Där Alien är mystisk och intelligent är Predator rå och underhållande. Man kan tro att det här är en film där Arnold bara går runt och skjuter sig omkring, men det finns mycket mer till det.
Det är, nästan, ständig musik som höjer stämningen. Filmen är full av detaljer som förgyller.. Samt tar handlingen framåt och bidrar med sköna dialoger/citat.
Då jag tidigare sett Predator 2 och Predators visste jag ungefär vad som väntade, men tycker den här filmen innehåller mer än vad senare filmerna gjorde. Var och varannan scen är minnesvärd. Något man knappast kan säga om gemene actionfilm.
Tycker alla karaktärer får skina även om alla inte är med särskilt mycket.
Det enda negativa är några daterade moment, men som någon sa man får titta på filmer för vad dom är och när dom gjordes. Det är daterat för att världen gått framåt väldigt snabbt. Inte för att dom slarvade eller använde billiga tricks.
Betyg? 4 / 5
__________________
Senast redigerad av Geomeister 2017-02-08 kl. 14:37.
Hur ska man beskriva den här filmen... Fellinifilmer har en tendens att innehålla minst en scen där allting är fest, extravagans, överflöd och väldigt lite dialog. Casanova är 2.5 timmar sådana scener.
Vi följer Casanova, han glider runt bland Europas fina folk och pangar fruntimmer till höger och vänster. Karaktärsutveckling och handling lyser med sin frånvaro men kostymer och miljöerna är så oerhört välgjorda att man på något vis blir underhållen ändå.
Jag trodde aldrig att jag skulle dela ut ett positivt betyg till en film där den största behållningen är att kostymerna är snygga men jag kan inte låta bli.
The Birds and the Bees (1956). Mitzy är dotter till en gentlemanna-falskspelare (perfekt spelad av David Niven), och de två (plus en man som är något slags tjänare) reser runt på kryssningsfartyg och lurar av rika män deras pengar. Mitzy får vara lockbete för att dra in männen i kortspelet. Denna gång träffar de på den omåttligt rike arvtagaren George, en kortväxt, naiv, godhjärtad, nördig och lite lustig man, som har varit i Amazonas och letat efter sällsynta ormar. Därför har han inte sett någon annan kvinna än Emma på tre år. Emma är en orm... Så han är mer än redo att falla för Mitzys charm. Självklart:
...blir de ömsesidigt förälskade i varandra på riktigt...
Gillar denna filmen, trots det naiva temat. Den är fin! Tror det beror på att det är så lätt att tycka om och sympatisera med den lille mannen - man känner hur hans godhet, renhet och troskyldighet liksom lyser igenom, och att hans kärlek är äkta. Det går att förstå hur en kvinna skulle kunna älska honom trots att han är långt ifrån någon Alfahane.
"Gregory Peck is really a little taller than I am. Just a shade. But then he... don't LOVE you as I do."
David Niven är också alltid David Niven, och lyfter så gott som allt han är med i. Och musiknumren är medryckande. Jag såg denna film igår kväll, och idag har jag kommit på mig själv med att gå omkring och tralla:
And the same thing happens
With the birds and the bees
As they flit among the flowers
As they nestle in the trees
Yes, the same thing happens
With the birds and the bees
And it's happening to us tonight!
Ashley, en medelålders afroamerikansk "hustler", kommer ut från fängelset och hoppas att återförenas med sin gamla flamma Linda. Hon vill inte veta av honom och har en ny man. Han träffar Jeremy, en kille som reparerar gamla maskiner i sin uppfinnarfarfars anda och lever på att testa nya mediciner. Ashley startar ett förhållande med Jeremys moster som också har ett förhållande men en motellägare där Ashley senare flyttar in och bor.
Jeremy och Ashley startar en business ihop att frakta kylskåp samtidigt som Ashley stressas av att Jeremys moster vill ha ett svar om de ska fortsätta sitt förhållande eller inte då motellägaren snart ska fria till henne. Samtidigt som han drömmer om att Linda ska ta tillbaka honom.
