Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Oj vad det stämmer in på mej. Sorry man jag klarar inte av att umgår med någon som påminner om mej själv.

Asperger är något som INTE ska finnas imo., då menar jag inte bara på pappret utan det ska INTE finnas överhuvudtaget, förstår inte varför vissa tokskallar hyllar den skiten alltså. :S Världen är bra underlig, nothing more to say.

Vilka tokskallar hyllar den skiten

Ja, jag håller med om att det är sjukt att diagnosen finns och sätts i så pass hög utsträckning som den gör. Alltså världen är sjuk, Sverige är sjukt, med sin flumskola och "alla ska ta varandra i handen och vara vänner"-attityd. Alla ska vara stöpta i samma form och avvikelser är sjukliga.

Hade jag sluppit skolgympan och kunnat börja förvärvsarbeta i tonåren vete fan om jag hade utvecklat så grava psykproblem som jag nu gjort. Pengabrist, att inte duga, inte vara tillräckligt effektiv på arbetsplatserna, stress från Arbetsförnedring och Socialtjänst, samt press från psykvården - de ville ha mig arbetsför, det var allt som betydde något.

Jag hade nog varit arbetsför om det hade varit 1970 istället för 1995. Det var mindre stress och prestationshets förr. Någon jävla Asperger hade aldrig behövt upptäckas hos mig då tror jag, jag hade däremot så småningom behövt barbiturater eller benso för ångest och sömnproblem. Räcker gott så, Aspergern behöver jag inte för något annat än att kunna kvittera ut min sjukpension, men det är egentligen de andra psykproblemen som gör mig SJUK. På grund av att samhället är SJUKT.

På grund av att samhället är SJUKT så behövs npf-diagnoserna, för att kunna entlediga folk innan de blir helt jävla utbrända av all hets och stress. Jag blev förstörd redan i grundskolan, dagarna var för långa och flumaktiviteterna för många. Klasserna för stora. Mobbare fick härja fritt och trakassera en sexuellt, lärarna "såg" inte.

Okej. Upplevde bara snacket om paranoia, spel och sånt som ganska negativt, men det låter ju onekligen som att du har koll på din shit iaf.

Jag tycker det svåraste med att vara onormal är just att tillåta sig själv att vara precis så onormal som man är utan att behöva analysera sönder situationer. Just den bereder mig paradoxalt nog den största utmaningen och de största grubblerierna just för att "förvandlingen" är så mycket mer komplicerad för mig jämfört med andra människor. Det är liksom inte "så bara" att slänga på mig en Nike-jacka och börja babbla brudar. Eller omvänt... att slänga av mig Nike-jackan och brudarna och konversera kring anti-mainstream över en kopp latte. Båda känns fel på något sätt.

Man blir på något sätt alltid att sitta på två stolar mellan ytterligheterna liksom. En utomjording utan instruktionsbok som härmas så gott det går. Och att hitta en klar och tydlig image som gör att man passar in till 100%... det är ju liksom omöjligt. Det blir ju ändå alltid fel liksom. Behov som inte blir riktigt tillfredställda... Personlighetsdrag som smyger fram vid fel tillfälle...

Där kan jag ibland önska att det fanns någon magisk fix, men i grund och botten kommer ju alltid dessa ytterligheter göra att jag hamnar utanför i viss mån...


Och här är jag då mer inne på att ju mindre jag analyserar och ju mer jag accepterar - desto enklare blir det för mig personligen att ta mig över det hinder det sociala förtretet innebär. Att släppa kontrollen vet jag att det onekligen leder till mer yttre konflikter, melodramer och besvikelser... men det ger mig samtidigt chansen att vara social på riktigt utan att behöva slita mitt hår och gå in i väggen av rent kontrollbehov med såväl självanalys som omgivningsanalys. Jag kom, jag sågs, jag sabbade kalaset, jag gick vidare. ADHD-aspergaren.

Jag vet också att det är många med AS som istället går den motsatta vägen och ofta lider av långtgående depressioner (som vilar på självanalyser) och social fobi (som istället är en slags yttre analys) och blir mer kontrollerade och återhållsamma för att motverka sin efterblivenhet. Mycket principer, image, Linux-tjat, gothande och sånt där för att liksom ge en bild som dom själva har kontrollen över. Man fastnar i en slags karikatyr av en väldigt väldefinerad bild av sin personlighet och väljer enkla karikatyrer och smalt umgänge som man kan hålla ganska bra överblick på och lära sig alla ins and outs på liksom. Jag kallar denna Ekosymtomsaspergaren.


Alltså...

Upplever ni som har haft problem med SF och Depp att sjukdomarna gjorde er mer analyserande och stärkte ert kontrollbehov?

Och ser ni fördelar eller nackdelar i själva kontrollen? Mao... kan det vara så att man liksom tar avstånd och begränsar vissa kontakter och sociala åtaganden pga att den "mänskliga ekvationen" är så oberäknelig?

Vad ser ni fördelar respektive nackdelar med extrovert vs. introvert? Extroverten kan ju t.ex. enklare förflytta sig i sociala sammanhang men blir ju långt ifrån älskad av alla, medan den introverte AS:aren kanske istället har lättare för att smälta in men samtidigt har ett inbyggt problem i alla grubblerier kring sig själva och omgivningen (vilket onekligen leder till såväl SF som depp och kanske en mindre chans till självförverkligande på lång sikt). Det finns fler exempel också, som att extroverten kanske har enkelt att få jobb men svårare att behålla det... medan introverten kanske har ett motsatt problem?

Och har ni skiftat mellan extroverta och introverta autister under resans gång? Är det något speciellt tillfälle som fick er att byta fil?

