Den stora tråden för råd gällande relationer, intresse, flirt m.m.

För att göra en lång historia kort så har jag och min pojkvän gjort slut för ett par månader sedan. Jag mår i nuläget bra och har gått vidare (Från att ha mått dåligt, är inte intresserad utav att träffa någon ny) men varje gång jag känner att det flyter på bra, när jag inte funderar på vad han gör eller vem han är med så drar han mig tillbaka ner i skiten igen. Vill gärna inte gå in på detaljer för att riskera att outa mig, men frågan är hur jag ska ignorera detta och ta mig igenom äveeen detta? (För det räcker ju inte med att man gör slut )

Hade han velat prata ut hade han nog sagt det vid detta laget, men får känslan av att han gillar att leka med mina känslor, och att jag ska vara kvar vid hans sida även fast han inte är kvar vid min.
Blir förbannad på situationen, och honom, vem fan orkar hålla på? Ska tilläggas att det var han som gjorde slut.

Så, till er FB:are, är det bästa att bara ignorera honom eller ska jag ställa han mot väggen?
Självklart tycker jag om honom än, men jag tål inte människor som dumpar för att sedan tro att dem fortfarande är ens mittpunkt i livet. Tänker somså att det är hans förlust och inte min.

Du tänker rätt i att det är hans förlust o inte din. För vem fan ta mig orkar hålla på o hoppas och tro massa saker och sedan inse att allt bara var en inbillning. Alla orden, alla handlingar exakt allt som du gjorde och sa till personen är som om det aldrig har hänt.

Vad känner du av att ställa han mot väggen? Har du ork nog att göra det eller känner du dig osäker på situationen då ska du helst välja att ignorera honom, hur tufft det än är. Jag har lyckats hittills (inte samma historia) ignorera en person jag tyckte om väldigt mycket. Jobbigt men jag vet att jag kommer att må bra i längden av det. Och det är som du skriver, att de tror att man fortfarande kan gå runt o vara glad och låtsas som om ingenting har hänt, riktigt vidrigt är det och jag mår illa av att det finns folk som håller på såhär. Att leka med någons känslor är för mig tillsammans med att ljuga det värsta man kan göra.

Upp till dig vad du känner är bäst, jag fick aldrig det där "avslutet" och har så mycket kvar att säga men då kommer jag bara att falla tillbaka till ruta ett eftersom då måste jag ta kontakt med henne igen och det är ju inte det bästa när man försöker gå vidare :/

Hej på dig! Först och främst vill jag bara säga att det man säger till varann i en relation, vad man gjorde med/mot varann behöver inte helt plötsligt betyda mindre just för att det är slut. Inte för min del iallafall.
Jag får väl egentligen inte ut någonting utav att konfrontera honom, men det hade nog kunnat förbättra en hel del. Både för mig och honom. Jag har svårt för att ignorera människor som jag bryr mig om, vilket är en utav mina svagheter..
Varför valde du att ignorera någon du tyckte om då? Förstår inte riktigt såntdär, antingen vill man vara med någon eller så vill man det inte? Gå och ta dig ett avslut då, eller vad hindrar dig?
Just nu känner jag att jag inte heller har fått något avslut, med tanke på allting som händer, är väl antagligen därför jag skulle vilja ta kontakt med honom. Får man inget avslut finns det också en mindre chans att man lyckas gå vidare. Eller?

Hej alla glada!!
Jag är en kille på 34 år som jobbar inom vården i en
sluten grupp,, sedan 2 år tillbaks har jag blivit kompis
med många på jobbet, så att vi pratar om nästan allt.
sedan 3-4 månader sedan har fått upp ögonen på en tjej
jag började få känslor på henne så att jag verkligen
vill starta en relation med hon!
det blev en svår beslut me detta i och med vi 2 som ibland jobbar vi bara
2 i samma tider! igår fick kah nog o berätadde för henne att jag vill
träffa dig utanför jobbet!! sedan dess det blev kaos stämningen var inte alls bra
jag fick panik o mådde konstig o som tur mitt pass tog slut
men hon sa att hon ska tänka på saken?
? idag jobbade vi igen
o jag låtsades som inget har hänt?! o kommer å hända nu?
va betyder om hon dröjer med svaret? ska jag på minna henne ifall om typ en vecka??
elle ska jag diskutera me henne live igen ? elle sms?? ( vill ej helst) men mellan 4 ögon verkar
kanske jobbig för henne??
jag sitter hemma o är förlamnad hjälp mig:-(??
ps tjejen är lika gammal som mig o singel!

