Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Tack för svaren!
Jag tillhör inte den gruppen som klamrar sig fast vid föräldrarna, jag är snarare tvärt om.
Jag flyttade hemifrån som 16åring och har väldigt lite kontakt med mina föräldrar, har jättesvårt för att hålla kontakten med folk och det gäller även familj

Hur lång tid tog utredningen?
Vill dom att man ska fortsätta prata med psykolog efter utredningen?
Kostar själva utredningen någonting?

Jag fick Asperger Syndrom diagnosen diagnotiserad samt fick jag diagnos med
autistiska drag och damp när jag var 7 år, jag hade konstiga beteenden som
barn och ville undvika social kontakt och sociala saker som sporter eller
föreningar eller tillfällen där man träffade andra barn. Jag var väldigt ovillig då.

Jag kunde såklart leka med barn om jag väl lekte lekar som Lego eller något
likartat. Jag fick gå på en specialskola där jag fick pedagogisk hjälp såväl som
kognitiv beteendeterapi för att behandla min damp (vilket jag har en mycket
bra kontroll över nu, den är så bra att jag kan faktiskt inte få utbrott på
människor utan mkt bra kontroll). Jag har specialintressen (pga asperger
syndrom) och detta är väldigt verkligt, när jag var liten så var Dinosaurier en
stor drift, sen blev det Pokémon å Yu-Gi-Oh! (därav smeknamnet här) å jag
har fortfarande glädje av Pokémon å Yu-Gi-oh! å först skämdes jag en hel
över det att jag gillade Pokémon när jag gick i 9:an å även gymnasiet men
jag sket rätt fort över det å faktiskt gick öppet ut om att jag diggar PKMN å
det gör jag fortfarande! Nu har jag ett annat intresse som har med sociala
interaktioner att göra vilket gör att jag INTE är rädd för fysisk beröring
utan faktiskt uppskattar det väldigt mycket. Vad jag har läst angående
om asperger syndrom är att det finns vissa som känner att de vill vara helt
för sig själv när de blir äldre och vissa känner ett behov att vara någon nära.
Jag själv känner socialt behov och mår bara bra att träffa mina föräldrar som
förstår mina problem. Jag är evigt tacksam över att de hjälpt mig så tidigt i
mitt liv och jag kan inte föreställa mig människor som fått sin diagnos när de
varit kanske 20 eller mycket äldre hur det känns att få veta "varför de varit
så annorlunda som barn". Men en sak som jag är väldigt emot inom diagnos
för asperger syndrom är just att "vi" ska ha svårare för empati, detta är rent
bullshit! för jag har upplevt genom att kolla en person i ögonen HUR denna
person mådde, det kan vara lite svårare för "oss" men "vi" har visst förmågan
att kunna "Känna av andra människor" bara "vi" fokuserar oss. Med andra ord
för att bli nördig i termerna, "vi" HAR visst spegelneuroner som fungerar rätt
bra å vissa studier (om jag minns rätt) så har det visats sig att människor
med asperger syndrom har färre antal spegelneuroner som ger förslaget att
det är en faktor till varför "vi" har lite svårare med att få igång empatin men
den finns där och det är en väldigt onödig föreställning att TRO att man inte
har förmågan. För min egen del så har jag oftast svårt att veta varifrån alla
sociala signaler kmr ifrån. Jag kan känna "obehag" och inte begripa att det då
var "en pinsam tystnad" som skedde, men nu när jag gett mig in mer på dessa
sociala samspel som finns bland människor så börjar jag verkligen begripa mkt
bättre och kan ha rätt roliga samtal med människor och speciellt med det
motsatta könet som det troligen borde vara hopplöst med om man har denna
diagnos. Det är bullshit! säger jag. Övning ger färdighet säger jag bara!

/ Max.

