Vilken film såg du senast?

Slugs från 1988 den var helt okej

The man who finaly died (1963)

En engelsman åker till Tyskland för att leta efter sin döda far som dog för tjugo år sedan, eller gjorde han det ?

Ganska rörig historia med mycket överdramatisk musik, och väldigt många uppgrävda gravar.
Trots att jag nyss såg filmen, är jag inte helt säker på vad som hände.
2/5

Straw Dogs (1971)

Speciell blandning av dramafilm, exploitation och home-invasion! Hoffman spelar en passiv matematiker som hamnar på dålig fot med ett gäng lantisar, våldsam konfrontation följer!
Jag tyckte att denna filmen var väldigt bra, dramadelarna fungerar bra, Hoffman är kanoners och finalen är enormt spännande.
Innehåller dock ganska misogyna kvinnoporträtt och ett par våldtäktsscener så man kanske ska välja något annat till Netflix and chill.

Hursomhaver; mycket bra!

Lille Napoleon (1943)

Åke Söderblom slarvar på sitt jobb, och får sparken.
Lustigt nog är det räddningen för företaget.

Bitvis ganska kul när Åke Söderblom drar igång, men samtidigt djupt tragisk Mycket stabila skådespelarinsatser, och det räddar väl betyget till 3/5

Radio cab murder (1954)

En taxichaufför i London blir vittne till ett rån och förföljer rånarna, har han sett för mycket ?

Förmodligen ville man visa sin moderna radioanläggning som taxi London då hade, men bortsett från det, så får man ett ganska spännande historia.

Det här var inte så pjåkig avslutning på kvällen 4/5

Listen to Me Marlon (2015): http://www.imdb.com/title/tt4145178/?ref_=nv_sr_1

Varning: Dokumentär (men visats på bio som spelfilm)

Det här är ett ambitiöst projekt. Många timmar av Marlon Brandons personliga liv på kassett har överförts till text för att sedan plocka ut det mest relevanta. Blandat med scener ur hans filmer. Hans tankar om filmerna och allmänt kring hans liv. Även kortare klipp ifrån hans personliga liv.

Det är mycket material för 100 minuter, men dom lyckas skala av det på ett snyggt sätt. Det är många tänkvärda moment.. Inte bara filmmässigt utan ur ett mänskligt perspektiv utan att bli någon reklam för ett ändamål eller produkt.

Utöver korta bitar är det konstant Marlons röst man hör. Det inte inga slentrianmässiga intervjuer med kusiner eller gamla vänner utan 95 % Marlon. Hans liv som ung, hans liv som skådespelare och hans syn på allt som äldre.

Det finns finns frekvenser som känns tämligen onödiga, sega eller inte når samma potential som mycket annat, men dom är få. Helheten är välgjord och intressant. Bonus-materialet ger även en lite bättre insikt i varför vissa val har gjorts.

Intressant från ett mänskligt perspektiv, men också om man är intresserad i Marlon Brandon själv. Mycket sevärd.

Betyg? Svag 4 / 5

Eddie the eagle (2016)

Handlar om den brittiske(!) backhopparen Michael Edwards osannolika deltagande i OS 1988 i Calgary.

Normalt ogillar jag biografiska filmer, men den här var annorlunda, kanske för att så väl minns den osannolike backhopparen från England (!)
Clown, galning, eller bara hängiven, nåja galning måste man nog vara för att ens överväga backhoppning.
Han var en riktigt usel backhoppare, en hel värld väntade på att han skulle ramla, och det såg verkligen inte övertygande ut
4/5

Roligt att du ändå gillade filmen så pass mycket som du gjorde. Fast där fanns ändå en viss nyans gällande etnicitet och etik (den vite ond/den svarte god) när också Seretses morbror och familj var rätt rasistiska både mot Ruth och mot de vita britterna generellt. Nu hade Botswana förtryckts av britterna så visst kan man förstå morbroderns bitterhet och rasistiska tankar, men det visade också hur konservativ han var som person. Så helt svartvita var inte porträtten.

Vegas (2009): http://www.imdb.com/title/tt1255956/?ref_=fn_tt_tt_3

Tre norska ungdomar möts på någon form av ungdomsanstalt/vårdhem efter att ha upplevt tre olika saker. Samtidigt som dom bor på detta hem har dom kontakt med släkt på ett eller annat sätt.

Starten av filmen är absurd och det tar ett tag innan jag fick något perspektiv på något. Absurdheten är dock en av filmen styrkor. Det händer en rad oväntade och absurda saker som antingen ökar dramatiken eller komiken i filmen på ett udda sätt.

Två negativa aspekter med filmen är att dom fyllt i bristande dialog (som ibland passar, men oftast inte) med musik som oftast inte passar alls. Samt att det är mycket som inte förklaras. Jag har inget emot ett öppet slut eller så, men det finns både 1 och 5 saker som skulle kunna gjort denna filmen bättre snabbt genom att bara lägga till lite kontext.

