i folks fåniga förväntingar, vägen till lyckan är inte att ställa in sig och försöka bli någon man inte är.

//Kristall

Så du är en sådan som i sociala sammanhang, nästan i traditionsliknande mönster, brukas kallas för: "En riktigt socialt otrevlig person". Ursäktar mig inte - vill att du skall veta hur obildad, otrevlig dessutom, du framstås framför dem individer som >verkligen< har en diagnos. Har du någonsin försökt följa en individ med AS med eller utan en dubbeldiagnos till exempel?

För min egen del så har tiden, räknat sen cirka 24 år tillbaka, betett sig ostadigt och mycket plågsamt. Har alltid krävt, mot min vilja måste jag påpeka annars lär du hugga ned på detta i jakt på bevis, en typ av hålla-i-handen-förhållande med, i princip, alla i min omgivning. Annars har jag inte fungerat nöjaktigt utan orsakat problem och råkat i dålig dager.

I många ämnen hade jag svårt att memorera det som krävdes för G eller högre; men detta hindrade mig aldrig från att kämpa ögonen ur mig för att i vilket fall få ett G. Dessutom så hatade jag Gymnastik och andra liknande aktiviteter som krävde koordination samt beröring. Svårt för sociala regler osv, försök att minnas det genomgående temat angående sociala normer för dem med AS.

Har alltid inlett projekt men inte kunnat avslutat dem även om jag försökt. Många projekt angående språk och koder till exempel.

För diagnosen offrade jag ett kast om 14 år. Jag insåg tidigt att det fanns tydliga differenser på mig i förhållande till andra. Jag må äga, ibland angenäma, ryktet för att vara intelligent men jag var frekvent omförmögen att förstå andra och varför någon ordade sig just som dem gjorde för att sen komma i konflikt med deras >egna< ord.

Jag har förmågan att dribbla bort mig själv när jag förklarar saker eller att jag plötsligt glömmer vad det diskuterades om. Jag går helst i vidsträckta loopar kring en punkt i ett ämne osv.

Jag har alltid sökt makt över mitt eget liv och försökt vara självständig men misslyckat gång på gång. Hur som helst så besitter jag egen lägenhet och har ett halvt liv; mycket fungerar inte men det viktigaste gör det med nöd och näppe. Svårt med det klassiska: hygien, mat, städning, inköp och inredning osv.

Just nu jobbar jag som timanställd, billigt för företaget, och har uppenbara problem med att ta instruktioner av andra samt att kunna jobba under samma stress som andra även om jag försöker. Det är inte sällan jag glömt något eller är oförmögen att säga nej då någon försöker utöva överföring av arbete på mig. Oftast så blir jag stum och står börjar vela vilket dessa utnyttjar och jag blir övergiven med extra mycket arbete.

Men jag måste tillägna dig en halv poäng för att många personer med AS verkar rätt nöjda med det lilla men egentligen har du inte greppat att det är den bakomliggande strukturen och stabiliteten vi är ute efter.

Så ytligt har du rätt angående dom med AS, de verkar lata, men fundamentalt kan du inte vara mer fel informerad och fördomsfull.

PS: Jag antar att din text är angående dom med AS och intet annat.