Du har rätt i att det blir svårare att gå vidare men jag bestämde mig att efter ha tagit rätt mycket skit o svek så kunde jag inte fortsätta att hålla kontakten. Väljer hon att skriva med mig så kan jag självklart skriva tillbaka men annars tänker jag inte falla tillbaka på ruta 1. Rent psykiskt har det varit ett helvete men det finns en gräns för hur länge det kan hålla på. Jag är som dig, svårt att ignorera folk, att vara kall finns inte i min värld då jag som godhjärtad människa har svårt för att inte bry mig om någon.

Om du har svårt för att ignorera personer så är det isf bäst att prata ut. För det är som du skriver, det blir svårare att gå vidare om man har massa frågor i hjärnan som hemsöker en. Det som hindrar mig är att jag har försökt att få ett avslut men då bråkade jag eller var jobbig tydligen men sanningen är att allt jag hade var den sorg i hjärtat som hon hade orsakat. Som sagt gå efter vad du känner är lättast för ditt hjärta och vad som kommer att få dig att må bra av i slutändan. Ibland kan det jobbiga alternativet vara den rätta nyckeln.

Säg att han har gjort sitt val och att du nu tänker fortsätta ditt liv utan honom.

http://www.youtube.com/watch?v=sa0RUmGTCYY

Obs. Endast för er med seriösa relationer, inte majoriteten med fjortisförhållanden.

Be honom dra åt helvete & bryt all kontakt, jag rekommenderar som vanligt att man inte träffas eller hörs av på 2 år efter en separation. Sen efter två år kan man ju fundera på om man vill återuppta kontakten, det vill man aldrig.

Såvida ni inte har barn tillsammans, då är det givetvis mer komplicerat.

Orkar inte skapa tråd.

Man vill ju ha brud va. Men när jag är ute på krogen, eller hänger lite på någon pub eller vad som helst där man träffar andra människor på allmän plats, så försvinner viljan, orken och intresset för allt vad tjejer heter direkt. Jag kan sitta hemma och knäcka en bira och tänka "nu fan tar jag de snygga kalsingarna för ikväll smäller det", men när jag väl kliver av tåget till stan är det som att dra i en enarmad bandit enbart med alternativen

a) Jag köper en öl och sätter mig med mina polare vid något bord hela kvällen. Skulle inte kunna se skillnad på en tjej och en badboll, vill bara sitta och tjöta.

b) Jag känner mig lite full i fan, så jag ränner runt och försöker sno så mycket öl som möjligt från folk som inte tittar. Tänker överhuvudtaget inte på att det finns tjejer där, vill bara hålla på och leka. Blir aspackad och försöker att inte spy på tåget hem.

c) Det är bra musik, så jag dansar faktiskt och njuter av det. Oavbrutet till klockan tre.

d) Jag hamnar i något hörn och gnäller inför en kompis om hur jag aldrig får några brudar. Allmän desillusion, och om någon tjej visar intresse märker jag det inte förrän jag får det påpekat för mig och i situationen bryr jag mig verkligen inte. Orkar inte prata med folk jag inte känner för det känns bara ytligt och hon är ändå full, så jag ler vänligt och håller mig med mina vänner.

Är vissa människor helt enkelt inte skapta för att uppskatta krograggning och/eller är det något jävla fel på mig?

Oj jag har nästan varit i princip exakt samma situation som dig. Förutom att jag har svårt för att bli drängfull och att jag inte brukar ta andras öl.

