Vilken film såg du senast?

"Mark Felt: The Man Who Brought Down the White House" - 2017

https://www.imdb.com/title/tt5175450/


Liam Neeson, Josh Lucas, Diane Lane, m.fl.


Biografisk historisk film om Watergate-affären, om den hemliga "visselblåsare" som kallades "Deep Throat" av media.
Mark Felt var alltså denne "Deep Throat," den näst högste chefen på FBI, snäppet under J. Edgar Hoover i rang bara.

---

Detta är en film som jag har dragit mig för att se, gång efter gång (även om jag ändå alltid Velat se den).
Men eftersom recensionerna alltid varit så genomgående Urusla, så har jag aldrig "vågat" se den.
Fast nu beslutade jag mig trots allt för att ändå se den.

Och ... den var verkligen BRA.
Den var faktiskt Så Bra att jag helt enkelt inte kan förstå vad det egentligen är som recensenterna och filmkritikerna egentligen menar.

---

Liam Neeson spelar huvudpersonen, Mark Felt, och han gör kanske en av sitt liv allra bästa rollprestationer. Även om jag aldrig har haft någon form av "relation" till verklighetens Mark Felt så är ändå Liam Neeson så övertygande att det helt enkelt inte går att tvivla på vem han är.
Dvs Liam ÄR "Deep Throat."

Han verkligen personifierar allt det man föreställer sig att en "man med makt", som levt hela sitt liv med hela USAs samlade hemligheter, ska vara. Det är exakt så den "arketypiska spionmästaren" ser ut i våra fantasier.


Handlingen följer själva upptakten till det som skulle komma att bli Watergate-affären.
Och allt kommer publiken till godo genom Liam Neesons egna upplevelser.

Nixon-administrationen försöker få inflytande över FBI, men så länge det är J. Edgar Hoover som sitter bakom spakarna så är det aldrig någon som vågar.
Men så avlider plötsligt Hoover, och vi får se hur Mark Felt omedelbart skrider till verket för att Gömma "Hoovers Hemligheter" för det klåfingriga Vita huset - som han inser kommer att försöka lägga vantarna på (vilket också visar sig stämma, för Vita husets hantlangar står snart i farstun och bankar på dörren, så att säga.

Efter det, misslyckade försöket, ändrar Vita huset strategi och försöker istället få insyn och makt över FBI genom att utnämna en lokal lakej som FBI-direktör.
Mark Felt gör då allt för att försöka hålla honom på mattan, både genom förmaningar och moraliska predikningar, men även genom att gå sina egna vägar.

Så blir då Watergate-inbrottet känt för den amerikanska publiken, och FBI påbörjar en utredning.
Nixon-administrationen beordrar då deras nye lojale lakej, FBI-direktören, att bara tillåta 40 timmars granskning.

Det är då som Mark Felt beslutar sig för att göra myteri.
Så han går till pressen, till den mediekontakt han har ett personligt förhållande med, och litar på, och berättar - till reporterns stora häpnad (för Mark hade aldrig tidigare avslöjat något).

Mark Felt förklarar varför, att det beror på den djupa kärlek han hyser för institutionen FBI, att han är av övertygelsen att det ska vara en Oberoende myndig, som helt enkelt inte Får lov att styras av politiker. Inte ens av Presidenten själv.

---

Det var alltså lite av Handlingen.
Men om omdömet kan man skriva mer.

I synnerhet med tanke på hur negativt filmen har behandlats av recensenterna och kritikerna i media.
Man hade kanske kunnat tänka sig att just de skulle ha gillat filmen. Hela affären har ju blivit närmast mytologiserad pga medias bevakning av det, och "Deep Throat" fick legendstatus.

Ändå sågas filmen, närmast totalt.
Och det går inte att förstå.

För filmen är verkligen bra.
Det finns inte ett svagt ögonblick i filmen, inga svaga scener.
Den täta stämningen släpper aldrig taget, utan bara förtätas ju djupare filmen tränger in i handlingen.

Och Liam Neeson ... han är Stark. Han är så otroligt stark som Mark Felt.


Det är, som sagt, omöjligt att förstå varför filmen blivit så illa åtgången.
Det är nästan som om det finns ett bakomliggande syfte med det.

---

Rekommenderas !!!

Ja, det är något jag kan stå bakom till 100%.
Detta ÄR en bra film, en mycket bra film.
Både som biografi och som "spionfilm."
Och om man gillar Liam Neeson så går det ju inte att missa den. Det är en av Liams absoluta höjdpunkter i hans karriär. Kanske t.o.m. Den höjdpunkten.

---

Betyg:

Det är svårt att sätta betyg på en film som är närmast perfekt.
Det enda jag kan säga är - Se Den !!!

Bara bekymmer

En komedi med Chevy Chase, Demi Moore, John Candy och regissör Dan Aykroyd bl a.

