Frågetråd: Sjuksköterska (ställ era frågor)

Hur många timmar per vecka lägger man ned i snitt på sjuksköterskeprogrammet? Självklart skiljer detta sig mellan olika personer men har någon en idé om vad det kan handla om på en höft? (Även om det såklart alltid är 40h/veckan på papperet)

Jag funderar på att läsa dubbelexamen, ev. ta sjuksyrra på distans, någon som har erfarenhet av distansutbildningen till ssk?

Ska jag vara helt ärlig pluggade jag aldrig/sällan på heltid. Kurserna i medicinsk vetenskap var tuffast, så där pluggade jag 6-7 timmar per dag. De kurser där man har praktik förväntas man vara på sin praktikplats 30-35 h/vecka vill jag minnas, så där är det ju svårt att komma undan (man ska även jobba med någon teoretisk uppgift under praktikperioden). Kurserna i vårdvetenskap behövde man inte ägna så mycket tid åt. Mycket sunt förnuft där, även om man såklart måste bläddra en del i litteraturen.

Min erfarenhet.

Jag ser många likheter i din sammanfattning med mina egna pågående studier. Vårdvetenskapen var en baggis, tentafrågor som man hade missat helt i kurslitteraturen kunde man uppväga med sitt sunda förnuft, eller det avsågade hagelgeväret dvs. skriv mycket om lite så blir det rätt.

När det sedan kommer till medicinsk vetenskap kan det bli åtminstone 3-4 timmar per dag då det inte är schemalagda studier, dvs. inga heltidsstudier. Nackdelen blir att man får lägga dessto fler timmar precis innan tenta - beroende på hur förspänt man har det med läsningen.

35h/vecka gäller hos oss - studieuppgifterna är inte direkt svårt utan snarare reflektioner på det du har gjort - vilket underlättar när du ska tillbaka till skolbänken och omvandla den praktiska kunskapen till teori där det krävs.

Min erfarenhet: Medicin är jävligt mycket att lära sig och ett rent helvete, t2, nyss kuggat

Jag har två frågor:
1. Jobbade du som uska innan du studerade till ssk?
2. Tror du att utbildningen blir lättare om man har varit uska?

Jobbade inte som uska innan utbildningen, men jobbade som "uska" under utbildningen.

Jag tror egentligen inte att man har så stor fördel av att ha varit uska innan. Möjligen kan det vara bra att veta hur en patient ser ut och brukar bete sig.

Klart det är en fördel att ha varit verksam som uska inom akutsjukvården innan man blir syrra. Det är inget krav men en fördel eftersom vi lägger fokus på olika saker. Uskor blir ju väldigt duktiga på de praktiska bitarna som även syrrorna måste kunna men som de inte alltid lägger så mycket tid på under utbildningen (ta blodprover, sätta katetrar, lägga om sår/lära sig om olika förband osv. Enkelt att lära sig hur man gör men inte fullt lika enkelt att utföra i praktiken. Att "kunna" är inte detsamma som att vara skicklig i det här fallet)

Sen beror det förstås på hur lång erfarenhet man har som uska, hur mycket intresse man har för sitt jobb (tar man till sig allt nytt som finns att lära? Praktiserar man det?), hur mycket man snappat upp i sitt arbete osv. Vissa uskor med lång erfarenhet har ju mycket stora kunskaper om diagnoser, behandlingsmetoder, blodprovsparametrar, praktiska färdigheter, vilka effekter och bieffekter olika mediciner har osv. De kan inte ersätta sjuksköterskorna men är ett mycket viktigt och nödvändigt komplement till nyutbildade och inte så erfarna syrror som enbart har sin utbildning att luta sig tillbaka på. Den räcker dock inte hela vägen. Det behövs praktisk övning också.

Bäst vore väl om man efter några år som uska kunde genomgå någon sorts test där man visar vad man går för för att sedan vidareutbilda sig till sjuksköterska under 2 år istället för 3 om intresset finns. Omvårdnadsbiten kan man förhoppningsvis efter några år i yrket och har man jobbat länge bör man ha snappat upp ett och annat som inte ingår i uskans arbetsuppgifter.

