Vilken film såg du senast?

Paradise Now

Realism om två palestinier som ska begå terrordåd i Tel Aviv.
Filmen är starkt politisk och väldigt pro-Palestina, det är svårt att hitta objektiva redogörelser för denna konflikten och denna filmskapares filmer är inget undantag.
Rent innehållsmässigt är den inget märkvärdigt, den är helt ok men man kommer aldrig karaktärerna riktigt på djupet och den drar inga djupa slutsatser om konflikten.

Paradise Now går att kolla på men är inte direkt rekommenderad, jag gillade Omar av samma regissör bättre.
Även Omar är väldigt uppenbart pro-Palestina och bör tas med en stor nypa salt men det var en tätare och mer gripande film.

3 / 5

We Were Soldiers (2002)

Det är 1965, och Vietnamkriget ska börja bli riktigt het, när amerikanska och soldater ifrån Nordvietnam kommer möta varandra i slaget vid La Drang, och det första stora slaget i mellan de båda staterna. Hal Moore (Mel Gibson) är översten för de amerikanska styrkorna, och han inser för sent, att han och hans män har gått in i en fälla i La Drang som Överste An (Don Duong) har grillat. I ett numärt underläge mot en fiende som har mer än 20 år av stridserfarenhet, Moore måste göra allt han kan för att vinna slaget.

We Were Soldiers är baserat på boken "We Were Soldiers once.... and young" av Hal Moore och Joseph Galloway (spelat av Barry Pepper i filmen). Från vad jag har hört, så är filmen väldigt trogen boken och det historik slaget som följde.
Som en krigsfilm, då är We Were Soldiers riktigt riktigt bra. Man ser klart och tydligt när striderna händer och filmen tvekar inte att visa hemskheter som napalm och de effekter det har på en människa (ni som har sett filmen vet vad jag menar med det), och det är trevligt att se en vietnam film som visar från båda sidorna av konflikterna. Vi får både se An och Moore och hur de försöker vinna slaget, och båda behandlas med respekt. Vi får bland annat följa en soldat från Nordvietnam under slaget, och ser hur skräckslagen han är. Musiken är också riktigt bra och får hjärtat att börja pumpa som bara den. Sam Elliot är också med i filmen, och enligt Sam Elliot lagen, så blir filmen automatiska sevärd. Sam Elliot är en badass i filmen. Han går runt med ett sådan ilsken ansiktutryck genom hela filmen, att man inte kan låta bli att smila lite när man ser honom.

All in all, en extrem bra krigsfilm och en mycket bättre Vietnam film med Mel Gibson än Air America. 8/10

Bad Day at Black Rock (1955)

Det här är egentligen ett helt orättvist betyg då jag var trött när jag såg den, höll på somna flera gånger och dessutom såg den utan undertexter och då jag som inte hör så bra hade svårt att hänga med i allt babbel så blev filmen väldigt, väldigt osammanhängande för mig. En man klev av ett tåg i en liten håla och skapade trubbel och sen klev han ombord ett nytt tåg och åkte därifrån -- det var i princip det jag förstod att filmen handlade om. Filmen var dock rätt tråkig. Ibland blev det våldsamt, vilket var spännande, men annars orkade jag inte hänga med (trots att filmen bara var 80 minuter lång).

Jag kanske får se den någon annan gång när jag är lite piggare.

Betyg: 1/5

Ugetsu monogatari (1953)

Svårt att sätta fingret på vad jag gillade med den här filmen. Den har något magiskt över sig. Den började väldigt förvirrande och jag vet inte riktigt om jag fattade den men vissa scener och händelser tyckte jag mycket om. Den kändes i varje fall annorlunda. Jag vet inte om det har att göra med att det är en japansk film eller om det är för att den är över 60 år gammal, eller både och.

Jag tror jag nog får se om den inom en snar framtid.

Betyg: 3/5

Tråkigt att den inte gick hem. Rekommenderar att se den med subs då dialogerna är riktigt välskrivna. Tyckte att Spencer Tracy gjorde en cool insats för att spela en en-armad snubbe som får nästan hela bygden emot sig. Robert Ryan, Lee Marvin och Ernest Borgnine är ju inga amatörer heller direkt utan visar att de är klasskådisar. Min enda kritik på filmen är att musiken skriker åt oss att "Nu är det spännande!"-hela tiden, annars tyckte jag att det var ett välgjort och kompetent hantverk både bakom och framför kameran.

