Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Vad trodde du då att det smitta som HIV?.

Det här vet jag inte om jag vill hålla med om. Visst, man kan ha problem med att tolka ansiktsuttryck och sociala koder och hela faderuttan. Men att det skulle skapa rädsla? Näe!
Förvirrad och även ibland uppgiven har jag blivit av det. Men aldrig rädd. Och de gånger jag drar mig undan från en folksamling är det för att jag inte pallar med det perceptuellt. För mycket folk som rör sig och pratar samtidigt... Och detta gör att jag inte kan hålla koll på eventuella samtal jag själv hamnar i. I de lägena kan det var skönt att dra sig undan och vila sinnena lite... Nu kanske jag fick det hela om bakfoten, men jag fick uppfattningen om att du menar att alla med AS är såna.

Det är faktiskt en vanlig missuppfattning att personer med Asperger är ett gäng osociala nördar som helst häckar framför datorn eller med näsan i en bok. Det kan faktiskt vara totalt tvärtom också! Jag vill minnas att man kallar den delen i diagnoskriterierna för Bristande förmåga till socialt umgänge. Detta innebär alltså att man antingen är "pojken i glaskulan" (Som många autister beskrivs som) eller så finns de översociala personerna. Jag känner en tjej med AS som, på den tiden jag träffade henne regelbundet, alltid var tvungen att vara med någon. Fredagarna var hon tvungen att gå ut på lokal. och hon ogillade starkt att vara ensam. Så alla med Asperger är inte osociala. Men en del är för sociala.

Ja. Det var väl 1995-2001 som jag rökte mycket. Det var väl när jag umgicks mycket med missbrukare där runt 1999 som jag började inse hur vidriga människor är. All dekadens jag fick bevittna. Hur de knullade med allt och alla, hur de inte kunde hålla sig när de köpt knark, utan drattade iväg snabbt och tog sitt knark. Hur de alla tycktes sakna sinne för kvalitet, finess. Hur de tyckte en kassettbilstereo var värd pengar. Hur man blåste varandra på pengar och stal saker av varandra. De stal även av mig.

Hon som stal min Judas Priestskiva i slutet på nittiotalet är så jävla rökt om jag får tag på henne. Har väntat i cirka 10 år nu och inte fått tillbaka den. Hon fick även möjlighet att lämna tillbaka den via ombud som fortfarande bor på samma adress som förr, så hon kan inte skylla på att hon inte får tag i mig.

Dessa människor var liksom en parodi på hela mänskligheten, och det fick upp mina ögon för hur vidriga väldigt många är.

Innan dess trodde jag att jag bara haft otur som haft en del taskiga kompisar, att personkemin bara helt enkelt inte stämt. Men det är ju hela mänskligheten som är vidrig, det har jag förstått. Även många djur är efterblivna och dumma, har störiga beteenden.

Kolla katter på katthem tex! Aggro-katter som till varje pris ska hållas vid liv. Av efterblivna människor. De kan gott ha varandra, bajskatterna och idioterna som håller tillgodo med dem.

Fan, blir nästan sugen på att ta en cigg och hyperventilera lite. Jo, för visst fann jag ett lugn av att ha någonting i händerna. Det var ju därför också, även när jag satt ensam hemma så rökte jag. Det höll hjärnan igång, att få ta de där rökpauserna mellan sysslorna. Efter maten, osv.

Det är svårt att tycka om andra varelser, man får sålla.

Känns mestadels som att det är medfött även om jag var skeptisk till den teorin i början då jag som barn var väldigt social, utåtriktad och hade många vänner, nu är det precis tvärtom. Problematiken tycks ofta blomma upp i tonåren av någon anledning, tror att man är mest bräcklig för problem då och om man har svårt i skolan och social press så ökar nog risken att symptomen blir allt tydligare. Är det fler än jag som är rätt unga (under 30) som upplever att problemen började i tonåren?

Nja, tror det beror från person till person med AS huruvida datorfixerad man är. Visst finns det mycket på Internet man kan finna intresse i men flera andra som skrivit i tråden har mer funktionella intressen som natur, motorer och sport. Men det är klart, många fascineras utav datorer och fastnar lätt där. Så är det även för mig som kan läsa om mina specialintressen på Internet, och ha tillgång till dom, dvs film och böcker (ljudböcker då).