Handlingen är inte så rörig som den kanske låter ovan men där fanns däremot ett himla kärlekstrassel. En "indiefilm" från Los Angeles som var lättsam men ändå hade en emotionell komplexitet i sig. Uppfriskande dessutom att se en film om afroamerikaner i samtliga roller där man inte ständigt får kastat i ansiktet att det handlar om just afroamerikaner. Ingen ghettoifiering, ingen kriminalitet och ingen over the top ebonics - bara en dramakomedi om människor som kämpar och drömmer.
Att filmen är regisserad och skriven av en vit man har givetvis kritiserats av (anti-vita) SJW:s men dessa personer har uppenbarligen inte sett filmen som snarare pyr av humanism än den stereotypa föreställning om afroamerikaner som t.ex. sprids av Tyler Perry som gör filmer om svarta familjer (som givetvis inte kritiseras av nämnda SJW:s).
Betyg: 3/5
__________________
Senast redigerad av Kirk.Douglas 2017-02-09 kl. 03:23.
Baserad på samma novell som I Am Legend (med Will Smith). Dock är Will Smith filmen inte en kopia utan filmerna är i mångt och mycket väldigt olika.
Filmen har överlag åldrats mycket bra. "Fienderna" kanske är särskilt läskiga eller välgjorda, men det finns vissa poänger med dessa som inte är dumma.
Största behållningen av filmen är att den inte är lika förutsägbar som man kan tro, men även rösten av Vincent Price som i stora delar för filmen vidare. Det är en form av dialog som, av någon anledning, inte används i film längre. Vilket är synd för detta är bättre gjort än många av dagens alternativ.
Nu när vi lever i tider av zombies, "left alone on earth" och andra typer av filmer/serier, tycker jag ändå denna film har något att erbjuda.
Lee Chandler jobbar som vaktmästare och bor ensam i en liten enrummare. Dagarna spenderas med att utföra arbeten för gnälliga hyresgäster och på kvällarna kan det hända att han går till puben där han ignorerar flörtförsök och startar slagsmål. Ett oglamoröst liv, men det har sin förklaring. Lee bär på en stor börda inombords orsakad av en tragisk händelse som för evigt förändrade honom. När hans broder avlider tvingas han nu återvända till hemstaden och konfrontera sitt gamla liv han flydde ifrån.
Det råder ingen tvekan om att det här är Casey Affleck-show från början till slut. Hans sorgsna karaktär som bär på så mycket undertryckta känslor lyfter upp den här filmen till något fantastiskt. Handlingen är engagerande och välskriven men kräver också sin ledande stjärna - och Affleck levererar. Han flankeras en bit in i filmen av unga Lucas Hedges som också briljerar. Deras scener ihop är elektriska, något så enkelt som att de studsar en boll på gatan är fascinerande att titta på för man vet aldrig om något ska hända som kommer påverka deras ansträngda relation. När Casey mycket motvilligt går med på att hänga med Lucas flickväns morsa för att Lucas vill få till det utan att bli störd och Casey, som vanligt, är så obekvämt tystlåten att morsan ändå stormar in i rummet och avbryter "pluggandet" ler jag över hela ansiktet.
Men den är främst sorglig, såklart. Michelle Williams är verkligen en mästare på känslosamma scener och hennes relation till Casey känns så fruktansvärt äkta och trasig att det nästan brister i varje scen de har tillsammans. Alla skådespelare agerar så naturligt och begravningskänslan de skapar är fantastisk. Scenen på polisstationen är något av det starkaste jag har sett i år.
Dystert och trasigt, men också glimtar av humor och hopp. Ett vardagsdrama som känns realistisk tack vare det suveräna skådespelet och en väl avvägd regi-hand och om den inte talar till dig på något plan så undrar jag vad för slags låtsatsliv du levt egentligen. När slutet kom önskade jag bara den skulle fortsätta i all oändlighet - det är karaktärer man helt enkelt inte vill lämna. Årets starkaste film.
En helt lysande film och jag har sett den för andra gången häromdagen. Mycket trevligt att se, Jag älskar verkligen hur hela filmen är och det är en Westernfilm med Russell Crowe och Christian Bale, två helt underbara skådespelare, den ska ses, jag rekommenderar er verkligen att ni ser filmen.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!