Och skiljer sig bilden ni förmedlar på internet från bilden ni förmedlar irl? (Eller i andra sammanhang, t.ex från familj till kompis?)

Sen är jag lite nyfiken på hur ni skulle vilja vara också. Hur skulle idealvärlden med idealjaget se ut om ni själva fick bestämma? Vad vill ni förändra hos er själva och andra liksom?

Intressant att du nämner detta då jag själv har haft folk i vänskapskretsar osv med dyslexi, damp eller adhd, cerebral pares och andra sjukdomar, funktionshinder eller hjärnskador kring hela min uppväxt. Du säger ändå att du lyckats med att bibehålla din kontakt med dessa vänner med lätt form av adhd eller damp, tror du att det beror på att du själv har lättare att umgås med folk med "problem" jämnfört med normala människor?

För min del känns det väldigt mycket lättare då jag är på rehabcentret att inte koncentrera mig på att göra bort mig, säga fel saker etc... folk där har trots allt liksom jag suttit inne på slutenpsyk och använder mediciner. Även om det hela känns mer som ett dagis för funktionshindrade så upplever jag trots allt att det är lättare att anpassa sig socialt med folk av samma form av psykiska funktionshinder som en själv.

På sätt och vis håller jag med, om man läser här i tråden av snart alla 1000 svar så känns det som mer eller mindre alla har AS i någon utsträckning, och fler på forumet lär ju ha det trots att det aldrig riktigt blivit känt för dessa individer. Jag är inte så pass inlärd i psykiatrin att jag vet hur pass mycket man stämplar folk med dessa diagnoser utifrån ens egna kriterier på vad som utgör diagnosen, men visst tycks det finnas fler AS-personer nu än för säg, tio år sedan. Utvecklingen går tydligen framåt, men går den åt rätt håll kan man ju fråga? Det finns ju människor med säkert social fobi och andra former av lätta psykiska funktionshinder som isolerar sig av sina egna skäl och infinner sig i att göra något som särklassas som "specialintresse", på så vis finns det säkert mycket felande diagnoser i samhället.

Nej, jag är ungefär den samma på Internet som jag i stort utsträckning är i verkligheten, rakryggad och ärlig är något jag försöker framställa mig som online såväl i verkligheten. Allt jag skriver på Flashback reflekterar mitt egna jag, och angående vänner och familj är det väl så att vännerna vet mer om mina privata tankar än vad familjen gör. Anledningen till det är att man vill bevara en del saker ifrån sina närmaste som annars skulle dra isär familjen, skulle dem få reda på att jag tar flödder och blir hög på droger om nätterna då dem sover skulle familjen slås i spillror.


För stunden är jag väldigt nöjd med mig själv, jag har blivit fri ifrån social fobi och depressioner som funnits med mig väldigt länge. Det enda jag skulle vilja ändra på är min Schizotypa personlighetsstörning som gör att jag har ibland väldigt svårt att kunna skilja på dröm och verklighet. Såväl att jag skulle vilja ha bättre impulskontroll, händer att jag växlar personlighet dagvis väldigt snabbt, ena dagen klär jag mig i dyra märkeskläder och hänger på Stureplan och andra dagen är jag utifrån min egen syn på cineast en skäggig och odräglig typ som bara sitter hemma och jäser i soffan.

Annars trivs jag med mig själv, och vet inte om jag skulle vilja ändra på min Asperger då jag fått nya infallsvinklar på saker och ting, lärt mig väldigt mycket och lätt om saker på relativt kort tid såväl fått nya vänner på Nätet.

Som Rakii skriver så är det nog mer folk än vad jag kunde anat från början på detta forum som har nån psykisk störning. Finns nog många som har Asperger men jag skulle nog våga påstå att DAMP är vanligare, och då menar jag ingen lätt variant av Adhd utan helt enkelt jävla DAMP.

Tycker det märks klart och tydligt på flertalet skribenter som är i 25-35 års åldern. Hetsiga agressiva fanskap.

Exakt, rent generellt känns det som att hela psykforumet såväl resterande individer i alternativa sexualliteter har någon form av störning eller förvrängd världsbild, men långt ifrån alla har ju såklart AS. Men om man utgår ifrån vad som skrivs i tråden så finns det ett stort antal individer som väljer att outa sig själv (om ni förstår mig rätt) medans mörkertalet i hela Sverige lär ju vara enormt mycket högre.

Jag räds mycket av psykiatrins felande snedsteg emellanåt, att dem inte direkt tycks ha någon koll på vilken diagnos man skall sätta på folk, och i likhet med social fobi så tycks autism eller AS kännas närbesläktat på sätt och vis. En anledning säkert till att jag fick diagnosen Asperger Syndrom bottnar nog stort i att jag representerade kriterier tidigare för att vara tillbakadragen och introvert, alltså sådant som tyder på social fobi, men fick ändå diagnosen säkerligen för jag har flertalet specialintressen som jag haft med mig hela livet.


Nu har jag visserligen sällan koll på i vilken ålder de flesta skribenter är i som jag tenderar att diskutera med, men jag håller med, det finns folk som är väldigt arroganta och beter sig barnsligt. Om dessa nu har Damp eller ADHD låter jag vara sagt då man i stort sett kan bete sig hur man vill på FB gentemot andra utan att riskera att det blir mer än en varning.

Nu syftade jag inte på att folk som är otrevliga mot varrandra skulle ha DAMP. Detta är ett anonymt forum så man behöver ju inte uppföra sej som en ängel. Men vissa på detta forum visar enligt mej alla tecken på att ha DAMP.