Den är värd att se om under vaket tillstånd.

Om jag är trött, men ändå vill titta på film, så väljer jag någon dussinfilm, som Örnnästet, eller liknande så att det inte gör något om man somnar, dels för att jag sett den tidigare, och dels för att man inte missar något särskilt.
Sedan betygsätter jag inte filmer som jag knappt ens är medveten om att jag har sett.

The Wolverine (2013)

Wolverine lever luffarliv i bergen och randomspöar klantiga jägare när en japanbrud letar upp honom och övertalar honom att hänga med till Japan för att en gammal bekant som skapat ett affärsimperium är döende. Väl där visar det sig att snubben vill "ta över" Wolverines regenererande egenskaper så Wolverine kan dö och han kan leva.

Sedan är det en förvirrad kidnappning och en massa randomfightande och lite swiit löööv innan filmen äntligen är slut.

4/10

Una giornata particolare

Hitler är på besök i Italien år 1938 för att stärka banden med Mussolinis fascister. En enorm parad anordnas och nästan hela Rom är på plats för att titta.
En hemmafru med sex barn och en man är inte på paraden, de möts av en slump i ett hyreshus och spenderar dagen tillsammans konverserande om lätta och tunga ämnen.

Det är svårt att skriva mycket mer om filmen utan att spoila den men den är lysande. Skådespelet från Sophia Lauren och Marcello Mastroianni är fantastiskt bra och det politiska klimatet vägs in i båda deras liv på ett oerhört imponerande sätt.
Folk som gillar långsamma, tänkvärda filmer typ Eric Rohmer har garanterat mycket att hämta här.

4 / 5

Alex Schulmans favoritfilm.

X-Men: Apocalypse (2016)

I början av civilisationen var han dyrkad som en gud. Apocalypse, den första och starkaste av alla mutanter i X-Men universumet, tog krafter från andra mutanter för att bland annat bli odödlig och osynlig. Efter tusentals år vaknar han igen och blir djupt besviken på den nya värld han möts av. Han rekryterar flertalet mutanter, bland annat en förkrossad Magneto, för att rensa världen på människor och skapa en ny världsordning där han själv regerar. Ställda inför detta hot måste Raven med hjälp av Professor X leda ett team av unga X-Men för att rädda mänskligheten från total undergång.

Så vi är i Maj månad och vi har redan fått fyra superhjälte filmer detta året. Vilket känns lite väl överkryddat, även för ett fan som mig. Vilket gör att X-Men filmen känns lite väl uttjatad när man väl tänker efter.
Detta är en film som inte direkt gör något nytt med genren, och känns som den borde kommit ut efter Last Stand. När superhjälte filmerna i år har verkligen gjort något nytt och tagit en annan riktning. Tänker främst på Deadpool och Captain America. Så är det som att denna är kvar i sin lilla bubbla från 2006.
Det är en enda stor film som bara känns "meh".

Vilket gör mig väldigt besviken och säga, för föregående film, X-Men: Days of Future Past, var den bästa av de alla. Hade jag höga förväntningar på att Bryan Singer skulle fortsätta i samma riktning som han gjorde där. Men istället får vi en film som har en första akt som är väldigt sakta, en andra akt som endast består utav dumma anledningar och en tunn story, och en tredje akt som fick mig att tänka på Man of Steel.

Låt mig börja med den sega början. Filmen tar verkligen tid att komma igång, och problemet blir att man aldrig riktigt är engagerad. Jag kände mig aldrig riktigt intresserad av vad karaktärerna gjorde i första akten. Detta på grund av att Singer sätter de på en massa dumma platser.
Vi har Apocalypse "origin stroy", som inte riktigt är så originell. En kraftfull omänsklig person som vill förstöra världen då han är den riktiga guden. Det var bara oinspirerat och ganska så vanligt för en skurk. Vilket är tråkigt då Oscar Isaac är en talangfull skådespelare. Det märks han gör sitt bästa med rollen, men det är ingen vidare intressant skriven karaktär.