Med den vänskapskretsen med diverse dekadenta och nerkörda människor kan jag förstå att det är svårt att försöka hålla någorlunda bra distans till människor på ett vänskapligt och socialt plan. Men att skylla hela eller nästan hela mänskligheten för andras brister som du träffat och anklaga andra som du inte träffat känns inte riktigt rätt. Folk är skitstövlar i viss bemärkelse, alla människor har felat eller kommer att göra det någon gång, men som sagt, så länge det inte drabbar en personligen finns det egentligen ingen anledning till att känna sådant hat. Jag har varit i samma sits som du, hela min högstadieperiod var en enda röra. Blev ständigt utsatt för mobbning och misshandel i skolan, de enda vänner jag hade var efterblivna som gick i särklass och jag passade in där, tappade stinget helt för människor och har undgått att döda folk ett flertalet gånger.

Det räcker inte att vidarutvecklas som människa att anklaga andra för sina egna brister eller dina "knarkarvänners" egenskaper. Du har ju mig och andra här på Flashback som mer än gärna hjälper dig och hoppas inte att du drar oss över samma kam. Du måste helt enkelt inse att världen inte alls är så pass ond som man vill tro, världen utrör sig utifrån en själv och sina konsekvenser, det blir som du gör den till helt enkelt.

Jag vill inte uppmana dig till att börja röka igen om du således inte gör det ännu, om du inte röker tycker jag att du borde tappa upp ett varmt bad och tända lite ljus, filosofera och tänk dig bort ifrån din onda tillvaro eller ta en promenad nu i mörkret på kvällen, rensa tankarna med lite musik och motion, nu är det inte mycket folk ute heller som du behöver stöta på. Det räcker med små medel att få tillvaron att gå utifrån sina egna behov men det krävs rätt motivation och hur man bearbetar sina trauman. Jag har försökt glömma bort det jag fick uppleva i högstadiet och träffar inte dom längre. Jag lever ett nytt liv fast på samma ort, terapi och skolbyte räckte för mig. Sen blev jag vuxen, började ta eget ansvar och vidga mina tankar för att komma underfund med mig själv.

Tack till dig med. Jag glömmer inte ditt hjälpande inlägg tidigare...

Mvh

Njaa... I första hand får man Ritalin/concerta som innehåller "fejkamfetamin". Närmare bestämt Metylfenidathydroklorid.

Då jag drabbades av krampanfall pga Ritalin så ska jag nu få riktigt amfetamin utskrivet. För att få det måste man dessvärre gå via läkemedelsverket och det tar en ofattbar lång tid.

Min läkare sade för övrigt att en person med adhd inte kan bli beroende av centralstimulerande droger om man bortser från nikotin.

Jag har själv missbrukat alkohol och diverse andra droger och det var mest därför jag drog upp frågan med missbruk. Numera äter jag mest tabletter. Xanor depot dygnet runt som exempel

Jag har även väldigt lätt för att trilla dit och äta alldeles för många tabletter bara för att. Samma sak med cigaretterna.

Det känns dock inte som att jag kan bli beroende av någonting. Utan droger i kroppen ligger jag som man säger på -1 medans en normalt frisk person ligger på +1. Drogerna höjer mig då till denna nivå.
Ungefär så har jag fått det förklarat för mig.

Jag missbrukar mest för att slippa tänka så mycket. När jag är stupfull så kan jag i vart fall tänka med kuken.

Jag tycker det drabbar en personligen rätt ofta. Jag är känslig för svek och brutna överenskommelser.

Ja, det är väldigt trevligt att det finns vettiga människor. Jag använder olika kammar . Använder rentav en sax för de som inte är bra för mig.


Nu en fråga till alla Aspergare:
Är det bara jag som är temperaturkänslig och inte kan ta varma bad? Jag är nästan aldrig nöjd med temperaturen runtomkring mig. Antingen är det för varmt, eller så håller jag på att frysa ihjäl.

Annars bra ideér som jag vanligtvis följer, dvs nattpromenader, mp3 i öronen.
Wow. Jag har varit där, men sedan degenererats och håller på att bli ett barn igen, jag vet inte, men det känns som att jag inte kan spela det där spelet som rehabiliterad och lugn längre. Jag trodde att jag hade kommit över alla trauman, men jag har nog inte gjort det rätt. Någonting gick fel på vägen, jag har lurat mig själv. De lurade mig, läkarna sade "Det blir bättre sedan". Det blev aldrig bättre, inte psyket. Omvärlden, min ekonomiska situation, ja. Men psyket, det är helt off.