Märklig film utan mycket material för att skratta. Men jag uppskattar designen av den märkliga hålan Valkenvania.

På sätt och vis är det en Den sista färden: civilisationen som möter ett barbariskt och efterblivet folk.

Lite för lite fascinerande dödsstraffscener, noll skratt och ett lamt slut. Men ändå sevärd för det är en ovanlig och bisarr film där åtminstone Chevy är sevärd.

2/5

https://imdb.com/title/tt0102558/?ref=m_nv_sr_1

Tjuvheder Minna, Katja och andra missbrukare försöker leva så gott de kan i misären. Situationen för Minna blir inte bättre av att hon snor 8000 från en langare.

8/10

A wiev to kill (1985). Levande måltavla

Christoper Walken har stora planer med sitt elektronikföretag, men tack och lov, sätter James Bond stopp för dom.

Trots ett farligt spår i inledningen Men man nyktrar till, och filmen håller sig på mattan efter det.

Faktiskt lite gammal hederlig Bond, Walken är underbar som skurk.

3/5 känner mig lite snål, vi lägger väl till ett litet plus.

Johnny English reborn (2011)

En viss agent ska skydda en kinesisk minister.

Väldigt tramsig parodi på James Bond.

Det här är verkligen inte min typ av film.
2-/5

SSF: The American Friend (1977) | 🌑🌑🌑🌕🌕 |

Tom Ripley, som redan är insyltad i lukrativa konstförfalskningsaffärer, får ett erbjudande om att gå in i en lite mer riskfylld bransch: lönnmord. Ovillig att smutsa ned händerna själv föreslår han en annan kandidat som skulle passa perfekt som lönnmördare - en helt vanlig rammakare och familjeman som är döende i leukemi, Jonathan Zimmerman.

Känns handlingen igen? Då har du förmodligen sett Ripley's Game (2002) där John Malkovich spelar Tom Ripley. Eller kanske ännu hellre läst boken med samma namn av Patricia Highsmith som bägge filmerna bygger på. Psykopaten Tom Ripley spelas här av Dennis Hopper i regi av Wim Wenders.

Jag känner väl direkt att det här kräver en omtitt för att jag fullt ut ska förstå filmen. Första intrycket är inte vidare positivt - rörigt och osammanhängande där dialogen knappt hörs merparten av filmen på grund av att Wim Winders beslöt sig för att spela in ljudet på plats istället för i studio. Lägg till att det växlar mellan engelska, tyska och franska hela tiden och att då det pratas engelska görs det med kraftig brytning.

Atmosfärisk är den dock. Wim Wenders ligger bakom en av mina favoritfilmer i Paris, Texas (1984) och visst känns stilen igen. Lågmäld, långsamt tempo och vackert foto. Jag gillar också den internationella känslan när det växlas mellan New York, Hamburg och Paris. Men intrigen blir rörig när Wenders ger sig på att berätta en thriller och hans regi när det kommer till actionscener är ärligt talat inte den bästa.

Dennis Hopper får ursäkta men stjärnan i den här filmen är tveklöst Bruno Ganz. Den lågmälda rammakaren som vet att han inte har lång tid kvar i livet och blir indragen i mordbranschen är den enda karaktären jag känner något för - suveränt spelat av Ganz. Scenerna i tunnelbanan och tåget där han klumpigt försöker utföra sina mord är spännande just för att man känner hans tveksamhet över det hela, hans mänsklighet lyser igenom.

Det blir en svag trea trots att det är utdraget och slutet är något av en cirkus - jag är ju blödig när det kommer till 70-talsfilmer.

Tomb Raider med Alicia Vikander hittades i en cam-version på bukten. Det tog ca tio minuter av tittande innan jag tyckte att den var otroligt lik en film (vilken som hest) med Jackie Chan. När Alicia är i Hong Kong så var jag övertygad om att det lika gärna kunde ha varit Jackie Chan som sprang omkring och hoppade och slutade glo på skiten.

Det enda positiva var att Alicias engelska uttal var lite bättre än tidigare.

2/10

Invasion USA (1952)

Vad händer om kommunisterna anfaller ?

Vi får följa fem människor på en bar i New York, som via en TV får veta att fientliga trupper landstigit i USA, och dessutom börjar skvätta atombomber över landet.

Propagandafilm från strax efter ett världskrig, kanske fanns det fog för en sån film ?
Svårt att svara på idag, dessutom är jag inte amerikan.

Tafflig är den, hursomhaver, och 1+/5 får det bli.

John Carpenter's They Live (1988) 8/10


Välgjord rulle med viktiga budskap. Dock irriterade jag mig en hel del på det socialistiska i filmen, visade hur synd det var om fattiga och hemlösa.

