Citat:
xkcd brukar vara bra och så även i detta fall. 
Såg faktiskt om Primer förra månaden och den är fortfarande en sexa i min bok. Jag tycker nog att man borde se den två gånger; den andra gången "förstår" man lite mer. Det är inte heller en särskilt lång film, runt 70 minuter vill jag minnas. Fast å andra sidan är det väl egentligen ett argument mot filmen - för man ska ju inte behöva se en film två gånger.
Eller du kanske menade Upstream Color?
Såg faktiskt om Primer förra månaden och den är fortfarande en sexa i min bok. Jag tycker nog att man borde se den två gånger; den andra gången "förstår" man lite mer. Det är inte heller en särskilt lång film, runt 70 minuter vill jag minnas. Fast å andra sidan är det väl egentligen ett argument mot filmen - för man ska ju inte behöva se en film två gånger.
Eller du kanske menade Upstream Color?
Jo, många filmer tjänar helt klart på att ses om en eller flera gånger (av olika anledningar). Och vem vet, kanske skulle jag uppskatta den betydligt mer vid en omtitt! Det lär dock dröja ett tag i så fall så att jag kan gå in i filmen utan att ha den rätt negativa upplevelsen för färskt i minnet.
Angående spoilern så var det en av flera händelser i filmen som jag läste lite om på Wikipedia/imdb efteråt och då förstod jag i alla fall en gnutta mer än vad jag gjorde när jag faktiskt såg filmen. Det skulle dock vara en ren lögn att säga att jag när eftertexterna började rulla skulle kunna beskriva handlingen mer än att
Nej då, du förstod rätt. Det är nog bara jag som är alldeles för trött och dimmig för att kunna skriva ett helt inlägg utan att klämma in syftningsfel och liknande
Får se om du hänger med nu men man skulle kunna påstå att en av en av dem flyttar till Frankrike. 
Citat:
Vi talade nog förbi varandra lite. Ingen skada skedd i vilket fall.
Nej då, du förstod rätt. Det är nog bara jag som är alldeles för trött och dimmig för att kunna skriva ett helt inlägg utan att klämma in syftningsfel och liknande
The Big Kahuna (1999): http://www.imdb.com/title/tt0189584/?ref_=nv_sr_1
Ibland ser man en liten film som får en att förstå hur mycket bra dialog och rätt rollista kan göra för en film. Det här är en smal film stämplad som komedi, men vet inte om det är rätt stämpel. Vet knappt vad jag skulle benämna denna som och det är så jag vill ha det. En unik film.
Jag gillar Danny DeVito, men det blir oftast för flamsigt och barnsligt för att det ska nå över en medioker nivå. Här känns han mer mänsklig. Kevin Spacey "is on fire" och tredje killen (relativt okänd?) ger dessa en bra motpol.
En film som givit mig en uns av hopp för mänskligheten
Betyg? 3,5 - 4 / 5
Ibland ser man en liten film som får en att förstå hur mycket bra dialog och rätt rollista kan göra för en film. Det här är en smal film stämplad som komedi, men vet inte om det är rätt stämpel. Vet knappt vad jag skulle benämna denna som och det är så jag vill ha det. En unik film.
Jag gillar Danny DeVito, men det blir oftast för flamsigt och barnsligt för att det ska nå över en medioker nivå. Här känns han mer mänsklig. Kevin Spacey "is on fire" och tredje killen (relativt okänd?) ger dessa en bra motpol.
En film som givit mig en uns av hopp för mänskligheten
Betyg? 3,5 - 4 / 5
Citat:
Charade (1963)
En kvinna, med ett väldigt besynnerligt äktenskap, kommer hem till en tom lägenhet. Hon får veta att hennes man hittats mördad.
Det förmodas att en förmögenhet finns gömd, och många verkar vara ute efter den.
En film som helt gått under min radar, efter att ha sett hela filmen, så var den väl sisådär.
Bitvis spännande, bitvis larvig, det hade varit bättre att hålla sig på ett spår.
