Citat:
Ursprungligen postat av Shrewish
Du missar poängen helt och hållet.
Det enda sättet att mäta resultatet i den studie vi diskuterar är genom skattningsskalor; patienterna rapporterar hur de mår och vårdpersonal som följer dem försöker uppskatta hur de mår. Vid den typen av studie är det definitivt ett observandum när det effektiva läkemedlet ofta ger biverkningar just vid infusionstillfället. Och biverkansprofilen känner patienterna garanterat till, det är nämligen ett måste att informera om förväntade och möjliga bieffekter och risker vid den här typen av studie.
Kortisonbehandling vid discoid lupus eller vid DMD har objektivt mätbara resultat: antingen är utslaget kvar eller också så försvinner det. Antingen tappar patienten muskelstyrkan eller så fortsätter han att gå. Din jämförelse haltar, om man får säga så i sammanhanget (men det var verkligen udda exempel du kom med - var i hela friden fick du dem ifrån).
Dock: det är överlag svårt att värdera läkemedel vid tillstånd som i princip bara kan följas genom självskattning. Se bara på SSRI; många studier visar tveksam effekt av SSRI jämfört placebo, särskilt vid lindrig depression. Placebosvaret kan vara mycket högt i sådana studier - vilket i det fall vi diskuterar här snarast talar FÖR ett sant svar på antikropparna. Intressant, som sagt.
Det enda sättet att mäta resultatet i den studie vi diskuterar är genom skattningsskalor; patienterna rapporterar hur de mår och vårdpersonal som följer dem försöker uppskatta hur de mår. Vid den typen av studie är det definitivt ett observandum när det effektiva läkemedlet ofta ger biverkningar just vid infusionstillfället. Och biverkansprofilen känner patienterna garanterat till, det är nämligen ett måste att informera om förväntade och möjliga bieffekter och risker vid den här typen av studie.
Kortisonbehandling vid discoid lupus eller vid DMD har objektivt mätbara resultat: antingen är utslaget kvar eller också så försvinner det. Antingen tappar patienten muskelstyrkan eller så fortsätter han att gå. Din jämförelse haltar, om man får säga så i sammanhanget (men det var verkligen udda exempel du kom med - var i hela friden fick du dem ifrån).
Dock: det är överlag svårt att värdera läkemedel vid tillstånd som i princip bara kan följas genom självskattning. Se bara på SSRI; många studier visar tveksam effekt av SSRI jämfört placebo, särskilt vid lindrig depression. Placebosvaret kan vara mycket högt i sådana studier - vilket i det fall vi diskuterar här snarast talar FÖR ett sant svar på antikropparna. Intressant, som sagt.
Det finns sjukdomar där mycket pekar på somatisk orsak utan att man för den skull i skrivande stund vet om orsaken. Exempel på detta är sjukdomar som tycks bero på neuroplasticitet eller sjukdomar som misstänks härstamma från områden som ännu inte är tillgängliga (delar av innerörat t.ex.). Dessa kan man förhoppningsvis påvisa i t.ex. fmristudier samt när tekniken går framåt. Menar du att det därmed är omöjligt att studera effekten av läkemedel vid dessa kontra placebo? Det må vara svårare men om x läkemedel ger y effekt utöver placebo bör man ta det i beaktande, något annat vore högst märkligt. Inte sant? Vad gäller ssri så har enbart problematiken existerat då det funnits ett fel i regelverket med "profound publication bias" som följd. Man har med andra ord främst publicerat studier som visar gynsam effekt (där man ofta manipulerat data på diverse sätt, t.ex. haft korta testperioder och utan långvarig uppföljning då detta ger betydligt sämre resultat för ssri) och struntat i att publicera studier som visar på liten eller ingen effekt utöver placebo. Den senaste metastudien visade vad jag vet att ssri är i princip helt verkningslösa vid depression, ungefär 2,7% av de som tar en ssri kan räkna med resultat utöver placebo (eller något i den stilen). Nu menar många psykiatriker att det beror på att man ju måste testa flera innan man hittar den som fungerar, men det får man väl visa då. Något annat är rätt pseudo enligt mig.
Citat:
Nej, spontana remissioner är verkligen inte ovanliga vid autoimmuna sjukdomar. Däremot är de det vid CFS. Att 10% av patienterna inkluderade i studien dessutom uppnår en komplett remission över dryga tre år (eller mer) torde heller inte höra till vanligheterna vid autoimmuna sjukdomar.
Så ditt argument är att studien är problematisk därför att tre av deltagarna i studien nådde remission under och efter behandlingstiden? Om vi nu fortsätter på det högst hypotetiska autoimmuna spåret så kan medicin hjälpa till med att uppnå remission, inte sant (dvs det är i regel högre chans att uppnå remission när man även får behandling för sjukdomen än om den går obehandlad)? OM så är fallet, vilket jag inte vet säkert, är det inte något i sig djupt problematiskt med att några av de som faktiskt fick verksam substans gick in i remission om det nu skulle vara en autoimmun sjukdom även om så inte sker i vanliga fall. Om du å andra sidan menar att "spontan remission" vid CFS är så extremt ovanligt så talar det väl också emot depression som orsak eftersom det inte är särskilt ovanligt med remission så småningom vad gäller depression. Orrrr?
Citat:
Det där håller jag verkligen inte med om. Hur klassificerar du de psykiska sjukdomar där såväl genetisk som strukturell avvikelse finns? De psykiska sjukdomar där mätbara avvikelser finns såväl hormonellt som funktionellt? De fall där läkemedel visat sig vara räddningen? Neurologin och psykiatrin håller på att flyta ihop som vetenskapliga fält, liksom i den kliniska vardagen.
Du missar min poäng. Poängen är att enbart för att något är fallet rent ontologiskt så följer det inte att så är fallet metodologiskt/epistemologiskt. Bara för att materia är allt som finns i världen (låt oss anta detta) så är inte all biologi (i praktiken) reducerbar till fysik, ej heller är allt som handlar om människan ur behandlingsbar synvinkel (praktiskt) reducerbart till medicin bara för att medvetandetillstånd X=hjärntillstånd Y. Saker flyter ihop och det tror jag är bra, men samtidigt är psykiatrin minst sagt något "messy" som vetenskaplig disciplin, det är dock en annan diskussion och jag är i grunden positivt inställd till psykiatrin.
Citat:
Ja, depression förekommer vid somatisk sjukdom (även om det faktiskt är mer ovanligt än man kan tro). Problemet med CFS är ju just att det inte FINNS någon somatisk sjukdom - ingenting som existerande metoder säkert kan detektera iaf. Alltså har man bara den subjektiva symtomsamlingen, kombinerad med en psykiatrisk samsjuklighet där denna problematik ofta föregick insjuknandet i CFS (jag postade, till Klybans oerhörda förtret, länkar till ett par sådana studier tidigare).
Du får gärna länka till någon studie som visar att depression är ovanligt vid somatisk sjukdom. Jag har nämligen aldrig tittat på det men man har precis som du säger en idé om att det är vanligt (inte minst av anekdotiska skäl). Intressanta svar hursomhelst.
__________________
Senast redigerad av Micke_hs 2011-10-25 kl. 01:32.
Senast redigerad av Micke_hs 2011-10-25 kl. 01:32.
