Den stora tråden för råd gällande relationer, intresse, flirt m.m.

Alltså, även fast vi setts kanske 10-12 ggr under 3 månader så tycker jag om henne och bryr mig om henne. Men jag tar det sakta jag med för jag har kinda varit i denna situationen förut. Sakta men säkert byggs det dock upp lite mer känslor hela tiden men inte så att det blir outhärdligt på något sätt.

Jag tror hon kommer säga att hon bara vill vara vänner, med 90% säkerhet. Hon säger att hon vill sova med mig, vara med mig osv men agerar annorlunda så... Det är "planerat" att vi ska ses idag och jag tar upp det idag oavsett om vi ses eller inte så jag vet i alla fall, men förväntar mig ett "negativt" svar från hennes sida :P

Jag förstår självklart att jag inte kan bestämma att han ska skaffa sig en utbildning eller dylikt. Det jag vill är att uppmuntra honom till att göra det, men jag vet inte riktigt hur? Hittills har det inte fungerat nå vidare. Jag går rätt försiktigt fram då jag verkligen inte vill få honom att känna sig "dålig". Det är synd att kasta bort sitt liv när man inte behöver, vore ju annat om han inte hade potential, men det har han verkligen.

Att han är en jättebebis stämmer ju, hur kan det vara nedvärderande när det är ren fakta? Om sanningen är hård så är den det. Det är för fasiken bara ett ord som beskriver. Men du kanske är en sådan person som tycker det är fult att använda benämningen städerska istället för lokalvårdare, och då hänger jag med. Senaste tiden känner jag mig mer som en omvårdande mamma istället för flickvän. Vi har varit tillsammans i lite mer än sex år, så det där med att jag ger upp i en handvändning är inte sant. Det jag undrar över om, och när, man i sådant fall ska "ge upp"? Jag må älska honom, men jag kan inte offra allt för det. Jag har nu snart skaffat mig en utbildning (fast anställning direkt efter) och börjar bli sugen på familj, men i nuläget är det inte möjligt.

Så ungefär en gång i veckan? Känns det som att du har hamnat i the "friend-zone" redan, eller varför tror du att hon bara vill vara vänner när hon säger att hon vill sova med dig osv.? Är hon blyg som person? Det kan ju vara en anledning till att hon säger en sak men agerar på ett annat sätt.

Önskar dig lycka till med snacket idag!

Men lille pöjk!! Du behöver väl inte fråga henne om det var okej att pussa henne? Sen kanske det inte var så smart att "lägga korten på bordet" men det är ju bara min åsikt. Det är bättre att låta saker ske av sig självt. Du kommer få reda på om hon gillar dig, tro mig!

En fråga till: Varför knullade ni inte?

Hej relationsakuten!
Jag behöver råd. Jag och min pojkvän har varit ihop i cirka 6-7 månader, har ett bra sexliv osv. Upptäckte idag att han besöker porrsajter typ var och varannan dag. Och det är när han ska duscha och så, då tar han med sig plattan in på toan. Seriöst? Jag upptäckte det när jag skulle låna den, vilket jag fick, och såg på sidan han var inne på...Kollade historiken och såg att den sidan var rätt frekvent besökt. Jag känner mig så dum!! Jag sitter antagligen ovetandes i samma hus och han porrsurfar? Jag har inget emot porr egentligen, förstår att han vill kolla när vi inte är tillsammans och kan göra det på riktigt, men då vi spenderar större delen av tiden ihop gör han det här när jag är
"med". Ska jag ta upp det här? Och nej, jag är inte överviktig, ful osv. Tränar 5 dagar i veckan och tar hand om mig själv.

Ni har ett bra sexliv, enligt dig då jag inte vet vad han tycker. Du har inget emot porr men du vill inte att han ska kolla på det när ni är med varandra. Säg det till han och berätta vad du tycker om den situation och sedan lyssna på hans tankar. Därefter försöker ni på ett moget och fint sätt lösa detta problem. Så tala med han, förhållanden vinner på kommunikation och ärlighet annars kan man nästan skrota relationen.

Lycka till och hoppas det löser sig mellan er två.

Hej!

