Citat:
Ja, det är klart att det är en orealistisk film.
Bara det att den stora vågen är så överdrivet - så extremt överdrivet - jättestor.
Dessutom så Morrar vågen ju.
Men, det är väl närmast en Hollywood-standard, att förmänskliga även naturfenomen.
Visst minns du väl en annan av Kurt Russels filmer - "Eldstorm" - där han var brandman som bekämpade både en pyroman och ... morrande lågor.
Sen så bara fortsätter Poseidon-filmen på samma orealistiska spår.
Ibland verkar det nästan som ett dataspel, när den lilla gruppen ska gå genom olika farofyllda etapper, den ena mer livsfarlig än den andre - och ingen realistisk.
Dvs det är ju inte pga att den skildrar ett fartygshaveri på ett realistiskt sett som filmen går att se på.
Det är inte realistiskt.
Men, jag har ändå alltid gillat att se på den.
Jag gillar filmer om havet, och sen så är ju Richard Dreyfuss med i den ... =)
Här spelar han en genomsympatisk, men vemodigt lagd, äldre herre.
Jag bör kanske även förklara att jag inte har något alls emot att erkänna att jag även gillar "Titanic-filmen." Trots att det nästan blivit sport, för många, att hata på den filmen.
Oavsett vad man än tycker om det omaka kärleksparet, så går det inte att förneka det så oerhört storslagna i Katastrofen.
Även skildringen av båten går helt hem hos mig.
Jag tycker att man verkligen får en känsla för hur det kan ha varit att stiga ombord på just det fartyget, och jag formligen Älskar hur karaktärerna rör sig fram och tillbaks över nästintill Hela Båten.
Dvs det är precis så jag vill att filmer som handlar "om något" ska vara. Dvs att man får se "allt."
Inte bara någon sketen kuliss, utan verkligen ALLT. Precis som om man själv var där.
Filmen om "Gustloff" såg jag för nån vecka sen, och den var Skitkass i jämförelse.
För där får man ju inte se något alls, praktiskt taget, från vare sig Båt - eller (viktigare) själva
haveriet.
Bara det att den stora vågen är så överdrivet - så extremt överdrivet - jättestor.
Dessutom så Morrar vågen ju.
Men, det är väl närmast en Hollywood-standard, att förmänskliga även naturfenomen.
Visst minns du väl en annan av Kurt Russels filmer - "Eldstorm" - där han var brandman som bekämpade både en pyroman och ... morrande lågor.
Sen så bara fortsätter Poseidon-filmen på samma orealistiska spår.
Ibland verkar det nästan som ett dataspel, när den lilla gruppen ska gå genom olika farofyllda etapper, den ena mer livsfarlig än den andre - och ingen realistisk.
Dvs det är ju inte pga att den skildrar ett fartygshaveri på ett realistiskt sett som filmen går att se på.
Det är inte realistiskt.
Men, jag har ändå alltid gillat att se på den.
Jag gillar filmer om havet, och sen så är ju Richard Dreyfuss med i den ... =)
Här spelar han en genomsympatisk, men vemodigt lagd, äldre herre.
Jag bör kanske även förklara att jag inte har något alls emot att erkänna att jag även gillar "Titanic-filmen." Trots att det nästan blivit sport, för många, att hata på den filmen.
Oavsett vad man än tycker om det omaka kärleksparet, så går det inte att förneka det så oerhört storslagna i Katastrofen.
Även skildringen av båten går helt hem hos mig.
Jag tycker att man verkligen får en känsla för hur det kan ha varit att stiga ombord på just det fartyget, och jag formligen Älskar hur karaktärerna rör sig fram och tillbaks över nästintill Hela Båten.
Dvs det är precis så jag vill att filmer som handlar "om något" ska vara. Dvs att man får se "allt."
Inte bara någon sketen kuliss, utan verkligen ALLT. Precis som om man själv var där.
Filmen om "Gustloff" såg jag för nån vecka sen, och den var Skitkass i jämförelse.
För där får man ju inte se något alls, praktiskt taget, från vare sig Båt - eller (viktigare) själva
haveriet.
Pyroman har jag inte sett.
Nja, jag tycker nog att grundförutsättningarna i filmer (och övrig fiction) ska vara realistiska. Allting ska KUNNA hända i verkligheten. Sedan är det en annan sak att det händer osannolikt mycket saker för en och samma person i filmer, att det är konstiga sammanträffanden, att hjälten har osannolikt många förmågor inom olika områden o.s.v.. Så måste det ofta vara, för annars skulle det inte bli någon spännande historia. Men det får inte vara naturvetenskapligt/tekniskt OMÖJLIGT, det som sker på filmen. Då är det inte min typ av film helt enkelt, och bland annat därför gillar jag inte sf eller fantasy. (Enda undantaget är gamla hederliga spökhistorier. Då kan jag "tro på spöken" så länge som filmen varar, typ. Suspense disbelief.)
Titanic är en bra film med höga produktionsvärden överlag, vet inte riktigt varför man skulle skämmas för att man tycker det. Då såg jag den i och för sig på bio när den var ny, dubbad till tyska lustigt nog, då jag befann mig i München när den hade premiär där; jag minns delar av dialogen än: "Hier bewegt sich niemand mehr".
Då var jag i precis rätt ålder för ett stort, romantiskt, tragiskt drama. Vet inte vad jag skulle tycka nu, nu kanske jag skulle tycka att det är för sentimentalt. Jag minns i alla fall de tekniska effekterna som väldigt bra. Men den bästa Titanicfilmen är ändå A Day to Remember. Främst för karaktärerna, dialogen, psykologin - samtidigt som man får en realistisk bild av själva katastrofen. Många missar den p.g.a. den inte heter något med "Titanic" i titeln. Gustloff såg jag också för några veckor sedan, och har skrivit en recension om den här. Även där var det psykologiska intressantast: hur det blir när man inte vet vem man kan lita på, och när befälsordningen inte är klar i en verksamhet - som på ett fartyg i krig - där den helt enkelt måste vara klar. Det tekniska var inte så bra nej, men det berodde väl på att de inte hade resurserna - den var ganska lågbudget.