Jag har upplevt samma sak, speciellt under högstadietiden när jag hade "människor", utseende och populäritet som specialintresse, jag har hört att det ska vara extra vanligt för tjejer att ha sådana intressen och att det är en stor anledning till att det är svårare att upptäcka AS hos tjejer än hos killar. För eftersom det var mina intressen, så var jag väldigt social och hade mycket vänner.
Jag kunde gå i skolkorridoren och bara titta på folks ansikten och "känna" hur dessa kände sig.
Jag var även väldigt intresserad av övernaturligt och andligt så jag drog väl slutsatsen att jag hade ett "sjätte sinne", haha känns ju lite snopet såhär 10 år senare att komma på att det där sjätte sinnet bara var ett "fel" i hjärnan
Efter 20årsåldern nån gång började jag bli precis tvärt om och slutade bry mig om utseende och (enligt mig) obetydliga saker.
Nu kan jag istället bli väldigt irriterad på människor som är ytliga och utseendefixerade, mår till och med riktigt dåligt av att ha "sådana människor" omkring mig.
Jag har kommit fram till att jag mår bäst med väldigt få människor i mitt liv och jag föredrar oftast att sitta hemma själv framför datorn och titta på dokumentärer än att umgås.

Du kom lindrigt undan när du blev tvingad enbart 2 gånger. Jag blev tvingad till mer än så.
Jag var i en djup depression när diagnosen ställdes första gången. Mina föräldrar misstänkte manodepressivitet, men icke.

Det är psykologer som utreder. Min andra utredning, det som du kommer att få göra, snackade vi inte så mycket. Jag är nedstämd, så jag talade om mina beskymmer, vad jag anser om människor. Att jag behöver anpassa mig hela tiden beroende vilket slags folk jag kommunicerar med. Min avsaknad av glädje. Enligt psykologen och jag håller med, så menar han på att jag är högintelligent och samtidigt inte vill anorlunda. Därför går min hjärna på högvarv under sociala sammanhang, jag är nästan aldrig bekväm i dessa situationer, men jag spelar ändå bra, jag tror ingen hade trott att det hade varit möjligt, det jag har gått igenom om de talar med mig.
Ibland önskar jag att jag slapp tänka på min omgivning. Det kan jag enbart göra när jag är ensam, där jag trivs bäst för tillfället.

För mig är utredningen inte slut, jag har hållt på i över 1 år pga av att psykvården på min ort har genomgående agerat destruktivt,
räkna med att det generellt sätt går undan dock, min brors utredning gick på drygt 1 månad, utifrån dyliga preferenser skulle jag inte förneka heller att det nog kan gå forfare att slutföra ju "sjukare sidor" du uppvisar för utredaren

stjälva utredningen kostar inget extra, men för att få tillgång till den måste du ha någon form av säsongskort hos psykriatiska öppenvården skulle jag tro, snacka med samma kliniks psykologer mer än 1 gång skulle jag tro vara mycket obligatoriskt

stjälv satt jag och slentrian ältade livet med 'vårdaren' i 9 månader pga av att den enda AS utredaren långtidssjukskrivit sig stjälv, nu har jag inte varit hoss psykolog sen i sommras och utredningen fortgår så du lär välja stjälv ifall du vill fortsätta med psykolog eller inte

Jag har svårt att leva med alla de handlingar jag gjort pga av mina problem som AS medför. Hur gör ni?

Jag förstår att det blir svårt att diagnotisera tjejer med AS då de flesta
tjejerna är intresserade av utseende å tjoffs, vilket jag tror är en av ren
biologisk drift precis som vi killar har en biologisk drift i att hävda oss själva.

Jag själv tycker väldigt mycket om att vara med i sociala sammanhang och
prata med människor även om jag är rätt osäker och känslig person inom
många sociala situationer än så länge (arbetar på det). Jag föredrar att
umgås med människor jag tycker mer eller mindre, det känns så stimulerande
tycker jag. Jag brukar vara ensam rätt ofta dock men föredrar sällskap tills
jag börjar känna mig irriterad på personen av någon konstig anledning. Jag
kan inte föreställa mig hur du klarar av att hellre vara själv än med någon!

/ Max.