Personligen vill jag iaf inte läsa omvårdnad igen eftersom jag redan gjort det samt praktiserat det i över tio år. Det skulle kännas som slöseri med tid att lägga energi på att läsa och praktisera det igen ifall jag skulle vilja vidareutbilda mig. Tyvärr lär det väl inte bli någon ssk-utbildning för min del. Jag ser deras vardag och är inte ett dugg avundsjuk. Det är en väldig massa tid som spenderas i telefon (tråkigt och irriterande), extremt mycket pappersarbete (stentrist), telefonköer (mitt tålamod med telefonköer är itne det bästa), tjat med biståndsbedömare, anhöriga som skäller om allt möjligt mm. Det i kombination med mer studieskulder samt ansvaret och all övertid som går åt till detta eviga dokumenterande som inte hinns med under ordinarie arbetstid får mig att bli rätt skeptisk till ett yrkesliv som ssk.

Cineasten har självklart rätt. När jag svarade tänkte jag allt för mycket på de teoretiska bitarna i sjuksköterskeutbildningen. Omvårdnadsvetenskapen kan i många stycken likställas med sunt förnuft, och det kan man ju ha lätt för även om man inte är uska.

Du räknar upp rätt många negativa sidor med sjuksköterskeyrket. Jag sitter inte speciellt ofta i telefon, och jag ser det som en rätt så "rolig" arbetsuppgift att informera anhöriga och patienter om sjukdomar och behandlingar. När anhöriga skäller om allt möjligt är det en intressant och givande uppgift att försöka "omvända" dem.

Det jag gillar med sjuksköterskeriet är den klassiska frasen, att vara "spindeln i nätet". Det är jag som har kontakt med läkare, undersköterska, sjukgymnast, anhöriga, andra vårdgivare osv. Därmed är man i många fall "styrande" och kan göra mer än att ta "order" av någon. Ofta väldigt givande.

Vi sjuksköterskor dokumenterar alldeles för mycket struntsaker. Jag begränsar mig till det som är viktigt, och jag dokumenterar nästan aldrig åt läkaren. Många av mina kollegor skriver i journalerna att läkare A har lyssnat på lungor och läkare B satt in en medicin och läkare C kontaktat den och den kliniken. Är det viktig information får läkarna se till att dokumentera själva - det är inte min uppgift.

Många sjuksköterskor tror de är så jävla oumbärliga också. Många vågar inte lämna över arbetsuppgifter till nästa skift, utan vill göra allt själv, och då måste de jobba över. Jag jobbar över kanske 2-3 gånger per månad, som mest omkring en kvart. Så övertid är absolut inget problem för mig. Det är när det kommer nya patienter precis innan skiftbytet som jag kan stanna kvar lite för att underlätta för pågående styrka.

Jag jobbar förresten på en medicinavdelning på ett medelstort sjukhus i en medelstor stad, inget glassigt vårdcentraljobb eller något.

Fast sunt förnuft är inte samma sak för alla. Somliga tycker att man som vårdare ska kunna handskas med patienterna precis hur som helst och somliga tycker att vi ska följa deras vilja till punkt och pricka oavsett vad det får för följder, tidspressen osv. Utbildningen är klart nödvändig men borde ändra fokus.

Vilken specialitet skulle rekommenderas utifrån tillgänglighet av jobb samt lön? Tycker alla verkar intressanta.

Har snart mitt kompletta gymnasiebetyg och tänkt bege mig in på ssk-spåret.

Hur är det med ambulans tilläggsutbildningen? Läste att man måste jobbat ett år som ssk för att få utbilda sig? Om man jobbar under sin studietid kan man räkna in dessa i den kvoten för att läsa ambulans? Du har aldrig funderat på ambulans?

Pluggar ssk och läste att du måste ha jobbat ett år som legitimerad ssk innan du kan vidareutbilda dig. Dock säger lärarna att är det brist, som tex psykiatrissk, så brukar det gå att komma in innnan man gjort sitt första år. Frågan är väl kanske om man är mogen för det. Ambulans hade jag vilja ha ganska mycket erfarenhet innnan jag sätter mig i. Snabba och viktiga beslut som ska tas där.