Japp. Antingen skall det vara varmt eller så skall det vara kallt.

På den här punkten är jag nästan tvärt om. Jag märker inte av om det är för varmt eller för kallt. Ialla fall inte när det gäller värme. Jag har kunnat gå omkring i långärmad tröja när det är upp emot 25°. Kroppen må reagera som den skall genom att låta svetten rinna som ett Niagarafall. Men jag märker det inte. Utan någon måste tala om det för mig.
Med tiden har man ju lärt sig strategier i och för sig. -Men det kan hända!
Kyla är det enklare att märka när den blir för intensiv. Men jag klarar låga temperaturer också. Så sådär jättekänslig för temperaturer är jag nog inte.

Hej igen.
Jag har inte tillgång till datorn på ett alltför tillfredställande sätt, så därför citerar jag inte alla dina utmärkta svar som varit till stort stöd.


Så rätt, jag känner precis så. Det är frustrerande att umgås med med personer när de klagar på deras "löjliga" problem, det känns ju så orättvist att de inte kan förstå mig, men jag ska förstå dem. Jag tänker så här att om jag haft deras förutsättningar så hade dessa problem inte varit någonting, det är tråkigt.
En gång när några "X" och jag satt och pratade så sa de: "Jag kan inte förstå vad du har för slags problem" med en vänlig ton. Frustrationen som jag känt i många år bubblade upp, men jag sa lugnt; "Jag har nog lika mycket problem som er, om inte värre" Då blev de - störande nog - nyfikna och frågade ut mig vad det handlade om, jag förmådde inte säga vad det var. Slutligen så sa jag "prestationsångest" och inget mer, de tittade lite besvärat på varandra och sa "hmm, OK". Det var tydligt att det tyckte det faktum att ett psykiskt problem skulle vara fallet inte var gångbart för dem och det blev en besvärad tystnad. Sen dess har jag inte nämnt något mer, och inte dem heller. Jag har bara fått lyssna på deras "löjliga" problem, precis som jag vore en människa utan problem.
Men samtidigt så är jag ju glad att jag har vänner överhuvudtaget, och att de ställer upp för mig. (Precis som du nämnde) Ibland är jag rädd att jag inte visar min tacksamhet fullt ut.
Jag antar att det gäller att acceptera ens orättvisa position och för att utvecklas kunna anpassa sig, och - som du nämnde - hur ska de kunna veta hur jag har det?





Tack så mycket, jag är glad att jag har kunnat lätta mitt hjärta lite, det är skönt att kunna tla ut om sina problem.
Jag tror tyvärr du har missuppfattat mig angående körkort. Jag ehh, det känns lite pinsamt, har inget körkort. Jag tror mitt första långa inlägg var lite missledande.
Jag hade faktiskt tänkt komma till det här om körkort, hur vanligt det är att aspergers har det, själv så vill jag väldigt gärna ha det. Problemet är att jag vet inte om jag är redo för det, jag har kört mycket, men bara när det är lite eller ingen trafik så har jag känt mig fullt bekväm med vad jag håller på med. Efter en smärre bortgörelse på halkbanan, två skrivningar och tre kuggade uppkörningar är detta en av de största näringsidkarna till "herr dåligt självförtroende", jag börjar känna det som meningslöst, min familj är tacksamt barmhätiga ändå, mina kompisar är det lite värre med.
Är det vanligt att aspergare lyckas ta körkort, och visst måste syndromet spela in.
De negativa tankarna har ju kommit upp, till exempel, "Kan det finnas en tjej som accepterar en kille om han ej har körkort". Detta gör att jag känner mig äcklad av mig själv, besudlad av ett grymt öde. (Jag vet, självförtroendet) Men när jag tänker på till exempel andra personer som inte har lyckats med körkort (eller någonting annat), inte fan tycker jag att de är sämre människor, jag respekterar dem ändå, denna tanke gör mig åtminstone lite gladare.

Mvh

Visst,var bara tvungen att gnälla av mej lite förut