Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jag känner igen mig, jag tror nog att min far skulle ha väldigt svårt att acceptera att jag hade en psykisk sjukdom, de gångerna han märkt att jag varit på dåligt självförtroende brukar han antingen försöka skratta bort det med att säga "alla gör bort sig", eller så blir han arg och vägrar inse att alla inte har lika lätt att ta emot motgångar som han själv.
Min mor har jag vid ett fåtal tillfällen tagit upp min problematik med, hon är snäll och "förstående", men förstår nog ändå inte min problematik...
Jag är inte bara rädd att kontakta en psykiatiker av ovanstående skäl, utan även att jag inte ens för en sådan kan förklara ur jag känner det utan att skämmas.


Nej, kärlek verkar inte vara varken din eller min starka sida, tyvärr. Det känns så orättvist och tråkigt. Mina kompisar får tjejer efter tjejer, själv så får man ingen. Detta är frustration i hög nivå eftersom jag (jag ska inte säga/skryta för mycket) är mycket misstänksam om någon av mina kompsiar blir tillsammans med dessa individer av något annat skäl än att få en sängkamrat. Själv så (-"-) tror jag att jag kan se tjejers riktiga värde, och jag respekterar dem av andra skäl än att de är bra tillfredställare, ändå så känns det som om de tycker jag är frånstötande, det gäller alltså att jobba hårdare.
Det känns som ett sådant slöseri med... kärlek. Jag kan säkerligen säga att om det fanns en tjej som skulle kunna bli tillsammans/leva med mig trots mina brister, så skulle jag ha potential att överösa henne med kärlek och visa hur mycket jag tycker om henne. Men man måste anstränga sig extra hårt i denna orättvisa värld.
Känner någon annan av er här såhär, som om det FINNS kärlek att ge åt en tjej/kille, men att ens egna brister gör att det motsatta könet (eller samma, beroende på ens läggning) - helt förståeligt - inte vill ha med en att göra. Som om kärleks och ömhets-känslorna bara omvandlas till ännu större bitterhet. Känner du såhär Rakii.


Först så vill jag be om ursäkt att jag fortsatt att uttrycka självförakt, eftersom du skrev att det var min största brist. Men jag har faktiskt haft större självförtroende efter att deltagit i den här intressanta tråden, och jag tycker dessutom att detta måste framlyftas för att visa hur jag känner.

Sen så vill jag också säga att det jag inte citerat som du skrivit inte finner mindre värt och hjälpligt, snarare tvärtom. De är till mycket bra hjälp, har gett mig större insikt och accepterande.

Mvh

Det här är intressant att forska i från ett psykiatrisk synsätt. Vad de bedömer är hur de skall kunna hjälpa dig. Diagnosen Asperger hjälper dig inte i sak, och i övrigt verkar du klara av livet ganska väl. Behöver du särskilt stöd, LSS, nej, troligtvis inte det. Behöver du en kontaktperson för att bryta isolationen? Troligtvis inte det heller. Finns det några mediciner som kan hjälpa dig? Måhända, om du är deprimerad, men inte just för att "bättra" Aspergern eller göra en symptomfri.

Vad jag tycker du skall göra är att ta se över det hela noggrant och se om den potentiella Aspergern verkligen är ett problem för dig. Är Asperger ett stort problem för dig och problemen stakar sig på varandra -- då är det dags att ta kontakt och prata med psykiatrin om eventuell behandling för att i ett tidigt skede få dig att må bättre.

Till Lantbruk av allt man har läst av det du har skrivit så tror jag inte att om du möjligtvis skulle ha en aspie eller adhd att det är det stora problemet.Utan ditt problem är att du är så osäker på dej själv.

Jag får känslan av att du går omkring och tycker att du är fulast på jorden att du är sämst osv,känner man det så utsöndrar man det ochså.Omgivningen ser det på dej.Jag vet att det kan låta lätt att säga ta dej i kragen osv men vet inte vad man ska ge dej för råd.Du vill inte gå till Psyk för att du är rädd att din omgivning ska få reda på nått.Men du verkar vara i stort behov av att få prata ut med nån du kan känna förtroende för.

Visst vi på FB som har upplevt/upplever liknande saker kan ge dej råd osv,men så vitt jag vet så är ingen härinne varken psykiatriker eller psykolog så det finns ingen som kan säga 100 procent vad du ska/inte ska göra.