Gomorra (2008). Baserad på Roberto Savianos bok och regisserad av Matteo Garrone.

Med tanke på att jag har sett så många andra filmer som relaterar till italiensk eller italiensk-amerikansk organiserad brottslighet, så är det förvånande att jag har väntat så länge med att se den här filmen (och att ta mig an TV-serien, som jag har sett första avsnittet av nu under förmiddagen).

Filmen är intressant i den bemärkelsen att den faktiskt skildrar en klan av den neapolitanska camorran på ett sätt som är så avlägset de glamourösa Hollywoodskildringar av maffian som vi är vana vid. Miljön är huvudsakligen stadsdelen Scampia. Jag anser att filmen är så bra för att den - förutom att vara välgjord - på ett sätt som är konkret och lättillgängligt (utan att vara överdriven eller på något sätt dramatisera händelser på ett hollywoodskt vis) sätt skildrar verkligheten för de människor som lever i en fattig miljö och som på ett eller annat sätt är involverade i eller är tvungna att acceptera den organiserade brottslighetens existens som en del av vardagslivet för att överleva. Filmen skildrar inte camorran som någonting typiskt för samtliga medborgare, men den förklarar varför den existerar. Ett tydligt exempel är när två karaktärer, en gammal och en ung man, reser till norra Italien och Venedig (en stad som fungerar som en hemtrevligt stereotypisk turistbild av Italien) för att säkra kontrakt för att till ett billigt pris dumpa miljöfarligt avfall på landsbygden i södra Italien. Filmen förklarar den organiserade brottslighetens framväxt och de faktorer som får den att fortsätta växa "underifrån."

Vi har två ynglingar som, inspirerade av den amerikanska Hollywoodfilmen "Scarface" - en klassisk, glamoriserad bild av brottslighet -, hamnar på kant med camorran. I sin strävan, en sorts farlig tonårslek, efter en verklighet som de har sett på en TV-skärm kolliderar de med den karga och hänsynslösa verkligheten av den organiserade brottsligheten i sina egna fattiga kvarter.

8 ugglor av 10 möjliga. Jag kommer alltid att ha den här filmen i åtanke när jag ser mer moderna och typiska maffiaskildringar. För verkligheten är inte glamorös. Den är präglad av fattigdom och hänsynslöshet.

The Blue Lagoon | Året var 1980
https://www.imdb.com/title/tt0080453/?ref_=nv_sr_1

Antagligen mest känd för Brooke Shields nakna scener och naket finns det gott om, men förhoppningsvis inte på ett sätt många tycker om. Det är mycket nakna barn och det som är lite mer "moget vuxet" är sällan sexuellt. Mest realistiskt och rätt tråkigt. Dom flesta filmer kämpar för att undvika visa naket. Den här är tvärtom.

Starten av filmen känns nästan som något Astrid Lindgren kunnat gjort. Fokus på barn, "lära sig bli vuxen" och charm. Skådespeleriet är väl inget att skryta om, men bitvis är det mycket gemytligt. Filmens musik är passande och fin (skulle inte tveka på att köpa dess soundtrack). Mijön är vacker.

Handlingen tycker jag dock ofta blir löjlig och rätt intetsägande. Trots lite charm minskar intresset. Det romantiska blir mer jobbigt/omoget än vackert/fint. Det allra sista är bra, men vid det laget hade jag givit upp på filmen i mångt och mycket. Trots att filmen är långtifrån bara negativ så räcker inte det positiva till en godkänd helhet. Vill du se något i samma genre vänd dig då till Tom Hanks Castaway eller Leonardo DiCaprios The Beach tycker jag.

Betyg?

Finding Forrester | Året var 2000
Varning: Relativt lång
https://www.imdb.com/title/tt0181536...=nm_flmg_act_5

När jag såg denna filmen tänkte jag på Good Will Hunting och fick reda på i bonus materialet att det är samma skapare. Den här filmen är inte okänd, men inte lika känd som Good Will Hunting. Spontant föredrar åtminstone jag denna film!

Sean Connery känns ofta placerad i filmer mest för att han är Sean Connery. Inte för att han verkligen är rätt för rollen eller gör något märkvärdigt bra. Här tycker jag dom hittat rätt gubbe. Även den yngre huvudpersonen är riktigt bra. Att han haft noll erfarenhet av film gör det inte sämre.

Det allra första av filmen var inte särskilt intressant, men ganska snart kommer det hjärta, intelligens, humor och annat med i bilden. Jag gillade hur dom hanterat fördomar och rasism i denna film. Detta gjorde dom på ett betydligt smartare nivå än många andra.

Rapparen Busta Rhymes är med i filmen vilket inte låter som ett gott tecken, men rollen är liten och fungerar faktiskt. En film för alla åldrar skulle jag säga utan att vara för barntillåten.

Betyg?