Karaktärerna är två killar och en tjej. En kille är tyst/blyg/konstig och säger knappt något men har ett minimaliskt uttryck med ansiktet som är mycket bra.

Andra killen är något utav huvudpersonen som är ganska normal, men vet inte riktigt hur han ska handskas med allt omkring honom.

Tjejen är en manipulativ, men charmig tjej som ständigt gör det värre för sig själv.

Skådespelarprestationerna är det i regel inget fel på, men bristande dialogen gör att mycket känns onödigt konstlat. Ödena för dessa barn känner man med... Det är tre olika som visar på hur tufft / konstigt livet för någon utan bra skyddsnät kan ha det. Man vet inte riktigt vem man tycker mest synd om. Bra gjort på den punkten. Scenerna hoppar tyvärr på ett konstigt sätt och scenbytena känns allt för ofta felplacerade eller konstiga.. Ibland helt onödiga. Bättre beskrivning på diverse moment hade gjort mycket.

Trots brister tycker jag ändå filmen hade en del att ge. Känns betydligt mer genomtänkt än många svenska tonårsfilmer som oftast bara handlar om en sak och kan klara sig tack vare ofrivilligt humoristiska moment.

Betyg? 3 / 5

SSF: Whose Life Is It Anyway? (1981) | 🌑🌑🌑🌓🌕 |

Ken Harrison är en briljant och framgångsrik skulptör med en underbar flickvän som efter en bilolycka plötsligt finner sig paralyserad från huvudet nedåt. Hans kvicktänkta sinne är dock intakt, och när verkligheten sjunker in att han aldrig kommer leva som förr igen bestämmer han sig för att han vill dö. Men sjukhuset vägrar skriva ut honom när de förstår hans intention, så Ken inleder en rättsprocess för att få bestämma över sitt eget liv.

Jag har i en tidigare recension nämnt att Richard Dreyfuss hade ett så tungt drogmissbruk under den här tiden att han inte ens minns vilka filmer han spelade in. Under inspelningen av den här orkade han bara filma ett par timmar om dagen innan han blev hemskickad. Det är fascinerande att ha det i åtanke när man tittar på hans fenomenala prestation. Förutom att det är en utmärkt film i många aspekter så är det främst Richard Dreyfuss man minns, hur han är så suverän både på komik och på att ta fram en mörk sida som berör. Jag är ett stort fan av honom och skulle argumentera att det här kanske är hans bästa roll.

Den tar upp svåra moraliska dilemman på ett intressant sätt där båda sidorna får komma till tals. Man lider förstås med Dreyfuss när han berättar att han känner sig som en fånge i sin egen kropp där hans intellekt är som tortyr varje dag när han inte kan använda det till sin konst - men han har en värdig utmanare i John Cassavetes som spelar en principhård läkare som vägrar låta sina patienter dö.

Det som sänker betyget en aning är ointressanta bikaraktärer (framförallt en som retar gallfeber på en) och att en del saker känns som onödig utfyllnad. Så fort Dreyfuss inte är i rutan så tappar filmen energi. Men det är ingen diskussion om att det här är en bortglömd pärla som förtjänar mycket, mycket mer uppmärksamhet. En feelgood-film med ett mörkt moln hängandes över sig som stimulerar många tankar för tittaren. Med ett lysande manus och en Richard Dreyfuss i världsklass så kommer man långt, har ni inte sett den så är det verkligen på tiden.

Farbroderns (var det väl?) motstånd överensstämde ju med verkligheten. Annars hade det inte blivit någon historia att berätta!

Jag misstänker fortfarande att det finns "orsaker" till, att det plötsligt fanns så här väldigt mycket pengar (för det här var ingen lågbudgetfilm) att göra en film som glorifierar svarta och blandäktenskap. Och att de orsakerna sammanfaller med att Europa har vaknat nu, i invandrarfrågorna...

En väldigt tråkig konsekvens, är att en massa oattraktiva vita kvinnor som åker till Västafrika och hämtar hit älskare, förmodligen kommer att ta denna film till intäkt på att deras relationer är något fint... liksom ungdomar av blandad etnisk härkomst som gökar hej-vilt i förorterna. Precis som "50 Shades..." blev en ursäkt och ett startskott för alla som kände dragning till S/M-sex men ännu inte gjort något, och "Broarna i Madison County" en inspiration för fruar att förföra rörmokaren, vicevärden och dammsugarförsäljaren... allt i byxor som ringer på dörren när maken är borta. Meryl Streep gjorde ju det, och det var så romantiskt och fint!

Såg om Total Recall igår. En fullkomligt fantastisk actionfilm med galna specialeffekter, underbar kreativitet och märklig humor. Lysande casting med Arnold Schwarzenegger som Douglas Quaid, och Michael Ironside briljerar som skurken Richter. Grymt foto, dessutom - bildkompositionen är ren konst.