Men att du har ett stort behov av att prata med nån det märks och om dom råden du får på FB av oss amatör psykatriker/psykologer hjälper dej så är ju det bra.Men jag tycker ändå att du ska försöka få prata med nån som har utbildning inom detta område

Finns två användare som jobbar inom psykiatrin, Zodiackiller samt loungepuppy, sen är det ovist med hur det är med Psykologen* som jag diskuterade med en gång i tiden, han med Freud som avatar, han kanske också är psykolog men ingen av dom tycks vara till hands då det verkligen krisar.

Det behövs inget proffs för att konstatera att när man lider av något skall man gå till sjukhuset/vårdcentralen.

Okej det visste jag inte.



Sant,men han verkar inte vilja träffa nån läkare.

Hur är din relation till din far bortsett ifrån detta planet, problemfritt eller uppstår det mer än bara vanligt groll som det ibland kan bli? Tror att vi män i synnerhet har väldigt svårt ibland att kunna acceptera våra fadersfigurer fullt ut som vi borde. Därför har b.la jag sökt mig till andra, doktorer, läkare, musiker och författare för att finna tröst och förtroende, tror mycket handlar om ostabila koder i det sociala samspelet mellan oss män emellan och våra fäder försöker behålla någon stöddig machokarikatyr för vi inte ska ses som feminina i detta sammanhang med att vi har problem. Skönt i alla fall att höra att du har en bra relation med din mor, trots allt den närmaste kvinnliga gestalten vi har i våra liv. Som du säger att du kan prata och ta itu med saker med henne är högst viktigt, du ska känna att hon är där för dig och vörnar om dig, om hon visar kärlek ska du, trots att det kan vara svårt i våra lägen vara mottaglig för den (vet hur det är själv) ska du ändå vara öppenhjärtad och acceptera den.


Tyvärr är män som dina vänner sägs vara efter det du säger. Jag har själv två nära vänner, varav bara den ena haft en flickvän i sitt nyss fyllda tjugoåriga liv. Hela den relationen kändes väldigt uppbyggd på just att hon skulle ställa upp på hans sexuella krav och allting, kände aldrig att han tyckte om eller respekterade henne på rätt sätt. Jag är som du, en olycklig personlighet då det gäller kärlek. Jag hade min chans som jag sumpade i högstadiet (åtta år sedan nu), men hon bodde då i en annan kommun och går nu på scenskola i London, hon var mitt livs kärlek och var olyckligt kär i henne i dom tre år högstadiet varade. Jag tror inte att du som jag har svårt för just nära kontakter och vårat behov av kärlek och ömhet tycks vara större än hos de flesta med AS, tror jag. Vi eftersträvar ändå någon form av värdighet med våra liv, något som en partner kan fullfölja i våran utveckling. I stället blir vi hånade och nersedda, jag har dock inte problem att ta kontakt med tjejer och umgås med dom, men då kräver det att jag är rimligt berusad.

Jag tror att du är i fel sällskap för att hitta en partner som passar dig. Om du gick i skolan fortfarande, eller var med i någon sorts sällskap skulle det nog vara lättare att hitta. Nu är det ju inte så, då får man bortse ifrån det jag nämnde och restauranger, krogar, kaféer eller biografer som är sociala och bra sammanställningar brukar man träffa folk på. Du får visa om du får gensvar att du är intresserad, även om det är svårt att veta hur man gör. Då jag är på mitt favoritfik i Stockholm här så händer det ofta att tjejer är flirtiga och dylikt men vet inte alltid hur jag ska bete mig eller ge gensvar, blir oftast att man återgår till sin kopp kaffe och diskuterar något med vännen.

Det är bra att träffa läkaren. Han kanske avskriver misstanken om Asperger och sedan behöver han inte oroa sig mer.

Vad är det då i synnerhet som du inte vill tänka på, döden, hemskheter eller ditt mående? För mig är det som för dig, jag knaprar piller och söp som ett svin för att kunna släppa alla hämningar och kontrollbehov jag hade. Med sprit i kroppen kunde jag samtala med främlingar, tjejer på krogen och bara vara som jag hade varit som den person utan social fobi eller svårigheter.

Hur mycket röker du dagligen, varierar det eller brukar det bli samma mängd? I vilka sammanhang röker du och har nikotinet någon bruklig funktion i ditt liv, som att belöna dig för någonting eller dylikt?

Intressant tråd!

Jag har gjort ett par test på nätet men fick klart under gränsen på dem vilket gladde mig. Jag tycker ändå att jag delar flera drag med Aspies och har accepterat det.

Ni som har partner, hur träffades ni? Var lyckades ni hitta någon som är som ni? Jag vill ha tips!

