"Främlingen" av Albert Camus

Mycket riktigt! Tack! Gillade boken!

Min frågeställning är tämligen simpel. Hur påverkade Albert Camus "Främlingen" existentialismen? Att romanen är ett framstående existentialistiskt litterärt verk har jag redan fastställ, det skriver exempelvis Bernt Olsson och Ingemar Algulin, där de påstår att "Främlingen" är ett av existentialismens mest lyckade litterära verk (Litteraturens historia i världen, 1990, s. 526). Jag har läst en del avhandlingar, men på grund av tidsbrist så skulle jag behöva lite hjälp på traven, så det jag undrar är helt enkelt på vilket sätt romanen påverkade existentialismen? Om du kan hänvisa till en källa så skulle jag bli ypperligt tacksam!

Ha en bra dag.

Kom på en sak som jag gärna skulle vilja ha respons på. Existentialismen förespråkar ju som vi alla vet att teoretiska härledningar om diverse händelser inte har någon betydelse förrän de inträffar. Detta har jag skrivit på min blogg, där jag använder företeelsen rökning (av tobak) som exempel:

"Jag utformade precis en teori. Denna teori behandlar det faktum att rökning enligt existentialismens premisser inte är felaktigt då dess skadeverkningar inte är aktuella förrän de uppmärksammas, vilket inte är en direkt konsekvens av nämnd aktivitet utan snarare en långsiktig sådan. Eftersom att existentialismen enbart värderar tankar som begrundas på erfarenheter och ej teoretiska härledningar och överväganden så skulle man kunna uttrycka det som så att rökning är helt och hållet arbiträrt, sett utifrån ett existentialistiskt perspektiv, tills man når den punkt i livet då man erfar dess negativa konsekvenser vad exempelvis hälsa och kondition anbelangar. Har jag en poäng? Märk väl att rökning inte på något vis är godtyckligt sett utifrån ett humanistiskt eller empatiskt perspektiv. Dock får det bli en annan diskussion som skulle kunna te sig tämligen trivial i jämförelse med denna samt i den bemärkelsen att den innefattar härledningar som ej är lika invecklade. Visserligen glider jag in på en annan diskussion nu, men detta behandlar det ämne jag betecknar som "utvecklade tankegångar". Exempel på enkel deduktion: Sett utifrån ett humanistiskt perspektiv så är rökning fel exempelvis på grund av att tobaksföretagen utnyttjar världens fattiga befolkning. Motiveringen till min tes "rökning är fel" finns skriven mitt framför ögonen på läsaren. Inte särskilt mycket tankekapacitet är nödvändig. Däremot lär följande exempel te sig annorlunda för läsaren. Exempel på mellanliggande deduktion: Sett utifrån ett existentiellt perspektiv så är rökning okej enligt livsåskådningens premisser, till den grad att skadeverkningarna gör sig påminda. Motiveringen till min tes "rökning är okej" finns ej skriven mitt framför ögonen på läsaren. För det första måste läsaren vara införstådd i särskilda begrepp som exempelvis den mycket betydande livsåskådningen existentialismen (betydande i den bemärkelsen att den är nödvändig för att fullt ut förstå min tes). När detta är införstått så kan man dra den slutsatsen att tesen är ambivalent på grund av att existentialismen tillåter flertalet utfall beroende på hur lång tid som har gått vilket i sin tur leder till vare sig individen upplevt konsekvensen av sin handling eller inte, vilket i sin tur avgör vare sig det är rätt eller fel. Så, vad tycks?" (www.Induktion.blogg.se).

Skulle man kunna dra någon parallell till romanen ifråga? Det var ett tag sedan jag läste den, och på grund av tidsbrist så hinner jag inte läsa den igen då jag måste färdigställa mitt litteratursociologiska arbete där jag använder mig av nämnd frågeställning (nämligen på vilket sätt "Främlingen" påverkade existentialismen). Det jag hade i åtanke var Meursaults eventuella ånger efter mordet på stranden. Skulle det vara möjligt att dra en parallell till "hur en äkta existentialism bör efterleva sin livsåskådning"? Det som åsyftas är då att Meursaults känslomässiga reaktion uppstår när han får ta konsekvenserna av sitt handlande, vilket tyder på att han har en existentialists syn på livet med tanke på att han inte värderar de teoretiska härledningarna som exempelvis skulle kunna påtala att "du har begått ett brott, detta kommer du straffas för". Han känner enbart ånger när konsekvenserna uppdagas, varpå han bör vara existentialist, korrekt? Eller är jag ute och cyklar?

