SSF:
Timecode (2000) | 🌑🌓 |
Det är en någorlunda normal dag hos Red Mullet Productions som är i full gång med förberedelserna för sin nästa film. Regissören försöker navigera i djungeln av idéer, producenterna försöker göra en perfekt casting av unga, ivriga skådespelare och mitt i allt det här springer en massös runt och klämmer på alla. Och dagen kommer bli än galnare.
Så det här är en experimentell film som är filmad i en enda lång tagning med fyra handkameror och där vi får se alla vinklar hela tiden. Skärmen är alltså uppdelad i fyra rutor filmen igenom. Men det är inte ett enda stort kaos som man kan tro - narrativet är ganska tydligt uppdelat och det är inte svårt att veta vilken ruta filmen vill att man lägger fokus på. Ljudet spelar också en viktig roll med att höja just den rutan som är viktigast.
Kul och intressant idé. Men det blir snabbt tröttsamt när storyn är nästan helt ointressant och det inte känns som de försöker göra något kul med greppet. Den formidabla skådespelarensemblen - seriöst, det dyker upp kända ansikten filmen igenom - improviserade tydligen all dialog och det märks, tyvärr. Improvisation fungerar i små doser för min del, inte en hel film där man tydligt ser hur kugghjulen snurrar i deras huvuden när de försöker komma på saker. Det blir onaturliga pauser och inte trovärdigt alls.
Bland prestationerna hittar vi Stellan Skarsgård i en härlig roll. En diva som inte bryr sig om någon (en stor del av storyn är att han är otrogen mot Saffron Burrows med Salma Hayek). Jeanne Tripplehorn har i sin tur en relation med Hayek och misstänker att hon är otrogen - därför har hon planterat en mikrofon i hennes väska som hon lyssnar på. Stackars Tripplehorn - 80% av filmen spenderar hon i en bil och lyssnar intensivt på vad som händer. imponerande att hon orkar göra ansiktsuttryck så länge i sin ensamhet i den vänstra övre rutan.
Väldigt ambitiöst men ack så uddlöst i slutändan. Behållningen är egentligen bara alla fina skådespelare, men jag tvivlar på att någon av dem anser den här filmen vara något mer än en trivialitet i deras karriär. Se mästerverket Leaving Las Vegas (1995) av Mike Figgis istället!