Jag tror inte att det är några biologiska faktorer som spelar in alls, utan enbart samhället som styr in oss i olika könsroller.
Flickor pyntas som några jävla julgranar med rosa hårspännen, söta kjolar, röda lackskor, flätor och annat krimskrams.
Detta uppmuntras varje dag redan på dagis av fröknarna med ständiga komplimanger som "ååååhhh nämen guuuud vilken sööööt toffs du har idag!"
Pojkarna får däremot slitstarka, bekväma kläder som ska tåla våldsamma lekar.

Pojkarna blir tillsagda att inte gnälla när de slagit sig eller att sätta på ett plåster medan flickorna ofta får sitta i frökens knä och bli daltade.

Du fick ett blått täcke på BB och jag ett rosa, "indelningen" börjar redan där..

Killar uppmuntras att vara självsäkra och deras röster blir lätt hörda medan tjejer måste skrika och kämpa för att få folk att lyssna. Det ironiska är ju att kvinnor som kämpar och skriker ses som "gnälliga bittra sura feminister" medan män som bryr sig om jämställdhet blir förebilder och ses som kloka män.

Okej nu får jag en känsla av att jag borde sluta skriva om detta eller posta i en annan tråd
Genusvetenskap är ett ämne jag brinner starkt för, problemet är att jag inte kan "låta bli" att börja diskutera det.. speciellt när någon har en annan åsikt än jag.
Hur gör alla för att ge fan i att börja prata sönder människor om specialintressen?

Jag vet inte riktigt heller varför jag oftast föredrar ensamhet, men jag tror att det är för att jag behöver mycket tid för att bearbeta, planera och "andas ut".
Om jag ska umgås med andra känner jag mig oftast helt utmattad efteråt och det blir nästan mer en belastning att behöva umgås.
Jag har kommit på att jag alltid ställt för höga krav på mig själv just i den sociala biten. Jag umgicks ofta för andras skull och inte för min skull.
Jag tvingade mig själv att vara på ett sätt som jag mådde dåligt av.
När jag började meditera för ett par år sedan så kom jag till insikt med massor av saker bland annat att många av mina långa depressioner, panikångest och perioder av total isolering berodde på att jag hade för mycket folk runt om.
Nu, när jag har mycket färre vänner så mår jag bättre och får inte lika svåra depressioner längre..
Jag tror att det handlar väldigt mycket om att tillåta sig själv att göra det man behöver göra, (som i mitt fall är att vara ensam en del).
Men visst, ofta känner jag mig skitdum när jag blir tillfrågad att göra något men tackar nej pga att jag redan planerat att jag ska dricka kaffe, röka cigg och pilla med datorn den dagen.
Meditation har förresten hjälpt mig jättemycket, framförallt att lära känna mig själv och analysering av mig själv och andra.
Meditationen var nog det första steget på vägen till "insikten om AS".

Att ja blev tvingad till psykologen 2 ggr är visserligen inbakat i en lång historia med bland annat boende på BUP några månader+ett par månader på ett annat hem och därefter fosterfamilj..
Det verkar som att nästan alla människor, som i vuxen ålder misstänker Aspergers, haft BUP och socialen inblandat när de var yngre, tycker det är synd att dessa inte har mer kunskap om AS utan istället tar för givet att man är en "trotsig tonåring" som det var i mitt fall.

Ja, jag tycker med att det är påfrestande att tänka på omgivningen och anpassa sig.
Det värsta är när man umgås med två personer från två helt olika sammanhang, tex en kompis från klassen och en kompis från jobbet, då vet jag inte alls vilken roll jag ska inta och det blir ofta fel.

Nej, stjälv anser jag det vara lika många av katergorin..veklingar som inte gjort mycket väsen av sig i livet utanför hemmet, där inga vuxna har haft något uppsendeväckande nämnvärt att gå på tidigt

Ja, du har säkert rätt.. jag har kanske fått en felaktig uppfattning eftersom de jag känner som har AS, har haft socialen eller BUP inblandat..
Hehe eller också är jag bara bitter för att dom aldrig "fattade mig" och bedömde mig felaktigt.