Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jag har ett begränsat socialt liv. Jag har en ganska stor bekantskapskrets även om många jag umgås med bara är ytliga vänner. Jag avskyr att befinna mig på platser som jag inte är bekant med. Går ju t ex i princip aldrig på fest eller bio etc.

Jag är väldigt pratsam om jag är med folk jag känner men så fort jag är någonstans där det finns en massa nytt folk så sitter jag oftast helt tyst.

Jag tycker att man ibland tenderar att dra någon sorts gräns mellan "Asbergare" och "resten".
Aspergers Syndrom är precis samma typ av svårighet som höjdskräck - en Asperger-individ har ofta problem med det sociala spelet, och en höjdrädd person har problem med höjder.
Samma sak.

Själv så har jag haft en uppväxt som vilken annan kille som helst: jag umgicks med polarna, skrattade och var glad, var på partyn och så vidare.
Det var väl först på gymnasiet som jag fick sociala problem, men det tror jag berodde på att jag helt enkelt råkade utmärka mig som blyg och osäker lite för länge, så att jag hamnade i det facket.

Nu ska jag äntligen få en hjälp med remiss för en ordentlig utredning i Uppsala.

Sitter för närvarande med svår social fobi, djup depression och panik attacker vid ovana/sociala situationer (blotta tanken att vara tvungen att tex åka in till stan och handla eller gå på möten renderar mig helt sömnlös i flera dagar innan samt ångest och illamående till den grad att jag helt enkelt spyr).

Har äntligen efter 10 års kämpande fått ett personligt ombud som ska hjälpa mig få utredning och behandling för dom problem jag har.


Har från flera håll (bla en skolpsykolog som jag är bekant med) blivit "tippad" på Asberger utifrån mina besvär.

Den sociala fobin grundar sig i min oförmåga att läsa folk vilket får mig att alltid tro det värsta i alla situationer, om nån ler och säger nåt snällt så är inte min första tanke att bli glad utan direkt "vad är baktanken" "vad döljer h*n" "vad tänker h*n egentligen" osv detta i sin tur leder till ångest och oro om det är folk jag inte känner väl i närheten.

Överkänsligheten mot ljud och värme (kan knappt sova alls om det är varmare än 16-18 grader) gör att jag har mycket svårt att sova (bor nära en järnvägsstation) vilket lett till ständig trötthet och även delaktigt i depressionen.

Vidare så tål jag inte om folk rör vid mig eller kramas mm utan att ha "bett om lov" och jag kramar inte självmant nån annan än sambon. Till och med min mor känns obehagligt och "fel". Gillar tex inte att ta i hand när jag ska hälsa på nån.

Om jag hamnar i sociala situationer med folk jag inte känner mycket väl så brukar jag "pladdra" på i 720 om något för mig välbekant ämne (något av mina "specialintressen") för att slippa vara personlig, det blir ett försvar.
Klarar sociala situationer relativt bra sålänge jag kan hålla samtalen helt inne på dessa ämnen, men om personliga ämnen eller ämnen som jag intekänner mig helt hemma i tas up så kommer ångesten omedelbart och med den illamåendet och stressen (hjärtklappningar, svettningar och illamående ibland även yrsel och svimmningskänslor) och finns det ingenstans att dra sig undan till då (att fly helt enkelt) så leder det oftast till panik attaker.

Har i allt större utsräckning focuserat min "sorteringsmani" mot datorn och det enorma arkiv av manga och aníme som sambon har samt mitt egna enorma arkiv fantasybilder (framförallt drakar) och sitter och minituöst nogrant namnger/sorterar varenda liten fil, och våran dåliga ekonomi har tillslut lyckats stävja mitt samlande av miniatyrflaskor och drakstatyetter/tavlor mm innan lägenheten exploderade.

Kommer inte på mer just nu...

Den här tråden är ett jättebra exempel på kollektiv självhjälp och självorganisering! Att människor med likartartade livshistorier, livssvårigheter och livsförutsättningar ömsesidigt stöttar och utvcklar varandra är fantastiskt.
Men tyvärr så ger det här en lite snedvriden bild av syndromet.
För det första så är det extremt ovanligt att typiska aspergare uppvisar den här typen av extrem socialiblitet som den här tråden är proppfylld med.
Missförstå mig inte. Jag betvivlar inte alls vederhäftigheten av era diagnoser. Men det är min bestämda uppfattning att det av definitionsmässiga skäl här bara kan handla om lättare varianter av autismspektrumstörningar. Behövs det utvecklas mer verkligen?

Det är en enorm skillnad mella att möta en person anikte mot ansikte och att diskutera i inlägg över nätet.

Det är sant.
Men icke desto mindre är FB ändå en form av sociabilitet!
Eller hur?
Jag vet hur de som idag kallar för grava aspergare - vilka bara framt till för något år sedan "bara" benämndes som vanliga aspergare. Tror du att de hänger här?
Jag vet hur de beter sig och vad de gör. Om de har någon dator över huvudet taget, så chattar de nämligen aldrig över huvudet taget med den datorn. De löser partiella differentialekvationer m.m.

finns ju olika nivåer/styrka på asperger, jag har tex Autism vilket är mer eller mindre lillebror (kanske snarare kusin..) till asperger som i vissa fall rätt likt och ger en ett socialt handikappat liv.

Personligen ser jag autism till viss del likt till någon som är väldigt utåtriktad och rätt.. tja.. tjatig, fast skillnaden är att någon med denna "sjukdom" har relativt svårt att se över situationen och säger det som passar utan att förstå att folk inte bryr sig eller att "ämnet" tilltalar inte dom därav jävligt svårt att bli vän med normalt folk.

