Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jag är en vampyr, alltså jag föredrar nattens lugn och mörker. Går även upp i hypomanier som gör det omöjligt att somna. På den tiden jag gick i skolan låg jag ofta vaken och såg timmarna gå på klockradion.

Efter tolv års skolgång var jag ganska sliten och sönderstressad.

Detta är dock inte en ful ovana jag har, som läkarna ofta vill få det till. Onda cirklar och sådan skit tycker jag är skitsnack. Vadå, föddes jag med en ond cirkel runt halsen eller? Typ glorian som hasat ner och satt sig runt halsen och gett syrebrist.

hur kommer det fram att man har asperger? problem som liten så att man till slut får gå till psykolog också tas det fram den vägen eller hur fan går det till?

I mitt fall så "ställdes diagnosen" Asperger av min blivande fru och en kollega på mitt dåvarande jobb för sådär fem år sedan. Jag lyssnade på dem och började sätta mig in i möjligheten att de hade rätt, och nästan omedelbart förstod jag att så var fallet.

Tog kontakt med Neuropsykiatrin via remiss, gjorde i princip alla de tester och uppgifter som utgör diagnosverktygen under sex månaders tid på remissmottagningen.
Detta är alltså mellan trettiotvå och trettiofem års ålder, som jag diagnosticeras med Asperger, ADD, och några personlighetsstörningar. Eftersom AS och ADD enligt uppgift uppfyller exluderingskriter för personlighetsstörningar på axel 2, så slipper jag diagnoserna. De anses härröra direkt ur huvudsakligen min AS, således är de i praktiken symptom av min neuropsykiatriska status...

Kände direkt att Asperger förklarade väldigt mycket, och bitar som tidigare inte passat in i pusslet föll plötsligt på plats Står idag på Subutex, med en opioidmedicinering orkar jag fungera riktigt bra i vardagen, t.o.m. excellerera i många av dess sammanhang. Väntar också på att sättas in på Ritalin nu innan semestern, så på ålderns höst har saker börjat lösa sig Ursäkta ett långt narcississtiskt inlägg...

Stämmer det att folk får diagnosen utan några tester, bara hur dom är?

För min egen del var det så. En del problem och annat i barndomen som blev ett större problem i tonåren som man sen fick besöka BUP för. Sen blev det vuxenpsykiatrin och den vägen blev det, man öppnar sig och beskriver lite hur man är och sen var bollen i rullning.

Orkar inte läsa hela tråden.
Är det någon som fått diagnos på Asp i tidig ålder.
Min snart treåring stämmer in på så gott som alla punkter.
Han är allt ni säger det som inte intresserar honom det existerar inte det han gillar är det enda som är viktigt i livet. Han är inte det minsta kelig mot någon annan än mig (mamma).
Som förälder hur hjälper jag honom bäst??
Vad önskar ni att era föräldrar gjort?
Ska jag stoppa honom när han fastnar? Eller låta honom byta t.ex strumpor 100 ggr om dagen?

Det här har jag dock inte hört talas om ... Jag fick en utredning som sträckte sig på ett par månader (under senare hälften av året) och vid årsskiftet -07 fick jag diagnosen svart på vitt.

Är på väg att få en diagnos nu som snart 40-åring, men kanske mina synpunkter ändå är till nån nytta?
I mycket tycker jag att mina föräldrar gjorde många saker väldigt bra - kanske t.o.m. för bra, jag "ser så normal ut", men å andra sidan så fanns ju inte diagnosen när jag var barn, så...


Ett par saker som jag är glad att mina föräldrar gjorde:

- Skyddade mig från puss&kram -tanter så mycket som möjligt
(men förklarade samtidigt för mig att det är viktigt att lära sig tåla en smula - folk blir sårade annars)

- Hade överseende med mina klädes-idiosynkratier, åtminstone till en viss gräns. (Jag vägrade t.ex. att gå i långbyxor mellan 7 och 12...)
Här skulle jag kanske, kanske, ha önskat mera hjälp med att övervinna de här problemen - men på den tiden visste nog ingen att sånt som sensorisk överkänslighet existerade.