I fredags förra veckan, frågade jag min flickvän om hon ville förlova sig. Hon blev jätterörd, och svarade ja. I tisdags förra veckan ringde hon, och sa att hon inte ville vara tillsammans med mig längre, att hon hade tappat sina känslor helt, att hon inte kunde vara den jag ville att hon skulle vara. Jag hamnade i chocktillstånd, förstod verkligen ingenting. Allt som hade varit så bra enda sen dag ett, och nu kommer denna totalvändningen som en blixt från en klar himmel.

Senast jag träffade henne var i söndags, allt var som vanligt, vi diskuterade ringar, och bara "var" med varandra helt allmänt. Måndagen därpå kändes allting verkligen jättebra, fick gratulerande kramar av kollegor, alla tog tag i mig och sa att dom var så lyckliga för min skull, allt kändes verkligen hur bra som helst. Samma dag kommer jag hem, ringer till min flickvän, allt är som vanligt. Vi pratar lite ringar och diskuterar utlandsresor. När vi pratade resor förklarade hon för mig att hon hade lovat att åka med sin kompis någonstans, innan hon kan åka med mig. Okej tänkte jag, jag blev väl lite besviken men jag sa att jag accepterade hennes beslut, och var glad så länge hon kände sig glad. Vi avslutade samtalet med halvsura miner, och efter det gick det bara utför. Den kvällen blev hon sedan en helt annan person, hon var otrevlig, ignorerade mig, sa att hon behövde "tänka" på allt. Jag blev extremt orolig, för jag förstod liksom inte vad som höll på att hända.

Jag kunde inte sova den natten, jag gick till jobbet dagen där på med gråten i halsgropen och världens ångest. Väntade bara på att hon skulle ringa och "avsluta" det hela, för det var verkligen så det kändes. I tisdagskväll fick jag ett sms där det stod "Ring mig" på, jag ringde och förstod innerst inne vad som skulle hända. Jag ringde, och hon svarade. Hon var väldigt kall och otrevlig i tonen, jag kände liksom inte igen den sidan av henne. Hon förklarade att hon känt sig pressad, och att hon inte kan vara den personen som jag vill att hon ska vara. Jag förklarade att hon var precis den jag ville att hon skulle vara, och att jag älskar henne av hela mitt hjärta. Därpå säger hon att hon inte vill vara med mig längre. Hon sa även att vi aldrig mer skulle ha kontakt, och sen tog hon bort mig inklusive alla i min närhet från facebook.

Hela min värld bröt ihop, jag fattade ingenting...

Nu såhär, drygt en vecka senare snart, är jag fortfarande väldigt ledsen och upprörd över detta. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket. Det var liksom tjejen som skulle föda mina barn, som jag ville ha föralltid. Och det har hon sagt till mig enda sen dag ett...Jag menar, hur kan en människas känslor totalvändas på bara ett dygn?

Hur som helst, jag känner mig så vilseledd, jag vill verkligen kunna bearbeta detta på ett bra sätt. Jag har redan börjat ta kontakt med andra tjejer, bara för att försöka glömma henne och bli förälskad i någon ny. Men på något sätt känns det som att jag inte kan älska någon så som jag älskade henne, jag tänker på henne jättemycket. Jag vet att detta kommer att gå över, och att det får ta den tid det tar.

Men jag behöver liksom bara få höra era tankar kring det här? Varför det kan ha blivit som det blev? Vad jag ska göra för att kunna gå vidare lättare?

Jag har alltid varit henne trogen, och verkligen gjort allt för människan. Jag var världens bästa kille mot henne, jag förtjänade liksom inte denna brutala avslutet, jag förtjänar så mycket bättre.

Hoppas någon känner igen sig i det jag skriver, känner bara att jag behövde få det ur systemet.

Hon var helt enkelt inte redo eller så är du inte den mannen hon kan se sig med om 20-30 år. Fråga henne! Det är svårt att säga varför då det finns flera anledningar.

