Citat:
Ursprungligen postat av Micke_hs
jag kikade lite tidigare i tråden och måste säga att Shrewish vad jag sett skriver väldigt vettiga och sakliga inlägg. Ser inte alls den kritik från somliga om att han/hon har en förutfattad mening. Dock fick jag inget svar på mina frågor, men de var väl antagligen rätt dumma ^^
Dina frågor var absolut inte dumma, tvärtom. Däremot både kräver och förtjänar dina funderingar lite tid och eftertanke innan de bemöts, vilket man inte direkt kan säga om andra i denna tråd aktiva debattörers inlagor.
Citat:
Ursprungligen postat av Micke_hs
Det finns sjukdomar där mycket pekar på somatisk orsak utan att man för den skull i skrivande stund vet om orsaken. Exempel på detta är sjukdomar som tycks bero på neuroplasticitet eller sjukdomar som misstänks härstamma från områden som ännu inte är tillgängliga (delar av innerörat t.ex.). Dessa kan man förhoppningsvis påvisa i t.ex. fmristudier samt när tekniken går framåt. Menar du att det därmed är omöjligt att studera effekten av läkemedel vid dessa kontra placebo? Det må vara svårare men om x läkemedel ger y effekt utöver placebo bör man ta det i beaktande, något annat vore högst märkligt. Inte sant? Vad gäller ssri så har enbart problematiken existerat då det funnits ett fel i regelverket med "profound publication bias" som följd. Man har med andra ord främst publicerat studier som visar gynsam effekt (där man ofta manipulerat data på diverse sätt, t.ex. haft korta testperioder och utan långvarig uppföljning då detta ger betydligt sämre resultat för ssri) och struntat i att publicera studier som visar på liten eller ingen effekt utöver placebo. Den senaste metastudien visade vad jag vet att ssri är i princip helt verkningslösa vid depression, ungefär 2,7% av de som tar en ssri kan räkna med resultat utöver placebo (eller något i den stilen). Nu menar många psykiatriker att det beror på att man ju måste testa flera innan man hittar den som fungerar, men det får man väl visa då. Något annat är rätt pseudo enligt mig.
Sjukdomar där ingen känd somatisk genes finns men där man kan misstänka neuroplasticitet - menar du t ex schizofreni, där viss evidens finns för en störd dopaminmetabolism med därpå följande synaptisk dysfunktion? Precis som du säger kommer fMRI med största sannolikhet få en mer betydande funktion i diagnostiken av sådana tillstånd framöver. Redan i dagsläget kan andra neuroplastiska sjukdomar som Alzheimer påvisas bildmässigt; med fMRI kommer diagnostiken förfinas ytterligare (de eventuella sjukdomarna i innerörat lämnar jag därhän då jag inte riktigt vet vad du menar - är det BPPV o dyl som avses?).
Nå. När man, som du säger, kan påvisa dessa sjukdomar bildmässigt så torde man även kunna följa effekten av läkemedel bildmässigt, och inte enbart behöva förlita sig på subjektiva skattningsskalor. För de neuroplastiska sjukdomarna är symtomen dessutom mycket påtagliga rent objektivt, så den här typen av problem uppstår inte direkt. Vid Parkinson t ex, så är ju svaret på behandlingen ett av kriterierna för diagnos.
Däremot håller jag med dig i att ett tydligt svar hos gruppen som får effektiv substans i relation till placebogruppen ska följas upp, något annat har jag inte sagt. Jag står dock fast vid att en effektiv substans som är behäftad med tydliga biverkningar vid infusionstillfället är ett observandum i en studie där inga sant objektiva parametrar finns.
Avseende SSRI och depression så vet jag bara att evidensen är mycket svag (om alls existerande) vid mildare depression, medan det finns starkare evidens vid djup depression. Det stämmer säkert det du säger ovan.
