Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

jag har asperger och en sak jag tycker är jobbigt är att jag är så blyg när jag träffar nya personer. därför har jag svårt att få nya vänner.

har träffat en tjej nu och jag vet inte om jag vågar berätta att jag har asperger. hur har ni andra gjort när ni träffar ny tjej eller vänner har ni berättat att ni har AS när ni kännt varandra ett tag eller hur har ni gjort ?

Det tycker jag väl inte att du behöver berätta om du inte vill. Du har ju inte precis HIV. Om det sen uppstår problem i förhållandet som beror på ditt handikapp kan kanske vara läge att förklara varför du agerar si och så i vissa situationer.

Framgick inte direkt vem frågan var ställd till men antar att den var riktad emot mig då jag är trådskaparen, så jag hoppas det är okej att jag tar mig friheten och svarar.

Jag har inga som helst problem att läsa, i vilken situation som helst. Läser mycket och ofta, vilket är lite av mitt AS-intresse, böcker och litteratur med andra ord. Spelar ingen roll om jag sitter på en fullsmockad buss eller ett tåg, hemma, hemmos vänner eller någonstans, kan koncentrera mig lika bra oftast om jag skulle sitta hemma och läsa i samma bok.


Detta har jag dock problem med, har lätt att låta bli att lyssna, börja fingra med annat och har svårt att sitta still och koncentrera mig i längre perioder om det inte rör sig om att sitta på bio. I vardagen går jag på mycket föreläsningar och annat i samband med min rehabilitering som jag går på nu. Gruppen jag går i besöker bland annat AMS, Komvux och andra ställen för föreläsningar men är alltid sysselsatt med annat mentalt.

Tja, det är ju helt upp till dig och bestämma hur du vill göra, är ju inte direkt ditt ansvar att berätta för alla nya människor du möter om din diagnos. Om du inte finner eran relation som problematisk på grund av din Asperger ser jag ingen anledning till varför du skall säga att du har en diagnos. Om tjejen i fråga har svårt att smälta det hela är det kanske lika bra att inte yttra sig.

Själv har jag påpekat för en del nya människor jag träffat på sistonde om min diagnos, men det har oftast varit inför nya människor jag vet att jag kommer umgås med och träffa regelbundet, som gruppen på mitt rehabcenter.

Liknande för mig, läsa böcker mm då är jag så focuserad på boken att jag inte ens märker att folk pratar med mig.

Medan på förläsningar mm så driver tankarna bort väldigt snabbt.

Jag behöver lugn och ro runt i kring mig om jag ska kunna läsa. Så fort jag hör ljud eller liknande så tappar jag fokus. Om folk runt mig pratar kan jag definitivt inte koncentrera mig, jag hör vad dom säger och deras ordval eller ämne skickar iväg mig på en "associationsresa".

Om jag pratar med någon, så har jag stora problem med att se folk i ögonen. Just för att det kräver så mycket koncentration för mig att fokusera där så jag har inte kraft nog att hålla en vettig diskussion. Tittar jag bara bort under samtalet går det dock utmärkt.

Mm, samma här! Kan tänka mig att det är den lätta formen utav autism som spökar då i samband med att man utesluter omgivningen och verkligheten i och med att man helt enkelt fastnar i den världen som boken erbjuder.

Jag tror personligen att jag hade valt att vara rätt så öppen med det. Det krävs en del av kvinnan i fråga att leva med mig. Kanske inte mer krävande än en vanlig man, men annorlunda.

Ja, men nu var ju inte hans fråga om huruvida man bör säga det om man väljer att inleda ett långt förhållande, vilket man såklart inte vet såhär i förväg heller.

I mitt fall har det hänt att jag påpekat i förbifarten om min problematik (inte enbart Asperger) inför tjejer jag träffat spontant på stan eller så, det underlättar betydligt mera ifall jag skulle agera utåt lite annorlunda. Däremot är det sällan att jag agerar onormalt eller omotoriskt då jag tenderar att vara väldigt begåvad med att skyffla undan mina tendenser för att vara en sedvanlig högfungerande Aspergare.

Japp, jag faller nog under den kategorin med. Folk kan inte förstååå att jag är aspie. Det skapar ju såklart vissa problem med att bli misstrodd om diagnosen, men men.


Nej, såklart kan man inte veta om man påbörjar ett långt förhållande. Men mina tidigare erfarenheter av flickvänner och sambo, är att det hade varit bra för dem att veta i förväg om mina problem. Det hade kanske förenklat saker, och hade definitivt minskat mycket huvudbry.

Måste faktiskt erkänna att det kan vara enormt jobbigt att vara högfungerande autist/Aspergare medans man inte direkt känner av några andra symptom av sina övriga diagnoser, utan blir mest som vilken neurotypisk människa som helst. När jag befann mig på slutenpsykiatrin, såväl då jag går på rehabgruppen ett par gånger i veckan känner jag mig som en outsider för jag inte faller in överlag i de resterande minoriteterna som har Schizofreni, ADHD, Damp, Dyslexi etc... känner mig överlag mer normal än de flesta i min situation skulle jag våga påstå.


Har ingen direkt erfarenhet av relationer och förhållanden överlag då jag mestadels har varit singel i hela mitt tjugoettåriga liv. Men ja, om jag skulle bli tillsammans med någon tjej hade jag nog sagt som det var, även om jag antar att min diagnos inte skulle sätta käppar i hjulet i förhållandet, fast man väljer ju att ta det säkra före det osäkra som sagt.

Just det här med koncentration.. Min psykolog frågade om jag lätt blev störd av folk omkring mig och ljud och sånt och inte kunde återgå till det jag höll på med om något avbrutit mig. Och det beror på. Om jag läser eller skriver så brukar jag bli så inne i det att jag knappt skulle märka om rummet började brinna föränn jag börjar hosta av röken, men om jag pratar med någon och jag inte är speciellt intresserad, så glider tankarna iväg direkt. Har även svårt med ögonkontakt. Psykologen gav ingen feedback den här gången så jag vet inte om det jag berättade var tecken på asperger eller inte (?)

Faan nu när jag tänker till så kan jag komma på flera tillfällen (jättemånga) där folk sagt något och andra börjat skratta och jag fattade inte varför, eller att jag sagt nåt och folk börjat skratta fast jag inte skämtade. Händer väl alla, men väldigt ofta för mig nu när jag tänker på det.