Citat:
Ursprungligen postat av
Reparationssats
Undrar bara för övrigt, känns det som er sjukdom dämpar er förmåga att känna känslor och glädje?
Alltså själva förmågan att känna den, inte att den uppstår mindre pga begränsade livsmöjligheter etc.
Jag tycker inte jag känner någonting alls, intryck och vardagliga små saker gör ingen inverkan på mig alls, allt känns lika grått och tråkigt oavsett nästan, en ledig varm solig dag får mig såklart på gott humör men inte mer än så för det mesta.
Kanske har mer med nedstämdhet att göra misstänker jag
Inte för mig, men om man verkligen tänker på hur ens liv är med denna sjukdom, så är det rätt tragiskt hur mycket man får offra.
Så det kan nog bli hur som helst.
Citat:
Ursprungligen postat av
BePatient
Begränsade livsmöjligheter och gissningsvis ensamhet därtill leder ju till depression, vilket innebär mindre positiva känslor, så de två måste ju gå hand i hand till stor del.
I början pratade de om att den med CFS/ME var mindre benägen att bli deprimerad med sjukdomen.
Senare år så har man hört mer och mer som tyder på annat.
Det är säkerligen för nått stigmatiserande att man påstod annat i början, då läkare attackerar dig med mediciner som är till för depressioner och annat.
Detta testade man även på mig, och jag mådde så mycket sämre.
Då sade läkaren som gav dessa att man måste ta dom i två månader, och sen när vi kom till två månader så ändrade han sig till 6 månader.
Och då sade jag det var över, jag tänker inte på skit mera, för det kan knappast vara syftet med medicineringen att få en må sämre och värre i sin sjukdom.
Senare år efter när man försökt igen så ber jag dom dra åt helvete om de insisterar, men märkt de senaste åren att de inte är lika på dessa mediciner längre och när man hör runt.
Undra om det är så för resten av landet också, och att man inte kastar SSRI eller liknande för vad som helst.
Citat:
Ursprungligen postat av
Reparationssats
Ledsen att meddela. Det är inget fel på mina kortisolnivåer... Jag är bedrövad över att det inte visar nått fel där, visst glad att det är bra så det inte ställer till med andra saker men man vill hitta roten i problemet såklart...
Var och provade mig och det visade värden inom referensen...
Vad gör man nu
Har dom stresstestat dig med Dexametason?
Citat:
Ursprungligen postat av
seaworthy
Man tar tag i livet och skriver in sig på KBT. Internetpsykiatri.se
Samtidigt kan du börja äta bra och motionera.
Enda som fungerar på denna patientgrupp är phasing, och maximera och identifiera vart max ligger och innan det faller.
Äta bra kan man ändra till, motionera nej, det funkar inte alls, då samma gäller där, du kommer snabbt till en punkt motionen sänker dig istället.
Och detta är en av få sjukdomar man inte rekommenderar motion.
Citat:
Ursprungligen postat av
seaworthy
Det är uppenbart att undervisningen om mänskliga kroppen är undermålig i Sverige. Psyket är inte en "själ" eller något annat externt från din kropp. Psyket är ett gränssnitt till din hjärna och hur din hjärna arbetar påverkar övriga kroppen och vice versa. Ångest som beror på psykiska problem är alltså inte bara påhitt bara för att orsakerna är imaginära. Ångesten är verklig och påverkar kroppen på ett riktigt sätt. Men det du överreagerar på bottnar i psykiatriska tillstånd, eller mer triviala saker som det vi kallar livet.
Något som verkligen har påvisad är effekt är tydliga rutiner i vardagen. Börja med att gå upp och gå till sängs vid samma tid varje dag. När du går upp bäddar du sängen. Träning och måltider placerar du på samma sätt i ditt schema. Håll dig till schemat men var öppen för att göra ändringar om det händer nåt roligt.
Du pratar inte längre här om CFS/ME, utan om andra sjukdomar.
Och lycka till och gå till sängs samma tid i flera decennier, och sen kommer det alltid en tid då och då där man är trött vara trött och gör för mycket och pga man får ett inre motstånd att sköta sig.
Sen sure, nån vecka senare är man tillbaka till sin rutiner man vet funkar(Phasing).