"Främlingen" av Albert Camus

Läste ut "Främlingen" här om dagen. Det var en härlig upplevelse att läsa den, även om den lämnar en hel del obesvarat. Jag tror faktiskt att boken kan kategoriseras under rubriken "Man ställer sig fler frågor efter att man ha läst boken innan man gjorde det".

Vad tror ni föreligger huvudpersonen Mersaults totala likgiltighet inför det han ställs inför? Är det helt enkelt så att han är realist ut i fingerspetsarna och accepterar konsekvenserna av hans handlande? Han beskylls ju inte enbart för mord, utan också för att ha visat känslokyla inför moderns död. Att inte sörja en mor är ju absolut inte ett brott per definition; kan det vara så att Camus travesterar de - i många falll påtvingade - reaktioner som individen skall ha enligt samhällets oskrivna lagar. "Man skall visa sorg för sin bortgångna mor" skulle mycket väl kunna vara en norm i dagens samhälle.

Jag märker en viss underton av stadsfientlighet i boken. Att "Gud är död" får en väldigt direkt innebörd när t.o.m. prästen nonchaleras av den dömde Mersault.

Vad tycker ni om denna bok? Kan ni rekommendera mig någon annan i stil med denna?

Gissar att den antingen är en nihilists inställning eller att han är psykopat.

Nån mer som känner igen sig i huvudpersonen?

Jag gör, fast kan ha mycket att göra med mina psykiska funktionshinder.

Läste ut den för några veckor sedan och tyckte genomgående att den var bra, men jag var ändå ganska känslomässigt likgiltig fram till slutet, uppgörelsen med prästen och Mersaults tankar på slutet berörde mig väldigt mycket.

Jag uppfattade det i alla fall som att Mersaults nihilism ska peka på att människan i grund och botten inte har några värderingar, de är bara godtyckliga konstruktioner, och nu när vi förkastat religionen och gjort världen liktgilitig är vi själva fria att sätta våra värden, förutsatt att vi är kapabla till det.

Men jag missade nog ganska många nyanser i boken då jag läste den lite för snabbt.

Det är även min mening och skriften betraktar jag som ett praktiskt exempel hur ett liv kan arta sig utifrån den existentialism som Camus och Sartre företrädde. Just sentensen existensen föregår essensen ger ju människan obegränsade möjligheter att själv skapa mening i tillvaron och den gängse negativa tolkningen av läran beror nog på svårigheten att acceptera dess innebörd.

Ok, asperger då eller?

Jo det är vad läkarna försökt att konstatera trots att jag ej fått diagnos eller något dylikt, tycks luta också åt schizoid personlighetsstörning som gör så man är emotionellt avstängd och saknar yttre kontakter mer än på ett ytligare plan och är avtrubbad inför det mesta. Alltså stämmer det mesta in på Mersault och är min favoritprotagonist såväl som Camus är en klockren berättare såväl författare, min absoluta favoritbok som jag läst om flera gånger och kommer göra det mer i framtiden, senast förgyllde den min tid på sluten psykiatrin.

Äcklet av Sartre och Pesten av Camus ligger nära till hands att rekommendera, även om framställningen inte är så komprimerad som i Främlingen. Ett modernare tips är Onåd av Coetzee.

Jag blev besviken på Pesten. Den var som en vanlig roman, och inte avskalad som Främlingen. Sen tyckte jag den var lite...preachy? Präktig.

Men jag hade kanske fel förväntningar.

Jag hade hört mycket om Främlingen innan jag läste den. När jag väl kom till skott med boken förvånades jag över att Mersault faktiskt inte alls framstod som någon extrem nihilist i mina ögon. Jag upplevde honom som en relativt reko person som råkade ha lite för stort avstånd till sina känslor. Jag gillade verkligen boken och dess tema, men kan inte instämma med vad som verkar vara rådande koncensus - att Mersault är nästan sjukligt apatisk - utan kan faktiskt identifiera mig mer med honom än med många andra litterära huvudpersoner. Han kändes äkta, helt enkelt.

Javisst, Camus ville väcka vår uppmärksamhet. Tillvaron är absurd, men den är inte meningslös. Mina studier av Camus visar entydigt att han varnade för den relativism som nu råder. Mersault är ett symptom på detta. Han är en fri man som lever som han vill och han stör ingen annan. För Mersault är livet underbart om han så bara har ett fönster att titta ut igenom. Men det är just genom att inte ha några fasta värderingar som Mersault hamnar i en situation som han egentligen inte vill vara i och att han till slut dödar araben. Om Mersault förklarat för dommarna varför han inte grät vid sin moders begravning så kanske han inte dömts till döden. Men Mersault fråntas även de allra enklaste nöjena och han ska förintas. Detta för att domarna ser hans liv som meningslös då han inte har några fasta övertygelser och att han därför kan förledas att döda någon igen.

Lite OT men är det någon som vet vart man kan köpa denna bok? Har kollat runt på adlibris, bokus och lycknis men hittar den inte.