Jag uppfattar inte att det är det att han blir åtalad för sin gärning utan det att de luskat fram folk som sett fragment av tidigare hänselser som inte i sak har något att göra med gärningen för vilken han är åtalad, det fasansfulla som ägnas mycket tid åt i olika "tryck" och vinklingar under förhör som pågår dtt par dar är att han minsan inte grät på sin moders begravning, och inte heller när han åkte till ålderdomshemmet när han fick telegrammet om att hon avlidit (telegrammet som var så torrt och kortfattat att det inte gjorde klart om hon avled igår eller idag < relaterat till när telegrammet når honom> . Det är nästan som att algeriern han tagit livet av är mindre relevant i sammanhanget. Fransmän är jävligt formella till social struktur i arbetsliv om vem som gör vad och när under- eller överordnad vem än idag och det var säkert inte mindre signifikant kring 50-talt. Ändock höstar bl.a direktören ur sig värderingar om Meursalts karaktär efter att i princip träffat honom vid enstaka tillfällen vid mycket konkreta ärenden. Liksom vissa "vänner" han träffat relativt nyligen och som till stor del instigerat bråket som resulterade i offrets död. Jag uppfattar heller inte att han är likgiltig för människor, han observerar dem med en slags distanserad tillbakahållen känslomässighet. Och han verkar vara uppfostrad av sin rätt stränga mor att inte störa. Och sedan är det tydligen klandervärt att ha henne (modern på ålderdomshem även om han själv inte har faktiska möjligheter att ha henne hemma då han arbetar om dagarna och inte tjänar tillräckligt för att hyra vårdpersonal. Han förstår inte den bizarra upprepningen i samband med förhören om detta frågorna från rättens ordförande upprepande om huruvida han begriper att han kan få huvudet trancherat på en offentlig plats i namnet av frankrikes folk. I samband med att de jobbar om att han inte grät på sin modrrs begravning. Jag menar inte att det är synd om han men det verkar vare sig att han är likgiltig eller tycker sig orättvist behandlad. Nu minns jag inte om Meursalt hade deltagit i kriget men sådant kan ju begripligt medföra av sakernas natur att man hyser mindre medkänsla för offret, även om man inte är fransman och gått igenom "avhumaniseringsträningen" (som för all del inte väl idag har fysiska förtecken likt den Viggo Mortensens karaktär får i Eastern Promises där han får en fysisk och verbal uppsträckning med lite slag och sparkar medan man gör klart för honom att hans Mother is a wh*re ).

Men jag kanske får en annan uppfattning om jag läser den på svenska någon gång. Det är rätt länge sedan jag läste den.

Det absurda skulle väl kunna vara att man i processen ägnar förhållandevis mycket tid åt något som inte alls har med gärningen att göra eller omständigheterna kring denna. Därav Meursaults likgiltighet och arrogans och inte att han håller sig för god för att åtalas överhuvudtaget. Snarare är det väl så att offret relativiseras av åklagare och rätten i det att man rätt summariskt ägnar sig åt själva gärningen även om man nu i detta fall lagt sig vinn om fällande dom.

Visst många anser Meursault vara obehaglig, flera kollegor till mig som också läst boken anser det liksom otaliga kritiker. Och det går inte att säga detta är fel lika lite som det finns något absolut sant i att någon skulle vara "älskansvärd". Camus själv bekräftade Meursaults obehaglighet i en tv intervju som funnits på You Tube men som jag förstod utläggningen om nihilismen och relativismen så förutsätts någon extern påverkan i det att dessa människor bara blir inte för att de är så dåliga.

Statsfientligt - jo det finns nog sådana tankar särskilt mot slutet under processen. Och som jurist i ett system där vi avvisar så kallade karaktärsvittnen vid rättegångar så kan jag sympatisera med Meursault i hans tankebanor där.

Vet inte att förutsättningarna för att vara existensialist är dessa. Mordet föregicks ju av tidigare bråk som startades delvis av en vän till Meursault som Meursault ändå inte var särskilt förtjust i. Men det framgår inte att han ångrar hur relationen var till hans mamma var (den hade ju hon i större delar bestämt).