Flera trevliga bilar sågs i trafikvimlet, Peugeot 403, och en Renault 4, som måste ha varit väldigt ny när filmen spelades in.
Lustigt att någon jämför den med Notoius, hur man nu kan få en sådan befängd tanke.
3/5, hygglig underhållning, med väldigt tvära kast.
En kvinna, med ett väldigt besynnerligt äktenskap, kommer hem till en tom lägenhet. Hon får veta att hennes man hittats mördad.
Det förmodas att en förmögenhet finns gömd, och många verkar vara ute efter den.
En film som helt gått under min radar, efter att ha sett hela filmen, så var den väl sisådär.
Bitvis spännande, bitvis larvig, det hade varit bättre att hålla sig på ett spår.
Lustigt att någon jämför den med Notoius, hur man nu kan få en sådan befängd tanke.
3/5, hygglig underhållning, med väldigt tvära kast.
Jag tror att det är mer en film för kvinnor, faktiskt. Audrey Hepburn var ju aldrig en favorit hos världens män, men däremot var hon kvinnornas ideal - och är många kvinnors ideal fortfarande. Det är något evigt tror jag: hon är mycket snygg utan att vara påfallande sexig - det finns inte ett uns vulgaritet hos henne. Hon är den borna ladyn: slank, stilfull, sofistikerad. I filmen är hon även tolk (i EU-parlamentet var det va?), och detta - internationellt arbete på hög nivå, språkkunskaper - känns ju också sofistikerat och åtråvärt! Sådant som man skulle vilja se för sin dotter, typ.
...och så får man sitta och beundra Cary Grant..!
http://www.imdb.com/title/tt0039694/
The Paradine Case (1947). Rättegångsdrama, men mycket mer än "bara" ett rättegångsdrama. En stjärnadvokat (Gregory Peck) försvarar Mrs Paradine, en vacker, hård och mystisk kvinna (Alida Valli) som står åtalad för mord på sin make. Det står snart klart, att advokaten har börjat känna ett engagemang i sin klient som är långt utöver det som hans yrkesroll kräver... Hon däremot, verkar vara mer kär i den avlidne makens betjänt... Charles Laughton spelar domaren, och Ann Todd spelar advokatens hårt prövade hustru. En stjärnuppsättning skådespelare alltså, och det märks!
Såg om denna i går kväll, det är en mycket bra film, en av mina få tiopoängare. Man kan se den hur många gånger som helst trots att man vet slutet, och det anser jag är definitionen på en riktigt bra film.
Men den största upplevelsen får man såklart första gången, när man spänt undrar hur det ska gå: ska Mrs Paradine visa sig vara skyldig eller oskyldig? Ska advokaten få henne fri eller inte? OM han får henne fri - kommer han att lämna sin fru för att leva med henne då? Idag är ju detta senare inte en så jättestor grej (utom för fruarna som drabbas såklart), men när man ser en gammal film kommer man på något sätt in i den tidens mind frame, och man kan KÄNNA hur fruktansvärt hemskt det skulle vara... inte bara för frun utan för advokaten (skulle han ens kunna fortsätta sin karriär som jurist?), för alla runt dem, för hela samhället - som ju upprätthålls av alla kärnfamiljer som utgör de minsta byggstenarna i ett stabilt samhälle. (Eller så tänkte folk i alla fall på 1940-talet, och helt fel ute var de nog inte - om man ser till hur det har blivit nu med alla vinddrivna, psykiskt sjuka barn och tonåringar och annat elände...)