För en själv känns det som att man har något jätteviktigt att säga och vill att andra ska ta del av det men för dom är ditt snack om forskning, programvara, system, uppfinningar osv, är som att gå skita, eller ja mindre då det kan vara skitviktigt att få tag på en toa ibland.

Jag har till viss del lärt mig att "hålla tillbax" men ibland släpper det eller att man heltenkelt glömmer av/tänker inte på det (vilket möjligtvis kan ha att göra med att jag fått en massa posts borttagna fasten jag ändå tyckt dom vart nyttiga/informativa och hört..... delvis till ämnet )

Det är svårt att koncentrera sig, man kan själv ha en massa i huvudet eller är man stressad kan man då "låsa upp sig" att man tex är helt misslyckad i multitasking, att man bara kan genomföra en sak i taget och försöker du dig på fler samtidigt går det oftast helt åt skogen, samma sak du måste följa ett mönster för att det ska fungera (bättre).

Shit va mycket jag har suckat under denna posten, att leta fel och märka ut alla de saker man är annolunda gämtimot en vanlig människa är nog det sista man vill göra, dock ser ingen mer än jag känner speciellt konstigt på mig då jag ser och beter mig relativt(??!) normalt.

Hah, typiskt jävla exempel på de problem jag har.. gått och vandrat iväg och totalt missat att svara på din fråga.. men visst vi har ett socialt liv dock till viss del begränsat, oftast gäller det bara att man umgås med nära/kära och möjligtvis gammla bekanta eller vänner som valt att lära känna en trotts ens brister/whatever och flyr inte, heltenkelt socialt liv med människor med stora hjärtan.


Senast redigerad av k0da den Idag klockan ??:??. - lulz

Jag skulle gärna vilja ha lite råd.. Jag har i många år haft massor med problem med vikt och sömn. Under de senaste veckorna har i princip alla mina "dåliga sidor" av min Aspergers blivit ännu värre.

Jag har sovit och ätit superdåligt (gått ner 2-3 kg på ett par veckor). Jag är redan väldigt underviktig vilket ju inte direkt gör saken bättre. Min sociala fobi har också blivit värre till den grad att minsta tanke på social interaktion med nya människor skrämmer mig ganska rejält.

Just när jag skriver detta är det inte så farligt men det brukar vara som värst på dagarna och när jag ska (bör) sova.

Håller jag på att hamna i någon depression eller kan det vara någon tillfällig ångest av något slag? Hur kan jag ta mig ur denna, ganska jobbiga, period..?

Tja, jag vet inte om ditt problem har så mycket just med din AS-diagnos att göra, men jag vet ju inte då jag har ett snarlikt problem just med sömnen och att inmunda måltider, då jag främst hoppar över de viktigaste delarna av maten under dagarna. Du vet inte själv hur det kommer sig att du börjat att äta och sova dåligt, finns det någon bakåtliggande faktor i det hela kanske? Själv för min del började just problemen med maten att jag helt enkelt började banta efter att ha gått upp en del ifrån en gammal Zeldox-behandling och sedan slutade jag nästan att äta helt, min mentalitet till mat förvärrades och jag drack nästan uteslutande bara vätska och proteinpulver.


Jag vet inte riktigt om du håller på att hamna i en depression, det är väl enbart du själv som kan svara på den frågan utifrån hur du ser på ditt nuvarande leverne och hälsa. Visst är ju försämrad matlust och dålig sömn faktorer för depression, men inte alltid. Jag tror du helt enkelt hamnat i någon mindre svacka med just den sociala fobi du känner och det har väl bidragit till att du känner som du gör.

Mina egna konkreta tips som hjälpt mig är att du, om du har möjlighet försöker ta en mindre semester, komma ifrån städerna och kanske åka ut på landsbyggden. Själv befinner jag mig 10 mil utanför Stockholm på landstället i skrivande stund och det hjälper både för humöret, mentaliteten, matlusten och sömnen. Du har troligtvis blivit för bunden med det mönster som storstadslivet erbjuder så du börjar att må sämre. Det är alltid en bra utväg att komma iväg en sväng, vilket jag gjort flera gånger denna sommar.

Tack för svar!

Saken är den att jag bor ganska avsides. Orten jag bor på har mindre än 10 000 invånare och jag lever för det mesta ensam. Jag har under de senaste veckorna knappt pratat med vare sig vänner eller familj.

Ibland känner jag att jag behöver allt annat än semester. Har varit ledig nu i nästan två månader vilket på ett sätt är skönt men det lämnar mig samtidigt ensam med mina tankar kring.. Ja, allt, vilket "triggar" mina dåliga sidor.

Den här symptombilden har jag ofta sett hos Aspergers. Jag har ingen specialisering inom ämnet så rekommenderar dig att omgående ta kontakt med din läkare. Det är viktigt och är definitivt något som går att behandla!

Det hoppas jag verkligen. En annan, ganska viktig, sak som jag glömt nämna är att jag tidigare har haft någon form av känslomässig "Status Quo". Jag har aldrig mått dåligt men inte heller direkt superbra. Jag har varit känslomässigt avtrubbad så länge jag kan minnas, kan man väl säga.

Men när all denna skiten började så insåg jag att jag har börjat känna något. Jag vet inte vad, men något. Det verkar som om jag inte kan identifiera känslorna p g a ren ovana. Vad jag vet är att vad det än är jag känner så går det ut över mig på ett dåligt sätt...