Under hela ungdomen har jag inte vågat kontakta tjejer då jag varit lika osäker på följderna oavsett om det skulle gå bra eller dåligt ("sooner or later, you'll have to fuck" vilket kändes lika skrämmande som att bli avvisad, så jag bangade alltid ur).

Men jag har faktiskt haft ett förhållande med en tjej som jag delade mycket med (träffades på nätet, en chans på miljonen). Har alltid mognat sent och var nära 30 innan jag var med en tjej och visste inte hur jag skulle klara det. Det visade sig att mina farhågor var överdrivna! Närhet, kärlek, hångel, sex - det är ju så lätt! Hade jag vetat det hade jag kanske inte kastat bort så många år i ensamhet. När man väl kommer över tröskeln, är det världens naturligaste sak. Allt faller sig naturligt. Jag kan nog tacka att jag mentalt förberett mig under många år, så att det kändes och verkade som om jag redan gjort allt förut fast det var första gången.

Det jag har svårt för är att närma mig okända tjejer. Det första mötet.
Alltså, har ni några tips på hur man träffar en likasinnad?
T o m folk på datingsiterna är ju precis lika ytliga som folk på krogen.

Hur umgås vuxna människor? Jag skäms för att jag inte har några nära vänner. Är rädd för att en neurotypisk tjej skulle finna det konstigt och frånstötande.

Får nästan ångest av tanken att "över en öl" tvingas söka konversationsämne och blotta mitt torftiga fritidsliv. Har alltid känt prestationsångest inför folksamlingar. Festat har jag aldrig. Har alltid föraktat "den festande massan" samtidigt som jag känt en oerhörd avundsjuka mot dem och längtat efter att vara "normal".

Angående narkotika/sprit så har jag alltid föraktat de som använder dylikt. Det har aldrig gett mig någon glädje. Tanken att påverka sitt sinnestillstånd är dessutom skrämmande. Jag är nykterist.

Det är olika för mig, men mestadels då jag tar ett bad som jag nästintill gör varje dag mestadels för att det är rogivande och avkopplande att komma undan ifrån datorn och samtidigt ägna tid åt någon bok. Jag föredrar helst väldigt varmt vatten, så att det ångar ordentligt. Däremot om jag är i rummet så brukar jag ha fönstret öppet så det kommer in kalluft och ha lite kläder på kroppen, oftast t-shirt och mjukisbyxor. Samma då jag är ute på balkongen och röker, fryser knappast fast det är minusgrader och står i underkläderna. Då jag sover, använder jag oftast bara ett tunt överkast för att slippa svettas och så vädrar det härligt, så jag är väl mer en kallblodat människa, kan ha att göra med att min blodcirkulation inte är den bästa och fötterna är iskalla oavsett vad.

Som vänner till dig är det nog samtidigt väldigt svårt för X att fullföljligt kunna utgöra någon hjälp då dom har sådan pass liten koll på hur du egentligen har det och mår. Men jag förstår dig om du inte vill dra in diskussioner om ditt mående helt opassande in i någon konversation. Det lättaste och mest rimligaste vore nog att spontant bara säga som det är, ifall dom frågar att du mår si och så, om dom är riktigt goda medmänniskor borde dom kunna dra slutsatser på egen hand och fastställa faktum att du inte mår bra. Det är viktigt, oavsett om det handlar om familj eller vänner att kunna föra en dialog, oavsett om vad. Jag vet, det låter jobbigt i teorin men i praktiken om man får bort dom krystade undertonerna så underlättar det verkligen eran vänskap på ett bra sätt. Sen tror jag inte om snackar vidare om dig med andra om dom är bra vänner och kan föra tystnadsplikt.


Oj, jag ursäktar för att jag missförstod dig. Jag har inte heller körkort och har aldrig ens prövat att köra bil och har knappt något intresse för att skaffa mig ett körkort. Tycker att det räcker med att åka kommunalt dit jag ska, det är mer hälsosamt och risken minskar för utsläpp om jag inte kör bil. Tjejer och kvinnor är ju allmänt (i dagsläget) tråkigt nog väldigt ytliga och jag känner killar som skaffat körkort för att just ragga upp tjejer med, dåligt inflytande om något, men så är det. Men bor man långt ifrån sitt jobb/skola eller vänner kan det underlätta med bil om man ej har bussförbindelse och dylikt. Jag tycker absolut om du är sugen på det, att skaffa körkort. Då du väl tagit det tror jag att din självrespekt och insikt i dig själv kommer höjas.