Jag är 25 år och har ett lite krångligt förflutet när det kommer till förhållanden. Var i princip i förhållanden mellan 16 och 23 års ålder, varav det sista i 4 år. Har nu varit singel i snart två år efter ett svårt uppbrott. Jag hade bestämt mig för att inte dejta, då jag kände att jag behövde vara sjölv ett tag. Har försökt träffa killar för att bara ha sex, men dom har velat ha mer och då har jag dragit mig ur. Jag har trivts bra som singel och har mycket att göra, så jag har inte heller riktigt haft tid att träffa någon.
Nu är det givetvis så att jag råkat träffa någon. Det hände väldigt snabbt och jag var inte alls inställd på det. Det är en kille som jag jobbar med ett par dagar i veckan. Han är några år äldre (31) och skiljer sig väldigt mycket från alla killar jag träffat innan (utseende, intressen, åsikter, m.m.) Vi har träffats i två månader nu och beter oss i princip som ett par. Han säger att han ser mig som sin flickvän, att han känner att har vet vart han har mig och att han är förälskad. Första månaden kände jag mig som en nykär tonåring och jag gillar honom jättemycket. Han är någon som jag kan se mig själv med i framtiden.
MEN. För det första så är jag väldigt sexuell. Jag vill ha sex ofta och är väl också van vid att ha det från tidigare förhållanden. Den här killen är dock ofta för trött osv och vi har sex kanske 1-2 gånger i veckan. Det är inte tillräckligt för mig, men jag känner ju såklart att jag måste respektera det han känner.
För det andra så känner jag mig inte redo för att bli "exklusiv" än. Han har sagt att han är det och jag är ganska säker på att han förväntar sig det av mig, även om jag inte sagt det (vad jag kan komma på). Jag har inte träffat någon annan under tiden, men jag avskyr könslan av att inte kunna göra det. 2 månader är för kort tid för att avgöra om det är värt att satsa, även om man tycker om någon jättemycket. Dessutom har jag ouppklarade saker i mitt liv, som jag känner att jag behöver reda ut innan jag kan känna mig helt tillfreds med stt gå helt in i en ny relation. Visst, vissa saker kan man ju arbeta med även om man gått in i en relation. Men jag har så väldigt mycket trassel i mig.

Hur förklarar jag det här för den här killen? Och hur formulerar jag mig på ett bra sätt? Jag tycker att det är så svårt att ta upp, bara sådär. Speciellt när han ärr så glad hela tiden och säger hela tiden hur lycklig han är som träffat mig osv. Dessutom vill jag inte riskera att säga det på ett sätt som får det att låta som jag vill ligga med en massa killar eller något (det vill jag inte), men jag vill ändå vara ärlig, så att han inte får fel uppfattning.

Är det någon som orkar ge mig en åsikt... Tack!

Det är väl så, men man kan inte ha tolkat hennes signaler på något annat sätt än att hon kände samma som jag, det är därför jag fortfarande är i chocktillstånd. Hon vill inte prata mer med mig, jag vill liksom kunna gå vidare utan att känna den här jävla saknaden. Jag vet att det är över, men varför ska det vara så svårt att släppa allt och gå vidare?

Man känner sig lätt otillräcklig när ens pojkvän tittar på porr. Men mitt råd är att försöka se till dig själv och fundera över varför du tycker att det är jobbigt. Jag tycker absolut att du ska prata med honom, men låt bli att skuldbelägga honom eller att vara negativ. Erbjud dig att titta på något han tycker om kanske? Så att du blir delaktig och så att ni är ärliga mot varandra. Hoppas att allt ordnar sig!

Neeej jag vet , det var en tabbe att jag frågade i efterhand Anledningen var väll att jag inte riktigt vet var jag har henne. Vi myser och så och har våra stunder som känns som "pojk- och flickvän" scenario men jag får inga riktiga signaler tycker jag. Känns som att det är jag som alltid startar sms konversationer samt frågar när hon kan ses. 1/10 fall är vice versa.

Varför jag valde att lägga korten på bordet var för att jag ville se om det gjorde att hon öppnade sig mer vilket hon inte heller har gjort speciellt mycket. Samt att jag ville säga hur jag känner Nästa gång vi ses tänkte jag vara mer spontan och bara kyssa henne när hon anar det som minst. Eller är det också en "rookie" sak att göra?

Igår var första gången vi pussades så det hade väll varit lite väl att gå rakt på sexet. Och som sagt vill jag inte paja saker då jag verkligen tycker om henne. Känns alldeles för fel att knulla på 3e träffen.

Min stora sak jag behöver hjälp med är "initiativ" momentet. Varför är det alltid jag som får pusha för att saker och ting ska hända och hur får jag henne att bli lite mera "på" ?

Tack för alla tips som ges!

EDIT: Ska påpekas att detta är det första riktiga förhållande (inte tillsammans än.) jag haft och därför agerar jag si och så när ni med mer erfarenhet agerar på annorlunda sett. Är alltså rätt så ung och är tacksam för all hjälp som kan fås.