Vilken film såg du senast?

SSF: Nope (2022) | 🌑🌑🌓 |

Något underligt händer uppe i skyn. Saker faller ned och skadar både människor och djur, molnen beter sig onaturligt och ett flygande objekt tycks skymtas av ranchägaren OJ och hans syster Emerald. De bestämmer sig för att undersöka men vad som först är något spännande övergår snabbt till skräck när kontakten blir till alldeles för många grader.

Jordan Peeles formkurva sluttar nedåt för varje film enligt min mening. Inte något störtras då jag fortfarande kommer vara extremt intresserad av hans projekt, men efter fantastiska Get Out (2017) och fascinerande men konstiga Us (2019) så bjuder han nu på en visuell fest (svårt att misslyckas med Hoyte Van Hoytema ombord) där berättelsen faller platt. Den är indragande inledningsvis vilket inte är konstigt för då etablerar den bara det stora mysteriet, men när den sen börjar spreta åt alla möjliga håll som inte leder någonvart så tappar den mig.

Till exempel apan. Jag älskar dem scenerna - det mest minnesvärda från filmen. Det kändes farligt och äkta och hade en nerv. Något man inte borde ta ögonen från för då missar man något unikt. Grymma scener, men kopplingen till resten av filmen finns bara på pappret, aldrig i praktiken. Man får ingen känsla av att det hör ihop. Det går att säga om fler aspekter i berättelsen. Det är en massa goda smaker på tallriken men de ligger på varsitt håll och när de blandas så skär det sig.

Det är svårt att få någon koppling till karaktärerna också som mestadels känns onaturliga mycket tack vare en konstlad dialog. OJ är loj, ack så trött filmen igenom och energiknippet Emerald ska väl agera hans motpol då men den karaktären är en hit eller miss - mestadels miss i min bok. Det var skoj att se 90-talshjälten Michael Wincott i en hyfsat stor roll igen dock. Även om även hans karaktär är svår att greppa.

Stundtals fantastisk och läskig och överlag långt ifrån dålig, men få stunder av briljans. Jag satt faktiskt och störde mig lite på att den aldrig når några emotionella höjder då den ändå sår frön av att kunna göra det. Väl värd att se, och jag kommer vara där för Peeles nästa projekt, men inget här som kommer få mig att återkomma till just den här filmen.

Jamen vad tyckte du då?
Är den något att se?

Håller med om att apan är en av filmens höjdpunkter, men håller inte alls med om att den inte känns som om den hör ihop med resten av filmen.

Om filmen har en egen tråd kanske vi kan diskutera det och några andra scener där, blir väl lite väl att ta det i den här tråden, men jag hittade en analys från Variety som hyfsat stämmer med min syn och tanke.

https://variety.com/2022/film/news/n...235322956/amp/

Jag tyckte att den var ganska bra, och ja, något att se.

SSF: Thirteen Lives (2022) | 🌑🌑🌑🌑 |

Efter en fotbollsträning bestämmer sig 12 pojkar och deras tränare i laget Wild Boars för att utforska Tham Luang-grottan innan ett födelsekalas senare på kvällen - ett kalas de aldrig ska dyka upp till. Kraftigt regn leder till ökade vattennivåer och stänger in dem, till och med jagar dem djupt in i berget. Nu startar en till synes hopplös räddningsoperation där hela världen engageras i pojkarnas öde.

Det här är alltså en verklig händelse som inträffade 2018, om nu någon mot förmodan missat det. Tveksamt eftersom alla världens ögon var riktade mot Thailand den månaden, men se oavsett dokumentären The Rescue (2021) om du inte redan gjort det för hela den otroliga historien.

Det känns svårt att misslyckas med en verklighetsbaserad film där historien är så stark, så engagerande och så dramatisk. Särskilt inte när Ron Howard regisserar som redan visat gång på gång att han bemästrar just det. Och han lyckas verkligen, tack och lov, att leverera en vacker, välberättad och framförallt värdig film som fokuserar på de rätta aspekterna, igen.

Först och främst Thailand visas upp i all sin skönhet och sitt folks generositet. Nu trodde jag aldrig att någon större vikt skulle läggas på heroism hos de internationella dykarna, men jag blev ändå glatt överraskad över att Thailands perspektiv tar så stor plats. Från den underbara naturen till det hårda arbetet och de uppoffringar lokalbefolkningen gjorde för att få hem sina pojkar.