- Använde logiska, resonerande, förklaringar om "självklarheter" som att ta i hand, varför man inte sätter kniven i mun m.m. Det var inte så mycket "så här gör man!" utan mera "så här gör man, och det intressanta är att den historiska förklaringen är.../ men i x-land gör man annorlunda!"
Det var lätt minnas och förstå, också om det kunde ta tid innan jag själv var färdig att ta i hand/tacka vackert/vad-det-nu-var.
Överhuvudtaget så har jag haft väldigt stor nytta av den analytiska/kulturella synen på kommunikation som jag fick hemifrån - det är liksom lättare att förstå (och lära sig!) det där med mänskligt beteende när man redan som liten blivit uppmuntrad till att tänka på likheter och olikheter, både mellan kulturer och arter (när hundar viftar på svansen betyder det en sak, när katter gör det betyder det en annan sak - finns mängder med bra exempel från djurvärlden som exemplifierar detta).

- "Byta roller leken". Jag tror detta var mycket nyttigt för mig när det gäller utvecklande av nån sorts empati (vad det nu sedan är).

Sedan ett par saker där jag önskar att mina föräldrar gjort annorlunda:
- Uppmuntrat mina specialintressen mera - det var inte så att de direkt motarbetade dem, men ofta i min barndom hade jag en känsla av att de nog skulle ha varit gladare om jag haft kamrater istället för att gå på operan.
Överhuvudtaget kanske betonat normalt=bra mindre.

- På något sätt (vet ej hur) lärt mig att komma ur raseriutbrott, eller i varje fall hantera efterdyningarna bättre.

- Mer eftertryckligt betonat att misslyckanden är bra.

Till sist till dina specifika exempelfrågor:

Nånting där mitt emellan? T.ex. bestämma att fem par strumpor/dag är lagom, sedan är det slut.

Många "varningar" om att en aktivitet skall bytas mot en annan är bra (vilket du säkert redan vet/märkt), men uppbrott från en sak till en annan måste ändå ske nångång. Så om du med "fastnar" menar att det är svårt att komma i kläderna/till matbordet/ut, så är det nog bara så tråkigt att du måste avbryta.
Menar du däremot sånt som ser ut som stereotypier/"Stimming", typ rada mönster av schackpjäser eller tvinna på ett snöre eller snurra runt, så är det en helt annan sak - det är trevligt och avstressande. Kan vara bra att kunna avsluta/behärska sig där också, men att stoppa det bara "för att" känns mest bara onödigt, och grymt. Isynnerhet hos ett litet barn.

Tack för ditt fantastiska svar

och vilka fantastiska föräldrar du har.
tack tack tack!!!!

Hej alla trådläsare. Jag vet inte mycket om Asperger, men nu har jag börjat fundera på om tjejen jag precis har träffat har det. Ni kan säkert hjälpa mig med att reda ut det här. Jag har bara läst lite snabbt om det på Wikipedia.

Det som jag har reagerat på är att hon verkar ha svårt att läsa mellan raderna när jag exempelvis skickar sms. Jag är helt säker på att de flesta skulle förstå den "verkliga" innebörden av det jag har skrivit. Hon har inte förstått att jag har skämtat och tagit det jag har skrivit väldigt ordagrant.

Men däremot när vi träffas då har jag inte märkt något alls. Då tar hon inte det jag säger lika ordagrant, hon förstår när jag skämtar o.s.v.

En annan sak som jag reagerade på när jag läste på Wikipedia var att hon verkar vara bra på logiskt tänkande, hon har bl.a. sagt att hon hade MVG i matematik.

Jag vet inte om de andra kännetecknen som står på Wikipedia stämmer in eftersom jag inte känner henne så bra. Kan det här ha något med Asperger att göra? Eller det kanske behöver ha med det att göra alls? Finns det olika grader av Asperger?

Jag är 25 år gammal och har först nu insett att jag kanske har Asperger efter att jag av en slump gjorde ett test här på FB. Kommer inte ihåg min poäng men det var runt 170-175.

Känner också igen mig i nästan alla karaktärsdrag som kännetecknar en person med Asperger, det förklarar en hel del som jag gått igenom i mitt liv men som jag ändå lärt mig att leva med, hyfsat.

Jag är ofta deprimerad och lider ständigt av ångest, min fråga är om detta kan bero på att jag har just AS och om ja, kan man få hjälp med det? Hur? Vart vänder man sig?

Jag ber om ursäkt om detta redan har tagits upp, men jag orkar inte läsa igenom hela tråden.

Tacksam för svar.

Hur upplever du depressionen, är den konstant i stor utsträckning eller får du mindre dalar mellan varven? Om du har en långvarig depression är det alltid bäst att ta tjuren vid hornen och söka hjälp, ring till närmaste öppenpsykiatriska mottagning. Där kan du prata om hur du upplever depressionen och även få svar på om du skulle ha Asperger.