Kronisktrötthetssyndrom - ME/CFS

Så gulligt att du hänvisar till 3-4 år gamla texter publicerade på patientföreningars hemsidor - texter som dessutom avhandlar ej publicerad och av patientföreningen finansierad forskning på extremt små grupper (den enda "studie" man refererar till inkluderade sex patienter, och dessa jämfördes dessutom med en frisk kontrollgrupp) och som i samma andetag tar upp hur man ska gå till väga för att få sjukersättning.

Det känns verkligen som att du har koll.

Hade du verkligen varit intresserad av ämnet hade du vetat att majoriteten av de avvikelser (t ex mild oxidativ stress, visst inflammatoriskt påslag) man hittar hos folk med trötthetssyndrom också finns hos deprimerade. Olika interleukiner, för att ta ett exempel, frisätts dessutom när friska kontrollpersoner successivt mår allt sämre i studier där de sömndepriveras.

"ME-sjuka" är en oerhört heterogen grupp, precis som fibromyalgiker, eftersom det är en exklusionsdiagnos. (Termen "ME" borde för övrigt inte användas efter det syftar på en arbetsdiagnos - "myalgisk encefalit" - som sedemera har motbevisats. Precis som "fibromyalgi".) De kanadakriterier du tjatar om är inte allmänt vedertagna, utan bara ännu en sak patientföreningarna hysteriskt driver på - eftersom de vägrar ens fundera på en icke-organisk genes. De, och de forskare de knyter till sig, har helt låst sig vid en organisk (helst infektiös) genes och letar specifikt efter detta i stället för att undersöka problemet förutsättningslöst.

Själv hade jag inga preferenser vare sig för det ena eller för det andra innan jag satte mig in i forskningen, vilket jag gjorde efter att ha träffat ett antal av dessa patienter. Den sammantagna bilden av forskningen i dagsläget och personliga erfarenheter av kroniskt trötta och fibromyalgiker har fått mig att luta åt somatisering som den mest troliga förklaringen i de flesta fallen.

På tal om det: var tog hänvisningarna till studier utförda på hjärt- och njursjuka vägen? Släng också gärna in en länk till studier som påvisar de genetiskt betingade mitokondriella förändringarna, och förklara hur dessa hänger ihop med infektionsteorin. Det ska bli intressant läsning!

Aldrig livet att jag skulle göra det hos dem. Jag har gjort det genom ett labb som jobbar via ett EU projekt för att ta fram mer effektiva tester för fästingburna sjukdomar.

http://www.hilysens.eu/the_project

Jag tycker det är patetiskt att du försöker förklara bort mängder av människor som blivit kroniskt trötta och fått fibromyalgi med den lätta förklaringen att det oftast handlar om psykosomatisk sjukdom. Det är så jävla idiotiskt eftersom den som har hamnat i situationen inte kan göra mer än att säga, då var jag frisk och nu är jag sjuk, men jag har aldrig varit ledsen eller deprimerad innan, men det intressanta är såklart att man antagligen inte tar sånt här på allvar förrän man själv hamnat där och det gör INTE större delen av populationen. Ska dessa människor inte tas på samma allvar som de som får de riktigt allvarliga och hemska neurologiska sjukdomarna?

Enligt den senaste forskningen, publicerad up to date 26:e Augusti,

Lite mer info för er som verkligen är intresserade: http://www.cfids.org/cfidslink/2010/080402.asp

Sen när blev psykosomatik enkelt?
Sen när blev inte psykisk sjukdom allvarligt?

Det intressanta är inte att få bevisat att man är fysiskt sjuk, som självändamål. Det intressanta är att få veta vad det är, så att man kan få rätt vård oavsett vad den nu må vara.

Lidandet är inte mindre för att psyket är inblandat, snarare tvärt om!

Föreställningen om att man måste vara ledsen eller deprimerad, för att ha psykisk sjukdom är ju också helt uppåt väggarna.

Vi vet idag att psyket kan göra dig fysiskt sjuk, vi vet idag också att fysiskt sjukdom (tex kroniska smärtsyndrom) gör dig psykiskt sjuk.

Det är väl ett fasligt larvande kring det här töntiga stigmat om att psykisk sjukdom är förfulande???

På vilket sätt är ME/CFS en psykisk sjukdom?

Ingen aning, hur så?

Det är inte det jag uttalat mig om *påpeka*

Din text var väldigt flummig så det var slutsatsen jag drog av den.

Skulle snarare kalla ME/CFS för neurosomatisk.

Är somatisering en bortförklaring och inte en förklaring för dig? Är psykisk ohälsa mindre värd än somatisk sådan? Var går egentligen gränsen däremellan?

Din länk hade inte mycket med saken att göra.

Jo, det ordet brukar vara lättare för iaf fibromyalgiker att svälja än somatisering även om innebörden är densamma. Å andra sidan visar det på just det som är själva poängen i resonemangen kring somatisering - kropp och psyke är ett.

Alla dessa svårdefinierade syndrom (fibro, kronisk trötthet, elöverkänslighet etc etc) har otroligt mycket gemensamt med varandra och med mer vedertagen psykisk sjukdom som olika förstämningssyndrom. Att de är olika yttringar av samma grundproblem framstår som allt klarare.

Att det vid en djupare depression finns samband mellan kroppslig känning och känslor det vet jag för det har jag upplevt själv när jag var tonåring. Däremot finns det en stor skillnad vid neurologisk sjukdom. Man känner skillnaden när man är i den situationen, jag vet för jag har och har haft både och. Man kan må hur jävla bra som helst psykiskt och ändå må skitdåligt kroppsligt. En obehandlad pyskisk ohälsa blir tillsist en somatisk sådan om man inte får hjälp att bearbeta problemet då man stänger in allt i sig själv och bara grubblar. Det är i alla fall mitt sätt att se det och varför betygsätta/ranka de olika? Det är hemska uttryck båda två. Men jag har mycket svårt att tro att en person drabbas av Fibromyalgi eller Kronisk trötthet utan påverkan på kroppen på något sätt, något måste få fäste på insidan för att man ska bli sjuk i dessa åkommor.

Det är jävligt svårt att förklara något sådant här för en doktor (eller för vanliga medmänniskor). De får det direkt till att det är psykiska problem vilket gör att diagnosen för det fysiska i många fall ställs långt mycket senare. Detta i sig kan ha stor betydelse för hur svår sjukdomen blir innan man får behandling.

Mitt citat har betydelse av just den anledningen att om folk med neurologiska problem inte tas på allvar direkt så kan deras sjukdom förvärras så till den grad att de drabbade hamnar i en väldigt svår situation.

De jag känner som har dessa sjukdomar (mig själv inkluderad) har ett starkt psyke men det smärtar så in i helvete fysiskt. Det beror snarare på allmänhetens oförstående att man blir nere av skiten, tack så mycket Shrewish för att du är inne på samma väg. Man KAN bli deprimerad av tillståndet, men jag känner inte att jag är psykiskt instabil. Snarare fysiskt.

Men eftersom att folk är så jävla oförstående är det lätt att tappa hoppet.



Och jag håller med GusGargoyle ovan.