Även om Viggo Mortensens skådespel är lite svår att greppa så gör han och Colin Farrell ett bra jobb. Bäst är ändå Joel Edgerton som kommer in mot slutet i en viktig och känslosam roll - han som i slutändan blev huvudansvarig för pojkarnas överlevnad.

Som sagt, svårt att misslyckas med den här berättelsen, men de lyckas upphöja de sista 30 minuterna till en verklig känslostorm. Det är intressant rakt igenom och spännande dykscener som framkallar ordentligt med ångest men ändå fortfarande något av en standardkänsla över filmen - men då kommer klimaxet på slutet och lämnar både ett stort avtryck och vattniga ögon. Den revolutionerar ingenting men det är en riktigt bra verklighetsbaserad film.

Såg senast "Don't Worry Darling" på bio, med Harry Styles och Florence Pugh i huvudrollerna. Jag valde själv att inte se någon trailer till filmen innan, så jag hade inga förväntningar på vad det skulle vara för film, mer än att det var en "thriller", enligt Filmstaden.

Även om jag tycker att filmen var en besvikelse så tycker jag att storyn i grund och botten har en intressant tanke, som säkert hade kunnat bli en bra film om det hade blivit bättre gjort. Det är liksom något som saknas i filmen och jag kan inte sätta fingret på vad det är.

Kommer inte se om den och bedömer den icke sevärd.

2/5

"Coogan's Bluff" - (1968)
https://www.imdb.com/title/tt0062824/


Clint Eastwood, Lee J Cobb, Skip Battyn, m.fl.

---

Gammeldags hårdhudad "Vilda västern-sheriff", med kvinnotycke och Cowboyhatt (från Arizona) åker till den stora stygga storstaden New York City för att hämta hem en efterlyst bandit.
Kulturkrock väntas.

Året var 1968, och det kanske inte hade spelat någon större roll i övrigt, om det inte hade varit så att just det året så var ju hela "storstads-USA"starkt influerat av hela "Hippie-vågens" alla avarter och attribut.
Och sådant kan man ju knappast förvänta sig att en gammeldags sheriff från någon gudsförgäten ökenhåla ska veta så mycket om ...

Men i New York City, där står sånt högt i kurs.
Samt, såklart, hela den brottsmeny som bara en så stor storstad som New York kan erbjuda.


Sagt och gjort ... så snart Clint Eastwood anländer till staden, och anmäler sin närvaro på polisstationen, så hinner han både försöka förföra första bästa kjoltyg (efter att precis ha lämnat sina gamla flammor från öknen i sänghalmen), och dessutom få reda på att fången han skulle hämta tydligen var så påtänd av LSD att sjukhuset vägrade släppa lös honom.

- "Vafan," tänker Clint Eastwood då, och rusar genast åstad och blir ... rånad.
Rånad på bla sin tjänsterevolver ... av banditen som han skulle hämta med sig, tillsammans med en näpen kvinna som använder sin charm mot honom, på "rätt sätt."

Och så gör man inte mot en ökensheriff ostraffat, så nu när han fått sin heliga vrede väckt så finns det ingenting som kan hindra honom från att förvandla halva New York till dels ett slagfält, och dels en personlig sängkammare för honom och hans ständiga försök till erövringar.


---

Med andra ord en film som inte riktigt passar in i hur vi ser på "saker och ting" i våra dagar.
Men som på sin tid kanske inte var riktigt lika ... uppseendeväckande.

Och kanske är det i just det, att filmen så väl skildrar New York under slutet av 60-talet, som gjorde mig så fascinerad av den.
I synnerhet när det blir dags för "nattklubbsscenen."

För visst hade de nattklubbar, dansklubbar, öven då, 1968.
Förbluffande snarlika de hela 10 år senare så populära och trendinspirerande "Diskoteken".
Men glöm inte att denna filmen spelades in på 60-talet. Med premiär 1968 alltså ...

ÄNDÅ ... så hade nattklubbarna sådana där Blinkande Diskoteksgolv - som i "Saturday Night Fever" tex.
Och klubbesökarna dansade något som ,med nöd och näppe, skulle kunna kallas "diskodans" också.

