Jag har generellt otroligt svårt för filmer likt denna, där det är en ensam person som krigar ensam mot en hel trupp och gör det med framgång. Jag tycker det är fånigt.
Men just denna film kan jag av någon konstig anledning uppskatta ändå. Det är en skön känsla genom hela filmen och det är bra, passande musik. Kul också att få se Michael Talbott i en biroll, som är känd från serien Miami Vice.
"Den här filmen är jättebra!" Skulle en av mina tio personligheter sagt, men resten instämmer nog i att filmen är löjlig. Av regissören till Wolverine, m a o en talanglös "hack" som rövhål gillar, får vi en patetisk mystery/triller/skräck med idel irriterande skådespelare och en fjantig twist. Tjejerna i filmen skriker, Ray Liotta är otroligt enerverande. Jag har faktiskt inget positivt att säga om filmen. Den kanske kändes cool för 20 år sen men nu är den bara stil över substans och hemskt hemskt jobbig att se.
Con Air
Face off
The Rock
Air Force One
Armageddon
Ett kluster av filmer som nästan kom samtidigt där i ett trångt utrymme i slutet av 90-talet.
Några av de mest överdrivna och faktiskt löjligaste actionfilmer som har gjorts. Men som ändå besitter en viss charm, alla på sitt eget vis. True Lies skulle man också kunna lägga in, men den har för mycket finess för att direkt passa in, i mitt tycke. Tittar man på några föregångare i Die hard, Speed och The Predator, så håller de klart högre standard och inte bara dumdum-action utan också en story som fångar.
En av 90-talets bästa filmer är annars In The Line Of Fire. Otroligt bra!
Den var lite smårolig emellanåt, visst skrattade jag ibland. Men det som lämnar störst avtryck är minnet från när jag såg denna film när jag var väldigt liten. Då fick jag ångest av filmen, hur monstret såg ut och hela grejen med att återuppväcka från de döda. Det gav mig ångest när jag var liten och denna film har etsat sig fast i bakhuvudet genom åren.
Jag insåg att det verkligen var den här filmen som fick mig att må dåligt som barn, först när jag nu såg om den. Tyvärr sitter den negativa känslan kvar av filmen. Tacka vet jag Blazing Saddles.
Efter moderns bortgång ser den hemske pappan i familjen att modern inte testamenterat något till honom, en hemsk olycka sker där den yngre dottern dör, och pappan får då en anledning till att skriva in den äldre dottern, som var inblandad i olyckan, på ett mentalsjukhus. Man fick lite Sin City-vibbar i hur allt såg ut och framställdes. Men det visade sig förstås vara Zack Snyder, han bakom 300 (2006) som låg bakom här.
Dottern (Emily Browning) som varken är galen eller skyldig till brott låses in. För att överleva flyr hon in i sin fantasi där hon går under namnet Babydoll, och där hon och några av de andra tjejerna på mentalsjukhuset, i hennes fantasi kallade Blondie, Sweet Pea, Rocket och Amber, följer en plan för att rymma därifrån.
Det som följer är närmast en orgie i datorspelsaction, där fem unga och hett klädda tjejer slåss mot allehanda fiender för att få tag i något i olika steg, som en nyckel eller ett särskilt vapen för att ta sig vidare i spelet. I den första omgången av fem slåss Babydoll som en superhjältinna med katana och pistol i hand mot två jättar i antik japansk utstyrsel, medan Björklåten Army of Me hörs i bakgrunden, bara för att försöka ge er en uppfattning.
Coola actionscener och grymt soundtrack.
Men det är alltså egentligen en väldigt mörk historia om en tjej som bara försöker överleva helvetet
som oskyldigt dömd på ett mentalsjukhus där ett manligt vårdbiträde och psykopat utsätter intagna tjejer för sexuella övergrepp
Den var lite smårolig emellanåt, visst skrattade jag ibland. Men det som lämnar störst avtryck är minnet från när jag såg denna film när jag var väldigt liten. Då fick jag ångest av filmen, hur monstret såg ut och hela grejen med att återuppväcka från de döda. Det gav mig ångest när jag var liten och denna film har etsat sig fast i bakhuvudet genom åren.
Jag insåg att det verkligen var den här filmen som fick mig att må dåligt som barn, först när jag nu såg om den. Tyvärr sitter den negativa känslan kvar av filmen. Tacka vet jag Blazing Saddles.
Scenen där Frankensteins monster och den vackra Madeline Kahns rollfigur gör det finns på Youtube. Om inte det hjälper finns även bloopers.
En otursförföljd man har fått begrava tre fruar, men är det bara otur ?
Arthur Anderson hittar en ung dam plaskande i hans pool en natt.
Kort därefter är dom gifta, men mycket verkar underligt med den fjärde frun, Julie.
det uppdagas att hon suttit på sinnessjukhus efter att ha mördat sin make.
Men efter en bilolycka blir Julie medvetslös, och polisen kopplas in.
Då känner den gamla polisräven inte igen Julie, som han satte fast för mordet.
Vem är då Julie ?
Julie är syster till Andersons tredje fru, och hon tror Anderson kommer försöka mörda även henne, men då ska hon minsann avslöja honom.
På slutet åker dom på bröllopsresa med nytecknade livförsäkringar på varandra.
Tidstypisk konstig film.
Det fanns inget vettigt rim och reson i historien.
Trots det så ger vi 2+/5 idag
Anderson har en tjusig Jaguar XJ6, Julie en liten käck sportvagn, tror att även det är en Jaguar
Den här filmen gillar jag skarpt, och jag har sett den flera gånger. Känslan är verkligen jätteskön och action-scenerna är inte för överdrivna bortsett en bil som exploderar efter att den krockar.
Eddie Murphy gör en riktigt bra insats, sen gillar jag Judge Reinhold väldigt mycket som skådespelare överlag, vilket inte gör denna film sämre. Musiken är också passande och bra.
Jag är riktigt underhållen när jag ser denna film. Jag ser fram emot att se uppföljaren som också håller klass i mitt tycke.
Året är 1900 och Kina är fattigt. Inte bara fattigt utan alla stormakter i västvärlden är där. Ingenting verkar bli bättre och situationen är inte hållbar. Vad händer sen?
En av 1960-talets många mastodontfilmer. Denna gång med skådespelarna Ava Gardner, Charlton Heston och David Niven. Tycker alla bidrar med positiva saker, men vissa scener känns daterade. Opassande musik och dialog som inte riktigt stämmer överens med övriga filmen.
En del påkostade krigsscener är pampiga. En del politiskt är intressant. Problemet är mest filmens längd och hur mycket de försöker få in i filmen. Filmen blir aningen seg och för många halvdana saker dyker upp istället för att gräva djupare i specifika scener, ämnen eller karaktärer.
För många kockar i samma gryta? En egentligen helt okej film, men inte den första filmen jag skulle rekommendera yngre publik gällande äldre mastodontfilmer.
John Hughes gör det så himla bra, oj vad jag uppskattar hans filmer! Känslan går inte att beskriva, men den är så tydlig. Det var första gången jag såg just denna film och den var lika mysig som de andra jag sett av honom. Bra musik som vanligt.
Finns det någon annan regissör som lyckas fånga liknande känsla som John Hughes?
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