Citat:
Ursprungligen postat av Micke_hs
Så ditt argument är att studien är problematisk därför att tre av deltagarna i studien nådde remission under och efter behandlingstiden? Om vi nu fortsätter på det högst hypotetiska autoimmuna spåret så kan medicin hjälpa till med att uppnå remission, inte sant (dvs det är i regel högre chans att uppnå remission när man även får behandling för sjukdomen än om den går obehandlad)? OM så är fallet, vilket jag inte vet säkert, är det inte något i sig djupt problematiskt med att några av de som faktiskt fick verksam substans gick in i remission om det nu skulle vara en autoimmun sjukdom även om så inte sker i vanliga fall. Om du å andra sidan menar att "spontan remission" vid CFS är så extremt ovanligt så talar det väl också emot depression som orsak eftersom det inte är särskilt ovanligt med remission så småningom vad gäller depression. Orrrr?
Remission under tre år torde som sagt inte höra till vanligheterna vid autoimmuna sjukdomar så svåra att de behandlas med cytostatika/monoklonala antikroppar - iaf har jag inte sett eller hört om liknande utfall. Har du det så är det spännande. Snarare har det visat sig att ospecifika monoklonala antikroppar vid t ex SLE kan förvärra tillståndet kraftigt efter en första (modest) förbättring - detta eftersom B-cellerna slås ut utan selektion, vilket leder till ökade halter av b-cellsstimulerande faktor som man tror är en av faktorerna vid insjuknandet i SLE.
Vid såväl SLE som andra autoimmuna sjukdomar har man påvisat förhöjda halter B-cellsstimulerande faktor (och autoantikroppar). Jag har inte sett någon studie som visat detta vid CFS.
Att CFS jämförs med depression beror på att depression är en väl studerad affektiv sjukdom. Det betyder inte att CFS är liktydigt med depression, absolut inte. Symtombilden påminner snarare om den vid andra somatiseringstillstånd, och har i sådana fall mer gemensamt med dystymi än depression. Samsjukligheten i t ex personlighetsstörningar och olika ångesttillstånd bidrar i många fall också till att göra det hela än mer svårgreppbart (och svårbehandlat).
Citat:
Ursprungligen postat av Micke_hs
Du missar min poäng. Poängen är att enbart för att något är fallet rent ontologiskt så följer det inte att så är fallet metodologiskt/epistemologiskt. Bara för att materia är allt som finns i världen (låt oss anta detta) så är inte all biologi (i praktiken) reducerbar till fysik, ej heller är allt som handlar om människan ur behandlingsbar synvinkel (praktiskt) reducerbart till medicin bara för att medvetandetillstånd X=hjärntillstånd Y. Saker flyter ihop och det tror jag är bra, men samtidigt är psykiatrin minst sagt något "messy" som vetenskaplig disciplin, det är dock en annan diskussion och jag är i grunden positivt inställd till psykiatrin.
Oj, här tappar du mig lite. Jag förstår att dina kunskaper inom den teoretiska filosofin vida överstiger mina. Så pass, faktiskt, att jag inte ens ser hur vi står i motsattsförhållanden här.
Någonting är. Detta någonting slutar inte vara och ändrar inte karaktär bara för att vi tror det ena eller det andra. Först när vi med våra sinnen kan omfatta det kan vi som individer känna oss säkra på tingets natur, men det ändrar inte dess egenskaper. När forskningen för allt fler psykiska sjukdomar visar strukturella, genetiska och biokemiska avvikelser ändrar det inte sjukdomens inverkan på människan, men det kan få enorma effekter på bemötande, behandling och allmän acceptans.
Citat:
Ursprungligen postat av Micke_hs
Du får gärna länka till någon studie som visar att depression är ovanligt vid somatisk sjukdom. Jag har nämligen aldrig tittat på det men man har precis som du säger en idé om att det är vanligt (inte minst av anekdotiska skäl). Intressanta svar hursomhelst.
Har ingen sådan till hands men jag har sett siffror mellan 15-25% för cancerpatienter. Jag har under en tid arbetat med människor med obönhörligt progressiva sjukdomar som omfattar specifika sinnesorgan och bland dessa upplevde jag att anmärkningsvärt få sjönk ned i den hopplöshet som ändå hade varit befogad ur en frisk persons perspektiv. Människan är fantastisk i sin plasticitet. Och dina synpunkter här både relevanta, intressanta och utmanande!