Tycker ni den här boken kan klassas som svårläst? Vet inte riktigt om jag är bra nog för att ge mig på den.

Skulle nog säga att språket och stilen i romanen är ganska lättläst. Hyfsat modern faktiskt. Sen är väl själva temat och handlingen lite tungrott och svårmodigt, men svårläst skulle jag nog inte säga att den är. Har man väl läst de två första meningarna är det svårt att inte fortsätta.

"Mamma dog i dag. Eller i går kanske, vet inte."


Var ett bra tag sen jag läste den men man fastnar direkt över huvudkaraktärens likgiltighet över något så stort som hans moders dödsfall, vilket kommer att följa med honom resten av romanen.

Jag har inte läst den på svenska (än).

Vad menar du med svårläst, är du oroad över språket eller något i handlingen? Den är inte svårläst i det att den innehåller en massa abstraktioner som kan vara svåra att se sammanhanget för och den har heller inte flera parallella handlingar som man irritera sig på att de inte hänger ihop. En del som har läst den tycker dock att den är trist, en bekant till mig tyckte att det inte hände så mycket och att huvudpersonen var kufisk "han står och tittar på en massa människor". Och så kan det verka, han gör rätt vardagliga saker och reflekterar en hel del över sin omgivning vilket kan tyckas kyligt sedan händer det sig i att han begår ett brott men det är ingen deckare eller liknande.

Vissa som läst den tycker huvudpersonen är obehaglig och andra liksom jag reagerar mer på rättegången där fokus på sätt och vis flyttas från gärningen och offret relativiseras, det handlar i stort sett om gärningsmannens/huvudpersonens "ondska" (som inte är onda i sig i stt sammanhang) fast än algeriern som dödades dog på grund av huvudpersonens agerande i något annat sammanhang någon annanstans.

Läs den du.

Ska försöka läsa två BRA romaner som ger mig någonting rent språkligt på svenska och engelska. (Två svenska och två engelska)

Tipsa?

Men jag tänkte knappt på att han vart likgiltig
Jag tyckte det föll sig naturligt på sätt och vis, vidare blev jag nästan indignerad över att direktören på hans mammas vårdhem vittnade under rättegången om hans "känslokyla". Dels hade de ju själva sänt det korta telegrammet utan angivelse av tid och datum när hon dog inte ens ett "beklagar sorgen" till Meursault. Och personalen på vårdhemmet må väl ha märkt att modern var en mycket formell kvinna som inte gärna ville bli störd? Ungefär som man tittat till henne som man ska enligt arbetsordningen men man har inte SETT henne. Meursault reflekterar dock över det när han är på vårdhemmet där han står och ser hur hon möblerat rummet. Men det är inte konstigt i sig, det är nästan destillerade människor i ett Frankrike som är avsevärt mer hierarkiskt och formalistiskt än Sverige på många sätt och vis. Än mer framträdande var det under Charles de Gaulle. De franska kindpussarna är ju inte ett uttryck för att man älskar någon, man gör det som en formell artig hälsning gentemot personer man inte känner med. Det är inte alls med samma innebörd som medelsvensson gör det när de träffar någon de känner som de inte sett på någon tid. Och i något antal länder kring medelhavet där folk kindpussar och kramar varandra jämt finns det ofta begravningsbyråer som till och med kan ordna med att hyra in gråterskor.

Fransmännens kindpussande med den snaba omfamningen ser kärvänlig ut och ger en slags värme i mötet som alltså kan vara mellan två främlingar men de älskar inte varandra. På samma sätt kan amerikaner ofta uppfattas som familjärt gemytliga, minns en intervju med Lasse Hallström om hur paff han blev när han närapå blev bryskt avvisad när han ringde upp en bekant som varit jättetrevlig när de träffats och sagt den där standardfrasen "if you ever need some help with anything don't hesitate to call me". Men jag uppfattar således inte Meursalt som känslokall eller amerikanen som falsk utan som bara något kulturellt olika sätt att förhålla sig socialt. Och jag vet inte om det var det Camus refererade till när han i en intervju (som funnits på YouTube) diskuterade nihilism. Han uttrycker sig ganska sparsamt verbalt men han syntes antyda att "vi" bör fundera över hur vårt samhälle skapar (det vi ser som) nihilisten. Detta då när intervjuaren talade om Meursault i ordalag om nihilist utan värderingar.