"Golda" - (2023)
https://www.imdb.com/title/tt14454876/
Helen Mirren, Dvir Benedek, m.fl.
---
En film om, "Sexdagarskriget" mellan Israel, Egypten och Syrien, skildrat från premiärminister Golda Meirs perspektiv. En effektivt sminkad Helen Mirren ger en väldigt porträttlik version av Golda Meir.
Det är ju inte en lång tidsperiod det är tal om, bara en veckas tid ungefär. Men för en liten film passar det bra.
I början går alltså Egypten till attack, över Röda havet - trots att Israel hade sina förvarningar (som de inte ville riserkera avslöja genom att gå till anfall först, så de lät attacken ske).
Men, allt gick mycket bättre - för angriparna - än vad Israels bedömare hade kunnat tro - och snart fanns de sig på den förlorande sidan av kriget.
En av generalerna blev tydligen så djupt påverkad av kraften i attacken, och arabernas seger, att han nästan började gråta. Golda Meir fick lov att trösta honom.
Det va riste bara han, utan de israeliska förlusterna var höga och det blev snabbt en så stor kris att atombomberna plockades fram ur sina gömmor.
Till slut lyckades de emellertid - med hjälp av Golda Meirs trygga uppmuntran - stämma i strömmen, och de kunde börja slå tillbaka.
Nu var de ute efter blod, och alla ville lära Nasser en minnesbeta han sent skulle glömma.
Så Henry Kissinger fick gripa in och säga åt dem på skarpen att så där gör man inte. Inte utplåna egyptiernas "Pride and Glory" bara för att man kan. Bättre att ta ett steg tillbaka och få till en diplomatisk lösning innan allt gick för långt. Tex genom att bara erkänna att egyptierna lyckades ge israelerna en ordentlig smäll på fingrarna, så blir de glada och nöjda och kan dra tillbaka sina trupper. De stackars småpojkarna ville ju bara ha ett litet erkännande, som "ersättning" för den skam de fick utstå förra gången när Israel verkligen utplånade hela den egyptiska militära kapaciteten.
Även de bittraste ovänner kan ju bli bästa vännerna, efter ett slagsmål. Då kan de sitta och dricka tillsammans och skratta åt varandras magsupar och käftsmällar, ge varandra erkännanden för de smällar de fick in och skratta åt de de missade ...
Som småpojkar med andra ord, helt enkelt ...
Fast på riktigt, här ... och med riktiga liv som offrades. På riktigt.
Nasser var förmodligen inte riktigt klok ...
Sen slutade filmen med ett överraskande freds- och samarbetsavtal med Egypten, och både Golda Meir och Nasser stod och mös tillsammans som gamla goda vänner som bara hade retats litet med varandra.
---
Jag har sett en del dokumentärer om denna händelsen, så det var inte så många överraskningar precis.
Några småsaker som inte hade omtalats så mycket tidigare fick förvisso lite mer uppmärksamhet här.
Och särskilt intressant blev det ju eftersom man tillät sig att visa sig svaga - genom att skildra hur stämningen såg ut vid staben där i det inledande skedet av det korta lilla kriget, när det såg ut som att Egypten inte kunde hejdas.
Annars var det en välgjord film, och det var lite imponerande att se hur Helen Mirren hade låtit sig bli sminkad. Fast samtidigt så är det svårt att riktigt förstå poängen med att åta just Helen Mirren spela en så fysiskt annorlunda uppenbarelse som Golda Meir (som ju var tjock, grov och maskulin).
Det ä sju inte så att Israel inte har egna skådespelarinnor som hade kunnat anta den rollen minst lika bra, och med bättre porträttlikhet redan från början.
---
Jag brukar vanligtvis gilla filmer som skildrar historiska skeenden från "ledarskapets perspektiv" så på det sättet var detta en intressant film. Det blir ju en annan sorts "action," som skiljer sig något från perspektivet närmare hetsluften, från bottenperspektivet. Men det betyder inte att det blir mindre intressant eller spännande - tycker jag iaf.
Som historieintresserad gillade jag alltså filmen.
Tänkvärt också, förresten, att just denna filmen, med just den historiska handlingen, spelades in och hade premiär just nu, så nära inpå den palestinska attacken.
Hade jag inte vetat bättre så skulle jag tro att det var en slags förberedelse för publiken, så att de skulle förstå vad som står på spel.
---
Filmen var välgjord, som sagt, på alla de sätt en sådan film kan sägas vara välgjord. Och tydligt gjord med en internationell publik i åtanke (jag har sett en hel del israeliska filmer som har bara en hemmapublik i fokus, och som med alla sådana filmer så kan det ibland vara svårt att rätt förstå allt).
Det enda jag inte gillade så mycket var Golda Meirs personliga vedermödor. Det var faktiskt inte så bra filmat och kändes lite ... sisådär.
Se den gärna om ni är historieintresserade. Ni kommer helt säkert inte att bli besvikna.
Men tänk på att det inte är en "Actionfilm" utan fokuserar på stämningen, reaktionerna och samtalen högst uppe i landets ledning. Det finns några få scener som skildrar lite av krigslivet i fält, men inget so hade kunnat hålla för en sk "krigsfilm." Detta är, som sagt, inte en Sådan film helt enkelt.
Annars:
Betyg:
3.9 av 5
