Det har hunnit bli flera veckor sedan nu men den senaste filmen jag såg var "
Cruel Intentions" från 1999. En drama rikligt kryddad med sexuella anspelningar. Riktas främst till ungdomar.
Handlingen är denna:
Det är sommarlov. Kathryn har just blivit övergiven av sin kille. För att hämnas ber hon sin blaserade styvbroder Sebastian, stadens okrönte mästare i att förföra, om att få sin före detta killes nya tjej att framstå som ett fnask. Samtidigt slår de två vad om något annat: Kan Sebastian förföra den fromma och pryda Annette, den nya rektorns dotter, innan skolan börjar igen? Om inte, får Kathryn Sebastians bil. Lyckas han däremot, får Sebastian Kathryn.
På svenska har titeln översatts till "En djävulsk romans" och den träffar verkligen rätt. Det känns som att djävulen har ett finger med i de romantiska spelen här. I kontrast till detta finns goda krafter som vill motverka de brutala och skoningslösa lekarna som styvsyskonen Kathryn (utmärkt spelad av Sarah Michelle Gellar) och Sebastian Valmont (lika utmärkt spelad av Ryan Phillippe) står för.
En röd tråd löper genom hela filmen och den tar sig aldrig jättemycket vatten över huvudet, men visst hade man ändå kunnat skala ned handlingens alla beståndsdelar något. Det är lite för tvära kast här och var.
När det gäller ungdomsfilmer/high-school-filmer som den här brukar dialogerna vara lite för klämkäcka och forcerade för min smak. "
Cruel Intentions" är inget undantag så det antecknar jag på minussidan. Kanske är just dialogtyper som dessa oundvikliga?
En annan sak som inte heller är riktigt bra är rollkaraktären Cecile (spelad av Selma Blair). Har svårt att förstå mig på den rollen.
Filmen påminner om en annan film som jag gillar, "
She's All That", som också utkom 1999. Det är dock den enda sammankopplingen jag kan göra. Den här filmen känns rätt originell och det bör antecknas som ett plus i protokollet.
Betyget som den fått på IMDB (6.8) tycker jag är en aning högt men jag vill egentligen inte avskräcka någon från att se den. "
Cruel Intentions" är inte dålig på något sätt men jag hade lite högre förväntningar. Tack vare Google och deras "Andra har också frågat"-rubriker blev slutet lite väl spoilat för mig, men det gjorde inte mycket. Avslutningen är minnesvärd.
Jag är lite inne på samma spår som Aftonbladets recensent Jens Peterson var
1999 när han gav sig på verket. Han var dock än mer konfunderad än mig.