Musiken däremot ... den var ju helt uppåt väggarna tokig.
Hippie-musikens värsta tokerier med andra ord ... och ändå dansade de som om det vore "Studio 54 år 1978."
Sångtitel: "Pigeon-Toed Orange Peel."


---

I övrigt var det en väldigt löjlig film faktiskt.

Clint Eastwoods så enträgna raggningsförsök måste ju ha uppfattats som löjligt överdrivna, på grönsen till övergrepp, redan då på den tiden, kan jag tänka mig.
Första bästa kvinna som korsar hans väg, och han går omedelbart till attack - och ger aldrig upp.


Dvs det var alls ingen "Tuff Clint Eastwood" precis, utan bara en ständigt störtkåt ful gubbe-Eastwood isf.

Hmmm ... och det lite "roliga" , nu när jag tänker efter, var ju när han fick sen hur en kvinna intervjuade en brottsling inne på polisstationen, och när brottslingen började klämma på kvinnans bröst - utan att hon reagerade - för att provocera henne, så blev Clintan plötsligt förvandlat till en Riddare i vit skinande rustning och skred omedelbart till kvinnans försvar genom att klå upp tafsaren.
Dvs för att sen, nästan DIRETKT efteråt, göra praktiskt taget precis samma sak Själv, med samma kvinna dessutom.


---

Det går inte att ångra att ha sett en sådan här film.
Den är helt enkelt alldeles för bisarr och "daterad" för att kunna ignorera den.

Handlingen, storyn, var bara tramsig, löjlig.
Men det var allt det andra som var det ... sevärda.

Så, se på den.
En sån här film får helt enkelt inte lov att glömmas bort ...

Tack. Den sak jag se.

Älskar Clintan. Speciellt när han är, som du kallar det för ”störtkåt ful gubbe”.

Året var 2000
Filmen var The Contender
https://www.imdb.com/title/tt0208874...nm_flmg_act_33

USA ska välja en vice president. Partiet har två kandidater till posten. Hur går processen till?

Vad som på ytan ser ut som en realistisk och mossig film blir faktiskt mer intressant med tiden och får in några indirekta slag mot allt möjligt inom det politiska livet.

Kameraarbetet är mycket zoomningar på ansikten. Vilket är förståeligt då filmen är dialogsdriven, men det blir aningen tråkigt att titta på. Känns nästan amatörmässigt. Filmen är kanske aningen lång också. Två timmar.

Det är dock en bråkig skara skådespelare med bl.a. Jeff Bridges, Christian Slater, Sam Elliott och Gary Oldman med många fler. Dialogen är ofta vass och välskriven. Man följer från flera olika perspektiv och får en viss inblick i hur det politiska kan se ut. För att inte göra filmen för grå så händer även en del saker som kan intressera icke politiskt intresserade personer. Skulle inte kalla filmen realistisk, kommersiell eller en parodi utan något mer unikt mellanting.

Ingen typisk film för familjen på fredagen eller biomys, men är lite av ett "hidden gem". Är du politiskt intresserad skulle jag rekommendera denna till dig.

Betyg på IMDB? 6,9 / 10
Mitt omdöme: IMDB nosar kring rätt betyg. Klart godkänd.

Beträffande Coogan's Bluff (1968), den filmens set up med sheriffen från landsorten som kommer till storstan var nåt som direkt inspirerade till tv-deckaren McCloud (1970-1977).

Sen att Clintan är en sån "ligga runt-gubbe" i den filmen är ovanligt, hans filmkaraktärer brukar inte vara på det viset. (Då var nog Clintan privat mer åt det hållet verkar det som). Men det är lite löjligt i Coogan's Bluff, som James Bond i Goldfinger (1964) ungefär.

Men som sagt, det intressanta är filmen som tidsdokument med alla hippie-grejer och annat flum. Den är också bra gjord som film betraktad av Don Siegel (som gjorde fler filmer med Clintan).

Subway. Märklig film, men gillar den. Från 1985

Nymphomaniac Vol. 1

Faktiskt en otroligt djup film trots sexscenerna. Har aldrig haft ett öga för konstfilmer eller von Trier, men har öppnat ett ny genre för mig när det kommer till film.