Magneto tycker jag också de ger en onödig backstory till (ännu en gång). I denna har han bildat familj och bor i Polen. Men efter att en olycka inträffat på jobbet och han räddar personen med sina krafter, så går männen emot honom. I en olycka så råkar de döda Magnetos fru och barn, där han i slutändan går galen och mördar personerna som råkade döda dem. Hela denna biten känns i mina ögon totalt onödig, och kunde skippats från filmen helt. Jag förstår meningen med det. Att ge Magneto djup och en anledning till varför han gör som han gör i filmen.
Problemet med det hela är att det är Magneto. En av de mest djupa och intressantaste karaktärerna inte bara i X-Men, utan i hela Marvel. Han har redan en tragisk bakhistoria som vi alla känner till sedan First Class filmen. Vi vet redan hans motiv tack vare Days of Future Past. Vi behöver inte ännu en historia där han försöker hitta lycka för att sedan finna ett till motiv. Ju mindre desto bättre, men vi vet redan hans förflutna och vi vet varför han gör som han gör i filmerna.

Moira Mactaggert, Rose Byrne's karaktär från First Class är också med. Men i slutet av First Class så tog Charles bort hennes minne av händelserna i den filmen. Vilket gör att hon inte minns någonting och spelar ovetandes hela tiden under filmens gång. Detta är ännu en bit utav karaktär jag känner bara kändes onödigt.
Om det nu hände karaktären, varför ta tillbaka henne igen i filmen? Hon tillför inte direkt någonting åt filmen, så om hon redan har minnesförlust, varför tillbringa en andel tid av filmen med just henne.
Jag blev också besviken på att Jubilee inte fick någonting att göra, vi fick inte ens se henne använda hennes krafter. Ännu en gång så åker en av mina favorit karaktärer ner under mattan, för att tillbringa tid med mutanter vi redan sett i de andra filmerna.

Tredje akten är också en enda stor actionscen efter den andra. Allting förstörs och alla attackerar varandra. Vilket är det jag vill ha från en X-Men film. Men när jag inte var investerad i karaktärerna bortsett från de jag redan lärt känna i First Class och Days of Future Past. Så blir det bara en enda stor CGI fest efter den andra.
Det påminde mig faktiskt lite om Man of Steel. Där du har en lugn start där nästan ingenting händer under de två tredjedelarna. För att senare bara gå helt amok med action i slutet. Det var ingen särskilt spännande fight och framåt slutet satt jag mest bara och väntade ut tiden.

Med det sagt, så har jag ett par positiva saker med filmen.
Först så är skådespelarna ännu en gång fantastiska. James McAvoy och Michael Fassbender har verkligen gjort rollerna till sina egna. Vi kommer alla komma ihåg Patrick Stewart och Ian McKellen för de ikoniska rollerna. Men både McAvoy och Fassbender gav något nytt åt rollerna, och kopierade eller härmade inte de två andra. Deras samspel och skådespel gentemot varandra är dessa filmernas höjdpunkt.
Jennifer Lawrence är också bra ännu en gång i Mystique rollen. Dock hade jag önskat mindre Raven och mer Mystique. Men sedan 2014 har Jennifer Lawrence verkligen blivit en av de mest betalda och eftersökta i Hollywood. Så någonting måste de ju göra för att sälja filmen. De ger oss också en dålig anledning till varför hon inte går omkring som Mystique, men vi vet alla den riktiga anledningen.

Personen som stjäl showen är ännu en gång Quicksilver, som får mer att göra denna gången också. Hans scen i Days of Futre Past (köksscenen) får en uppgradering här. Med den fantastiska låten "Sweet Dreams" i bakgrunden. Troligtvis min absoluta favoritscen utav alla X-Men filmerna hittills.
Filmen utspelar sig också på 80-talet, så om något älskar jag när filmen utspelar sig. Dock får vi inte allt för mycket 80-tals referenser och vibbar som med 70-talet i Days of Futre Past. Men jag tar det lilla jag får, då man trots allt är ett 80-tals freak. Tydligen så existerar Star Wars i detta universumet, då de ser Episode 6. Vilket får mig att undra om Episode 7 också existerar i framtiden, bryter de inte då fjärde väggen genom att ha Oscar Isaac? Nu överanalyserar jag saker igen...