Jag skulle nästan kunna sätta pengar på att det hela ligger i att du är för obekväm inför att öppna upp en ny konversation med ett par främmande tjejer. Därför känns det bättre att sitta och tjöta med polarna. Men egentligen är det en fin donna du vill ha under kvällen. Du behöver en vän som pushar dig lite i att våga försöka. Har du någon vän som ungefär har lite samma mål som dig i detta och som vågar? Sedan är det alltid intressant att veta ungefär vilken ålder du är i och vart det är du bor? Är du ute på krogen i någon stor stad där du har råd att misslyckas utan att bli igenkänd veckan efter? Mer detaljer uppskattas om jag kunna hjälpa dig på ett bättre sätt.

All lycka önskas i framtiden // Mellbergan

Vad är det för fel på mig?

Mellbergan har hjälpt mig mycket o har alltid sagt BRYT KONTAKTEN. Ändå har jag aldrig gjort det. Varför? Finns fan ingen vettig anledning till varför jag inte bara tar bort henne från mitt liv, kan det vara så att hon rent känslomässigt har påverkat mig så mycket att jag inte kan få henne ur hjärtat...

Jag lyckades att inte skriva något eller ringa upp henne under 1 veckas tid med hjälp av henne såklart då hon aldrig skrev eller ringde upp mig. Men idag av någon konstigt anledning så skriver hon till mig. Dum som man är så svarar idioten Bestintheworld och det leder till en liten sms konversation som avslutas med "Vi kan snacka i telefon sen". Är jag så blåst att jag fortsätter att snacka med en person som rent psykiskt har behandlat mig som om jag inte har något hjärta. Vad är det jag söker? Varför kan jag inte bara gå vidare och säga till mitt hjärta "HON BRYDDE SIG ALDRIG OM DIG!" men nej jag vill fortfarande ha henne på alla möjliga vän listor och fortfarande svara på hennes meddelanden, gud vad dum jag känner mig.

Värt att notera är att jag knappt känner något för henne längre, men jag är jävligt medveten att om jag fortsätter att "se" henne så kommer jag aldrig att kunna gå vidare, ingen chans. Men sen är det ju mitt fel också, hade jag bara tänkt lite noga o extra så hade jag aldrig hamnat i denna situation som jag är nu. Kan man hjälpa mig? Aa och jag försöker men ändå faller jag tillbaka på ruta ett vilket är frustrerande och jag blir bara besviken på mig själv. Plus växer all den ilska o sorg jag har inom mig för varje gång jag har henne i tankarna.

Har ni något att tillägga så gör gärna det men jag skrev detta i syfte att få mitt hjärta att inse verkligheten....

Haha, ja jag kan nog tänka mig att jag inte är så unik med det här!

Jo, det är nog så, rädsla helt enkelt. Grejen är att jag har precis en sån vän, och kvällarna brukar sluta med att han och jag fylleältar brudängslan Jag har aldrig uttryckligen bett honom att pusha mig som du säger, utan oftast bara sett på när han raggar och känt mig lite avig på sidan av. Men det kanske jag borde, har du rätt i...

Saken är den att helst vill jag ju inte bara hitta något tillräckligt snyggt fylleragg, släpa hem och göra det man gör. Det känns inte särskilt attraktivt eller spännande oavsett när jag tänker på det. Men kanske är det det man måste vilja? Till att börja med? Det är ju nära på omöjligt att klicka på något särskilt mycket djupare plan i en sån situation. Men likförbannat, när chansen väl uppenbarar sig eller förutsättningarna finns, så har jag noll inspiration och intresse av att ta tag i det. Då känner jag bara att det är ytligt och meningslöst, och att jag hellre drar hem själv och dricker te.

Ibland är jag nästan inte ens säker på att jag bara rationaliserar, utan börjar tro att jag inte är en sån som ska försöka hitta tjejer klockan halv fyra en lördagnatt.

Ja, okej jag har säkert redan outat mig tillräckligt i andra trådar ändå. Jag bor i Lund och är några år över tjugo. Är jag ute i Lund lär jag snart stöta på folk jag träffar igen med största sannolikhet, är jag i Malmö är det inte så otroligt mycket mindre risk. Men jag är inte så jäkla farlig med att tycka att sånt är pinsamt i efterhand. Tycker mest det brukar vara roligt att se hur den andra reagerar när de ser en, som ett socialt experiment. På så vis har jag bra självförtroende.