Men det finaste är ändå skådespeleriet. Alla skådespelarna är förstklassiga, men för att bara ta huvudrollsinnehavaren som exempel då: Gregory Peck. T.ex. när han befinner sig på godset där hans klient levde med sin man. Han frågar en tjänare om hon brukade rida ensam - och man känner spänningen i frågan, då han är orolig för att hon ska ha ridit tillsammans med betjänten. Och så lättnaden i hans ansiktsuttryck när han får svaret att hon brukade rida ensam. Eller när han är uppe i kvinnans sovrum. Hur man ser att han tycker att det är ett TEMPEL - den dyrkade har ju sovit där! Hur han SMEKER hennes porträtt, hennes säng, hennes underkläder med blicken... Det är små, små skiftningar i minspelet och blicken, ackompanjerat av stämningsskapande musik, och man känner så mycket MED honom - alla som någon gång har varit förälskade kan känna igen sig på pricken i känslorna..! (Att Gregory Peck var oerhört snygg och stilig där gör ju inte precis saken sämre! )
Oerhört bra film - jag skulle kunna ta upp hur mycket utrymme som helst med att beskriva allt som är bra i den, men ska inte göra det! Rekommenderas varmt.
10/10
The Paradine Case (1947). Rättegångsdrama, men mycket mer än "bara" ett rättegångsdrama. En stjärnadvokat (Gregory Peck) försvarar Mrs Paradine, en vacker, hård och mystisk kvinna (Alida Valli) som står åtalad för mord på sin make. Det står snart klart, att advokaten har börjat känna ett engagemang i sin klient som är långt utöver det som hans yrkesroll kräver... Hon däremot, verkar vara mer kär i den avlidne makens betjänt... Charles Laughton spelar domaren, och Ann Todd spelar advokatens hårt prövade hustru. En stjärnuppsättning skådespelare alltså, och det märks!
Såg om denna i går kväll, det är en mycket bra film, en av mina få tiopoängare. Man kan se den hur många gånger som helst trots att man vet slutet, och det anser jag är definitionen på en riktigt bra film.
Men den största upplevelsen får man såklart första gången, när man spänt undrar hur det ska gå: ska Mrs Paradine visa sig vara skyldig eller oskyldig? Ska advokaten få henne fri eller inte? OM han får henne fri - kommer han att lämna sin fru för att leva med henne då? Idag är ju detta senare inte en så jättestor grej (utom för fruarna som drabbas såklart), men när man ser en gammal film kommer man på något sätt in i den tidens mind frame, och man kan KÄNNA hur fruktansvärt hemskt det skulle vara... inte bara för frun utan för advokaten (skulle han ens kunna fortsätta sin karriär som jurist?), för alla runt dem, för hela samhället - som ju upprätthålls av alla kärnfamiljer som utgör de minsta byggstenarna i ett stabilt samhälle. (Eller så tänkte folk i alla fall på 1940-talet, och helt fel ute var de nog inte - om man ser till hur det har blivit nu med alla vinddrivna, psykiskt sjuka barn och tonåringar och annat elände...)
Men det finaste är ändå skådespeleriet. Alla skådespelarna är förstklassiga, men för att bara ta huvudrollsinnehavaren som exempel då: Gregory Peck. T.ex. när han befinner sig på godset där hans klient levde med sin man. Han frågar en tjänare om hon brukade rida ensam - och man känner spänningen i frågan, då han är orolig för att hon ska ha ridit tillsammans med betjänten. Och så lättnaden i hans ansiktsuttryck när han får svaret att hon brukade rida ensam. Eller när han är uppe i kvinnans sovrum. Hur man ser att han tycker att det är ett TEMPEL - den dyrkade har ju sovit där! Hur han SMEKER hennes porträtt, hennes säng, hennes underkläder med blicken... Det är små, små skiftningar i minspelet och blicken, ackompanjerat av stämningsskapande musik, och man känner så mycket MED honom - alla som någon gång har varit förälskade kan känna igen sig på pricken i känslorna..! (Att Gregory Peck var oerhört snygg och stilig där gör ju inte precis saken sämre!
)Oerhört bra film - jag skulle kunna ta upp hur mycket utrymme som helst med att beskriva allt som är bra i den, men ska inte göra det!
Rekommenderas varmt. 10/10
__________________
Senast redigerad av Merwinna 2017-03-09 kl. 10:59.
Senast redigerad av Merwinna 2017-03-09 kl. 10:59.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
