"Främlingen" av Albert Camus

Läste precis ut boken och tycker att språket, i vilket berättelsen framställs, är helt underbart. Eftersom jag inte är någon bokmal tycker jag längden var lämplig och bra.

Vad gäller huvudpersonen tror jag inte det handlar om någon psykisk störning. En total likgiltighet av filosofisk karaktär som tycks vara ganska vettig i många avseenden (exempelvis när han resonerar om livet med fängelseprästrn i slutet)

Hej igen!

Skulle någon vilja förklara några ord jag har hämtat ur boken? Jag markerade dem med neonpenna då jag inte riktigt förstod dem. Känns enklare om man får sammanhanget snarare än att bara lära sig synonymer till dessa.

Läste den och tyckte om den. Fanns dock några ord jag fastande på, men dessa ska jag bifoga här i tråden alternativt finna synonymer och förklaringar i ordböcker.

Vilka ord syftar du på? Vilken utgåva av boken läste du förresten?

Jag har Jan Stolpes översättning från 2009 hemma, men föredrar faktiskt äldre utgåvor/översättningar, bland annat en äldre engelsk översättning som jag hittade som PDF på nätet. Det som intresserar mig är hur mycket texten skiljer sig i olika översättningar från 1940-talet och framåt. Jag har bland annat bläddrat i flera olika svenska översättningar på biblioteket och har noterat att texten och olika formuleringar kan skilja sig en hel del åt beroende på vilken utgåva och översättning det handlar om. Exempel från den engelska utgåvan, som jag nämnde: ( http://www.macobo.com/essays/epdf/CA...20Stranger.pdf)

(s. 75)

Från Jan Stolpes översättning (2009):

(s. 149)

Visserligen endast små skillnader i formuleringarna, t. ex. ''steamer's siren'' (sirener från en ångbåt, ''steamboat'', antar jag att det syftar på) och bara ''sirener'' i Stolpes översättning. Stolpes formulering: ''De markerade starter för en värld som nu var mig likgiltig för alltid'' och en ungefärlig (egen) översättning av den engelska översättningen: ''Människor påbörjade en resa mot en värld som hade upphört att bekymra mig/intressera mig för alltid.'' Notera att Stolpe exkluderar förekomsten av ''steamern'' i sin översättning, om jag har tolkat ordet rätt alltså. Det får en att fundera på hur mycket olika översättare ''gör anspråk'' på den text de översätter. Behärskar tyvärr inte franska tillräckligt väl för att kunna läsa den franska originalutgåvan.

Kanske obetydligt, men efter att ha läst flera olika utgåvor både på engelska och svenska reagerar jag på sådana små skillnader.

Med berått mod
I hastigt mod
Begången
Oöverlagd
Överlagd
Förmildrande
Illgärning
Djärv
Pejla
Lakan
Slentrian
Frapperat
Silhuett
Förefalla

Kan de flesta men vill veta hur de används på ett korrekt sätt.

Ett tips är att du använder dig av synonymer.se. Den första frasen, ''med berått mod'', får t. ex. synonymen kallblodigt om man slår in frasen i ''sökmotorn''. Tror nog att den sidan har synonymer till de flesta av orden du listar.

Camus ville inte inordnas som existentialist i Sartres 'tradition'. Den senare hade idéer om att människans livsvillkor kunde förbättras, 'fixas till', om man tänkte på ett bättre sätt. Camus absurdism är mer naken -- det finns inget sätt att 'fixa till' meningslösheten. Däremot påpekade Camus att människans medvetande är ständigt meningssökande, vi har förmågan att reflektera och i något minimiperspektiv kan våra val vara meningsfulla på ett positivt sätt (fast ingen kan veta om det är så varken nu eller senare). Mersault är rätt mycket prototypen för ett bokstavlighetsbarn -- han ser inte någon mening (djup) i något, en skarp (kanske överdriven) kritik av Sartre.

Väcker liv i tråden lite: Vad anser ni vara huvudkonflikten och ser ni någon delkonflikt? Vilken funktion fyller konflikten?

För mig som läsare så var romanens yttre konflikter ovidkommande, eller åtminstone oviktiga i den mån att de kunde ersatts av andra konflikter. Främlingens främsta dilemma är, i mitt tycke, huruvida det finns någon mening över huvud taget, och om det i så fall rör sig om någon slags objektiv mening, eller enbart på ett individuellt plan.

I och med att Meursault i mångt och mycket är ett förkroppsligande av teorin "Tabula rasa", så är det en ypperlig karaktär att projicera sina egna tankar och världssyn på. Så - förutom frågan om mening - skulle jag påstå att huvudkonflikten är det som läsaren lägger emfas på; varför Meursault blev den han blev, hur hans syn på omvärlden egentligen ser ut, om han egentligen är så känslokall som han framstår et cetera.

Meursault fungerar både som en gestaltning av en filosofisk abstraktion (människan utan auktoriteter eller tro, tabula-rasa-människan) och ett realistiskt porträtt av en individ. Ibland skär sig de här båda planen litet: den Meursault man möter i första hälften framstår inte som vare sig smart eller verbalt begåvad, och det verkar därmed orimligt at han skulle kunna stå för de retoriskt klangfulla och skarpa utläggningar samme man gör i slutkapitlet. Men oftast håller de ihop ganska väl.

Man kan väl säga att meursault framstår inte bara som en person fri från auktoriteter, som realistiskt porträtt av en person ger han också intryck av en loser, en person som har kört fast och som inte lyckas få något gjort. En av hans påtagliga svagheter är att han inte klarar av att läsa "vardagslivets teater": han ser inte när andra människor spelar bollar till honom eller hur de uppfattar honom (bortom vad de direkt säger till honom). Han verkar t ex inte alls uppfatta när hans chef ger honom en öppning´för att avancera på jobbet och därmed flytta ut ur sin sunkiga ungkarlstillvaro. Eller så gör han det men bedömer chefens anbud som helt oväsentligt. Och under rättegången begriper han inte alls vad åklagaren vill uppnå, eller hur denne och pressen utmålar honokm som en kall och föraktlig psykopat för saker som egentligen har noll koppling till mordet. Därmed blir han också helt oförmögen att försvara sig, aqtt spela upp en roll eller att målmedvetet bemöta tidningarnas och åklagarens svartmålning av honom.

Läste boken för några år sedan och tyckte den var skit.
Slutade läsa när dom var på stranden och det blev knivslagsmål och huvudkaraktären eller nån annan blev skuren.

Om det varit knivslagsmål och man kommer helskinnad hem till strandhuset, då går man väl för i helvete inte ut på stranden igen, själv dessutom. Då är man en idiot. Slutade läsa efter den händelsen.

Trots att kommentaren är gammal måste jag citera den. Det är tydligt att du har erfarenhet av att stå på en strand.

Om jag minns boken rätt -- det var ett tag sedan -- så var Mersault förvisso väldigt avstängd och hade kanske någon typ av diagnos. Men samtidigt så var araben väldigt retfull, misshandlande, mordhotande och i princip helt demoniserad av omständigheterna. Hans bortgång var alltså lätt att inte fästa sig vid. Det känns som att Camus ville att alla argument skulle väga jämnt i boken och att han konstruerade historien så att det inte går att döma någon till 100%. Något som nedanstående person missade med hästlängder.


Du skulle läst några sidor till.