Actionscenerna är som jag tidigare sa inte särskilt imponerande. För att en actionscen ska vara spännande måste vi känna något för karaktärerna som är involverade. Men filmen ger oss inte tillräckligt utrymme för de nya karaktärerna att skina, så vi lär inte känna dem. Så vad vi får är en massa actionscener som blir oengagerande och inte särskilt spännande.
Där är en hel del CGI som ibland ser bra ut, till okej, till dåligt. Men det blir en final som bara känns föråldrad i dagen superhjälte filmer. En övernaturlig mutant som har de bästa krafterna av de alla försöker ta över världen, och ett gäng måste stoppa honom. Där den "utvalda" med de kraftfullaste krafterna av de alla besegrar personen i slutet.
Åtminstone i Last Stand var jag engagerad i slutstriden då de flesta karaktärerna hade vi lärt känna under tre filmer, och det var mutanter mot mutanter, där de ena var på människornas sida och de andra inte. Där Magneto var i centrum. Men här blir han undanslängd åt sidan halva filmen in, för att ta order och sedan inte göra mycket fören de sista 10 minuterna.

I sin helhet är X-Men: Apocalypse en misslyckad film då den missar poängen totalt. Det är som att Singer inte alls lärde sig från Days of Future Past, och åkte själv tillbaka i tiden till 2006 och gjorde denna filmen.
Karaktärerna får inte tid att utvecklas och därför blir man oengagerad i vad som inträffar dem, speciellt under slutstriden. De återvända karaktärerna få onödiga sidohandlingar (*host* Magneto *host*), som inte alls ger något extra djup eller vidareutvecklar karaktären. Actionscenen i slutet är en enda stor oinspirerad slutstrid som man sett hundratals gånger förr.
Vad som gör filmen är de återvända skådespelarna som ger bra insatser, speciellt James McAvoy och Michael Fassbender är de som sticker ut mest och gör bra ifrån sig. Däremot är det Quicksilver som stjäl showen med sin fantastiska scen som är en uppgradering från förra filmen.
Jag kan inte direkt påstå jag hatar filmen. Jag har sett värre filmer detta året, jag har sett filmer jag blivit mer arg på. Men jag kände mer eller mindre bara en enda stor tomhet efter jag sett filmen. Mest för hur oinspirerad filmen är. Speciellt i sin story där första akten är alldeles för sakta. Den smälter in med alla andra superhjälte filmer som kommit ut, och gör inget märkvärdigt utöver det. Vilket gör att filmen är mer bortglömd än ihågkommen vid årets slut. Speciellt när du har både Deadpool och Captain America. De må vara bättre än Batman v Superman, men den hade mer hype än vad denna har.
Filmen fattas karaktärerna, humorn och storyn från de tidiga filmerna. Detta är ett stort steg bakåt, och en besviken final av de klassiska X-Men vi fått sett sedan 2000.

3 av 5!

http://www.imdb.com/title/tt3385516/?ref_=nv_sr_1

Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=Jer8XjMrUB4

Shoot to Kill (1988)

Underhållande 80-talsrulle med bra skådisar så som Sidney Poitier, Tom Berenger och Clancy Brown. En FBI-agent tafflar när han ska spela hjälte (såklart) och låter en kidnappare turned mördare komma undan. Några dagar senare får de reda på att han har mördat någon stackars friluftsentusiast uppe i de nordvästra delarna av USA bland Klippiga bergen. Agent Warren Stantin, det urbana livet personifierat, har dålig erfarenhet av vildmarksliv och anlitar därför den "Vite Jägaren" Jonathan Knox (Tom Berenger) som guide. Ja, ni hör, det är 80-tal. Men det är en rätt välgjord och skön rulle med en komisk underton som ändå passar rätt bra in. Härliga miljöer och vyer över det vackra landskapet i norr också. En stabil 3a.

Triple 9 - http://www.imdb.com/title/tt1712261/?ref_=nv_sr_1

Actionfylld popcornrulle med en del kända ansikten...

A gang of criminals and corrupt cops plan the murder of a police officer in order to pull off their biggest heist yet across town.

3/5