Författaren och skribenten Maja Lundgren skriver bra om Linderborg och hennes retorik, som hon betecknar som hemmahörande i en "auktoritär vänstertradition", på sin blogg:
http://lundgrenmaja.blogspot.se/
Intressant diskussion i kommentarsfältet också, bland annat angående det etiskt tveksamma i att hänga ut människor som nazister och i spelandet på snyft- och känslosträngar genom att dra in sitt eget barn i en mediekampanj. (Lundgren sticker inte under stol med att hon anser att det handlar om en massmedialt regisserad kampanj.)
Citat:
/ - - - /
Men jag måste säga att jag tycker att det är ett utslag av en auktoritär vänstertradition (med betoningen på auktoritär) när man som Åsa Linderborg hävdar att Karin Olsson på Expressen "placerar sig bland järnrör och nynazister" i den här artikeln. Det är ju en väldigt föga nazistisk artikel.
Inte heller särskilt övertygad om att Aftonbladets nu kavlar vi upp skjortärmarna och granskar skiten och röker ut dom jävlarna är en fungerande attityd. Jag tog avstånd från nazistuthängningen en gång i tiden. Har inte intrycket att den typen av metoder, som i viss mån härmar högerextremisternas egna tongångar och svartlistningar, är en framkomlig väg.
/ - - -/
Jag har svårt för linderborgsk retorik. Det brukar vara nåt som goofar, en känslosam ton som skorrar, en gnisslande agenda och inkonsekvens eller tvärsäkerhet vars eko studsar mot väggarna. Det skrivna kan ge ett för flyhänt och skickligt intryck: det kan verka vara ett knäck helt enkelt, ett jobb. Ibland handlar det om att väsentlig info utelämnas eller stuvas undan. Ibland rör det sig om en tradition som vi kan kalla antiliberal, den som slår näven i bordet och säger håll käft, punkt så här är det.
Ju mer hennes artiklar präglas av movere , det retoriska modus som syftar till att röra sina läsare, få dem att känna och handla därefter, desto mindre övertygad blir jag. När hon är mer saklig kan artiklarna vara helt ok.
Men det är väl ändå hårresande kyligt att skriva detta nu, när inte bara hon utan även hennes barn har blivit hotade. Hade jag varit polis, eller säkerhetsexpert på Aftonbladet, hade jag avrått henne från att skriva om sitt barn alls i det här sammanhanget.
Det är lika synd om Åsa Linderborg som om alla andra som blir utsatta för hotelser och det är självklart att ingen borde behöva ha det så här: Förföljd av hatet.
Men hur oempatiskt det än kan låta att påpeka det just nu: megafonjournalistik är inte bra.
Men jag måste säga att jag tycker att det är ett utslag av en auktoritär vänstertradition (med betoningen på auktoritär) när man som Åsa Linderborg hävdar att Karin Olsson på Expressen "placerar sig bland järnrör och nynazister" i den här artikeln. Det är ju en väldigt föga nazistisk artikel.
Inte heller särskilt övertygad om att Aftonbladets nu kavlar vi upp skjortärmarna och granskar skiten och röker ut dom jävlarna är en fungerande attityd. Jag tog avstånd från nazistuthängningen en gång i tiden. Har inte intrycket att den typen av metoder, som i viss mån härmar högerextremisternas egna tongångar och svartlistningar, är en framkomlig väg.
/ - - -/
Jag har svårt för linderborgsk retorik. Det brukar vara nåt som goofar, en känslosam ton som skorrar, en gnisslande agenda och inkonsekvens eller tvärsäkerhet vars eko studsar mot väggarna. Det skrivna kan ge ett för flyhänt och skickligt intryck: det kan verka vara ett knäck helt enkelt, ett jobb. Ibland handlar det om att väsentlig info utelämnas eller stuvas undan. Ibland rör det sig om en tradition som vi kan kalla antiliberal, den som slår näven i bordet och säger håll käft, punkt så här är det.
Ju mer hennes artiklar präglas av movere , det retoriska modus som syftar till att röra sina läsare, få dem att känna och handla därefter, desto mindre övertygad blir jag. När hon är mer saklig kan artiklarna vara helt ok.
Men det är väl ändå hårresande kyligt att skriva detta nu, när inte bara hon utan även hennes barn har blivit hotade. Hade jag varit polis, eller säkerhetsexpert på Aftonbladet, hade jag avrått henne från att skriva om sitt barn alls i det här sammanhanget.
Det är lika synd om Åsa Linderborg som om alla andra som blir utsatta för hotelser och det är självklart att ingen borde behöva ha det så här: Förföljd av hatet.
Men hur oempatiskt det än kan låta att påpeka det just nu: megafonjournalistik är inte bra.
http://lundgrenmaja.blogspot.se/
Intressant diskussion i kommentarsfältet också, bland annat angående det etiskt tveksamma i att hänga ut människor som nazister och i spelandet på snyft- och känslosträngar genom att dra in sitt eget barn i en mediekampanj. (Lundgren sticker inte under stol med att hon anser att det handlar om en massmedialt regisserad kampanj.)
__________________
Senast redigerad av Nebeltag 2012-12-22 kl. 21:29.
Senast redigerad av Nebeltag 2012-12-22 kl. 21:29.
